Symbolisk Interaktionism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Symbolisk interaktionism
Av
Helene Frick
Socialpsykologi mellanmänskliga relationer 15 p
Linnéuniversitetet 2012


Inledning


”Döm ingen förrän du gått en mil i hans mockasiner”.
För mig betyder det indianska ordspråket att man bör inta den andres perspektiv för att uppnå
förståelse innan man dömer den personens handlingar. ”Symboliska interaktionister anser att
mänskligt beteende måste studeras i sitt naturliga sammanhang och utifrån aktörens
perspektiv, annars riskeras meningen med beteendet att gå förlorat” (Angelöw & Jonsson,
2000 s. 21). Man skriver också att ”Den symboliska interaktionismen ser människan som en
symbolförmedlande varelse, som i växelverkan med andra skapar sitt medvetande och sin
jaguppfattning”. Symbolisk interaktionism är inget deterministiskt perspektiv, vilket innebär
att man inte anser att man styrs av samhället eller sitt genetiska arv, utan av sitt eget tänkande
och sin egen vilja och utifrån den situation man befinner sig i när man interagerar med sin
omgivning.
När jag i skrivande stund ser ut genom fönstret konstaterar jag att löven på trädet är gula –
symbolen för höst, hade de varit mörkgröna – symbolen för sommar, ljusgröna – vår, och
hade träden varit helt kala hade de symboliserat vinter. Naturligtvis kunde det varit
annorlunda – de gula löven kunde tillhört ett träd som har denna färg på sina blad naturligt,
eller kunde trädet har blivit besprutat eller inte fått något vatten så att detta hade gjort löven
gula, eller kanske hade trädet då också kunnat tappa alla sina löv utan att det var vinter.
Förmågan att se och tolka symboler omkring oss pågår ständigt och man kommunicerar i en
ständig ström med sig själv och med sin omgivning utan att ens tänka på att man tänker alla
dessa tankar. De tankar vi tänker, ur de perspektiv vi upplever saker från, formar vår
verklighet och ur den verkligheten agerar vi gentemot oss själva och mot andra.


Symbolisk interaktionism


Vårt liv är fyllt av symboler och symboliska handlingar. De är så många att vi inte ens tänker
på att de finns där. Vårt skriftspråk är en uppsättning symboler precis som vårt kroppsspråk
och vårt verbala uttryck. Ser du en människa som sitter och torkar tårarna ur ögonen, tänker
du kanske att denna person är ledsen och att det måste hänt något tråkigt som fått personen att
gråta. Situationen kan lika gärna vara den att personen skurit lök, vilket fått ögonen att tåras
och rinna. Man kan endast tolka symboliken i handlingen och situationen, utifrån den
”gråtande” personens perspektiv – enbart denna person kan svara på anledingen till att denne
”gråter”. Hur vi tolkar dessa symboler hänger mycket ihop med våra erfarenheter från den
kultur och miljö vi är uppväxta i.
Det samhälle vi lever i, förmedlar ständigt information till oss som hjälper till att forma de
tolkningar vi gör. I tidig ålder har man de signifikanta andra som hjälper till att definiera vem
man själv är. Dessa signifikanta andra hjälper till att lära en att tolka symboler genom ständig

interaktion. Redan på barns stadie lär sig ett barn att interagera med sin omgivning genom
symboliska handlingar. Det tar inte lång tid förrän ett barn lär sig att om det skriker så
kommer någon familjemedlem och ger det uppmärksamhet. Barnet kan ännu inte tala om vad
det vill men har ändå lärt sig att om det ger höga ljud ifrån sig så leder det till en reaktion från
omgivningen. Barnet har kanske i detta stadie ännu inte utvecklat sitt tänkande så att det kan
formulera för sig själv vad det vill sin omgivning, men har ändå interagerat utifrån sin
aktuella förmåga. När barnet blivit lite större leker och undersöker barnet olika roller vilket är
ett led i att befästa sitt eget Jag. Enligt Angelöw och Jonsson 2000 s. 21, övertar vi andras syn
på oss och gör den till vår egen. ”Självmedvetandet utvecklas bl. a. genom en två-stegs
process som inkluderar lek och spel”. Vi har också genom våra tankar och kommunikation
med oss själva, förmågan att döma oss själva eller ge oss själva beröm och därigenom skapas
självförtroende eller brist på detta om vi dömer oss för hårt.
De signifikanta andra utökas i takt med barnets ålder och situationen till att även innefatta
dagispersonal, mor- och farföräldrar, och andra som finns i barnets närhet. Senare tillkommer
även den generaliserande andre som på ett mer abstrakt sätt definierar hur barnet bör bete sig i
olika sammanhang. Dessa generaliserande andra kan vara media, lagar, regler men också
samhället i stort. Ett barn som skriker och bär sig illa åt på ett varuhus får snabbt ogillande
blickar på sig och rättar till sitt beteende när det märker att beteendet var oönskat. Troligen
har de signifikanta andra haft sin roll i hur barnet uppfattar den generaliserande andre då
barnet redan från början fått sin ”rollträning” befäst från dessa. Denna ”rollträning” gör också
att barnet så småningom klarar av att göra ”rollövertagande”, vilket är viktigt i samspelet med
andra människor. Rollövertagandet innebär att en person kan sätta sig in i en annan människas
situation, och se saker ur denna persons perspektiv. Detta är en viktig förmåga när det gäller
att förstå andra och för att kunna känna empati, kärlek och vänskap. Samarbete bygger till stor
del på att man kan känna denna förståelse och att man har denna förmåga till rollövertagande.
Vi kan dock inte till fullo överta någon annans perspektiv eller se något helt och hållet med
någon annans färgade glasögon. Framgångsrikt rollövertagande förutsätter förmågan att
använda sig av symboler.
Erving Goffman som är en förespråkare för en gren inom den Symboliska interaktionismen
som benämns med den dramaturgiska skolan – menar att livet är att betrakta som ett
skådespel, där vi alla spelar teater och är aktörer på den sociala arenan såväl som vår egen
publik. ”När vi presenterar oss själva och vårt eget agerande inför andra människor försöker
vi därför kontrollera och styra den information vi överför och som ligger till grund för de
andras intryck av oss. Djupare sett handlar det också om hur vi bygger upp och befäster våra
”jag” och identiteter” (Angelöw & Jonsson, 2000, s. 24).
Varje människa har en unik uppsättning av roller som är anpassade till olika situationer.
Utifrån sin roll interagerar man på det sätt som situationen kräver för tillfället. Inget
perspektiv och ingen roll kan omfatta hela den fysiska verkligheten och hur man kan hantera
att gå i och ur sina olika roller avgör ofta hur framgångsrik man är på den sociala arenan. Den
aktuella rollen styrs också av den referensgrupp man utgår ifrån. Är du präst, polis eller läkare
förväntas du uppträda enligt de kriterier som omfattar respektive referensgrupp. Både läkare
och präster avlägger en ed om hur de ska agera i vissa situationer t.ex. Präster förväntas att

praktisera tystnadsplikt om någon anförtror sig till denne. Läkaren förväntas ta hand om en
sjuk eller skadad person även om denne hamnar i en situation där det inte ges ekonomisk
kompensation för behandlingen vid t.ex. en olycksplats. Referensgrupper kan vara större eller
mindre – allt från den närmaste familjen, föreningen, klassen, skolan till att omfatta hela
samhället, kulturen vi lever i, etc.
Inom den Symboliska interaktionismen ser man på Jaget som Självet som är delat i ”I” och
”Me” där ”Me” är det sociala jaget och ”I” är den del som förblir orörd av andra människor.
Självet är socialt och ett objekt gentemot vilket vi handlar och det är medvetandet som är
aktören, handlandet. Medvetandet är en process som med hjälp av tänkande och
kommunikation med självet möjliggör för oss att kontrollera handlandet. Det gör oss till
aktiva varelser som gör att vi kan lösa problem, agera eller att avbryta aktiviteter. Denna
förmåga skiljer oss från djuren, vi kan kommunicera med oss själva och därmed undvika att
handla omedelbart på stimuli och impuls, och gör det möjligt för oss att ställa oss bredvid oss
själva och betrakta oss utifrån med viss distans. Självet man talar om inom Symbolisk
interaktionism skiljer sig från det Jaget och Självet som Freud förklarade som ”ego”, eller den
”verkliga personen”, personlighet eller identitet (Charon, s. 71). Självet för en Symbolisk
interaktionist beskrivs av Charon enligt följande: ”the self is an object of the actor´s own
action”.
Perspektivet påverkar perceptionen (iakttagelsen) som påverkar handlingen. Det mänskliga
handlandet är en konstant pågående process och den pågår livet ut. Vad man än gör som man
sätter ett namn på är en handling. Enligt George Herbert Mead har handlingen fyra stadier:
Impulsen, Perceptionen (iakttagelsen), Manipulationen och Återställandet (jämvikten).
Människan är en planerande och problemlösande varelse, det innebär att det vi gör i nuet
beror på vilken uppfattning vi har om vad som kommer att hända i framtiden. Därför lär man
sig t.ex. att simma för att slippa risken att drunkna ...