Ädelstenar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ädelstenar är ett mineral. Det finns ett hundratal olika sorter. Vissa finns i en vacker skimrande färg medan andra är mer genomskinliga. De vanligaste ädelstenarna är diamant, safir, rubin, smaragd och opal.
Förut användes termen ”halvädelsten”, till dess att man insåg att man inte kunde dra en gräns mellan ädelsten och halvädelsten.
För att en ädelsten skall räknas som ädel behöver den uppfylla fyra krav:
• den skall vara sällsynt
• den skall vara vacker
• den skall vara hållbar
• den skall vara bärbar
När man bestämmer priset på en ädelsten går man bl.a. efter vikt, färg, storlek och klarhet. Det kan även finnas inneslutningar i stenarna som kan påverka priset. En inneslutning i en sten kan exempelvis vara djur eller växter, även om dessa två exempel bara förekommer i bärnstenar. Andra inneslutningar kan vara färgränder, håligheter (ibland kan de vara fyllda med vatten eller koldioxid), sprickor m.m.
Långt ner under jordens yta finns det magma, varmt och smält berg. Under nedkylningsprocessen kyls den ner och stelnar. När den nått en viss temperatur börjar små kristaller att bildas och dessa har olika form och bildar mineraler och bergarter.
Läran om ädelstenar = gemmologi


Historia
Det finns många imitationer av ädelstenar. Redan de gamla egypterna försökte att göra imitationer genom att använda glas och glasyr. Men i mitten på 1700-talet kom Joseph Strass att utveckla ett sorts glas som liknade diamanter. Idag kallar vi detta diamantliknande glas för strass. Rubiner i syntetmaterial lyckades framställas först i slutet på 1800-talet av den franske kemisten A.V Verneuil.
Nuförtiden vet vi att ädelstenarna har funnits i minst 7000 år. Däremot har vi under årens lopp ändrat vårt användningsområde och vår teknik att slipa stenarna.

Kristaller och amorfer
Man kan dela in ädelstenarna i olika grupper, och två exempel är kristaller och amorfer.
Kristallen är ett fast ämne vars atomer, molekyler eller joner bildar en regelbunden struktur som upprepar sig exakt i alla tre dimensioner. Därför får den en klarare färg än vad amorfa mineraler är. Ett mineral som räknas som kristall är diamanten.
Amorfen saknar kristallens ordnade inre struktur och uppvisar därför aldrig regelbunden yttre form. Ett exempel på ett amorft ämne är träkol, vilket uppstår när man värmer upp cellulosa utan syre. Amorfa ämnen kristalliserar innan de smälter.

Mohs hårdhetsskala
Mohs hårdhetsskala består av 10 mineral indelade efter deras risthårdhet. Vilket betyder att ett mineral högre upp i skalan kan rista alla mineral längre ned i skalan.
Eftersom att skalan är relativ och inte linjär kan stegen mellan olika stenar vara olika stort. Exempel så är steget mellan korund (9) och diamant (10) större än steget mellan talk (1) och korund (9).
10. Diamant C
9. Korund Al2O3
8. Topas Al2SiO4(OH-,F-)2
7. Kvarts SiO2
6. Fältspat KAISi3O8
5. Apatit Ca5(PO4)3(OH-,CI-,F-)
4. Flusspat CaF2
3. Kalkspat CaCO3
2. Gips CaSO4•2H2O
1. Talk Mg3Si4O10(OH)2

Bärnsten och pärla
Två undantag från de normala bedömningarna av ädelstenar är bärnsten och pärla.
Bärnsten är kåda som stelnat under flera tusen år. Det har vanligen färgen gul, brun eller rödaktig. För att stenen ska få kallas bärnsten måste den vara äldre än 20 miljoner år.
Pärla består av pärlemor, vilket innehåller kolsyrad kalk och ett organiskt hormämne.

Diamant
Diamanten består bara av kristalliserade kolatomer, men är inte ett grundämne i sig. Varje kolatom binder till fyra andra kolatomer i ett helt regelbundet tredimensionellt symmetriskt nätverk.
Diamanten har fått sitt namn från det grekiska ordet adamas, som betyder ”omöjlig att tämja”.
Diamanter bildas under högt tryck och höga temperaturer i jordens mantel, långt ner i jorden.
Världens största diamant heter Cullinan 1 och är på 530,20 carat.

Safir
Safiren har oftast färgen blå och ingår i mineralet korund. Stenens mest värdefulla färg är den blåklintsblåa färgen, som den får från järn och titan. Man kan även hitta stenen i färger som grön, orange, gul, rosa, svart och till och med färglös.
Safirens smältpunkt ligger på 2050° C, precis som rubinen. Detta därför att de båda stenarna består av ämnet korund.
En av de största kända blåa safirerna är Logan safiren. Den väger 423 carat, vilket motsvarar 84,6 g.

Rubin
Rubinen är en röd variant av mineralet korund (aluminiumoxid Al2O3). Den har fått namnet från det latinska ordet ruber, som betyder röd.
Man har hittat stenen i Asien, Afrika, Australien och på Grönland.
Alla rubiner innehåller små orenheter. Om den nu skulle vara fri från orenheter är chansen att den är syntetisk väldigt stor. Världens största rubin är Rajaratna Rubinen, som väger 2,475 carat (495g) och ägs av G. Vidyaraj från Bangalore i Indien.
Rubinens kemiska namn är aluminiumoxid och har kemisk beteckning Al2O2 och smälter vid 2050° C.

Smaragd
Smaragden tillhör arten beryll som är ett mineral av berylliumaluminiumsilikat. Beryll används även vid framställning av beryllium, som är en lättmetall som ofta används till legeringar inom flygplanstillverkning. Själva beryllen är färglös, men smaragden får sin gröna färg från små orenheter av metaller. Smaragden är den sällsyntaste formen av beryll. I Sverige förkommer beryll främst i pegmatit. I andra länder förekommer den även i granit, glimmerskiffer och tennmalm tillsammans med topas. Beryllens hårdhetsgrad ligger på 7,5 - 8.
Man har inte lyckats hitta någon smältpunkt för smaragden eftersom att den spricker vid högre temperaturer.
På kemispråk heter smaragden aluminiumberylliumsilikat och har kemisk formel Al2Be3(Si6O18).

Opal
Opalen är en ädelsten som består av amorf och har den kemiska beteckningen SiO2•nH2O, som betyder vattenhaltig kiseloxid. Opalens vackra färgspel kommer från små kulor i kristobalit på en tiotusendels millimeter i diameter, vilket innebär att mineralet inte är helt amorft.
Opalen innehåller 20-30% vatten och med tiden kan detta vatten försvinna, och då spricker stenen.. Genom att smörja in stenen med olja eller vatten och förvara den i fuktig ...