Att överleva och gå vidare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att överleva och gå vidare


Jag heter Julia och är idag 27 år, jag bor med min man och min ettåriga son i en stor villa i Ealing som precis utanför London. Min man är en framgångsrik advokat och jag skriver om världs nyheter för tidningen Times.
Under en lång tid har jag funderat över om jag skulle skriva om mina minnen som jag hade blivit ombedd att skriva om. När jag hade fått samtalet på mitt kontor och mannen på andra sidan luren frågade mig om jag var intresserad svarade jag direkt nej tack, han var väldigt vänlig och sa att han förstod mitt beslut men att jag ändå skulle tänka på det. Detta hände för ca tre veckor sedan och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det.
I natt vaknade jag när klockan stod på 02:32, jag bara låg där helt klar vaken och kunde inte somna om. Plötsligt började jag tänka på den här mannen som hade ringt mig och tillslut gick jag upp och satte mig vid min dator i arbetsrummet som ligger på andra våningen.

Utanför var himmelen svart och det var bara gatlyktorna som lyste upp The Avenue, genom ljuset kunde man se dimman som hade lagt sig vid marken. Gatan var blöt efter regn skuren som hade kommit på kvällen och jag tänkte för mig själv att det var så här ett typiskt villa område såg ut i England. Utanför var det helt stilla och tyst detsamma gällde i huset, men så fort datorns fläkt kom igång försvann husets tystnad. Jag öppnade Word och skulle precis börja skriva, men vad skulle jag skriva? Jag hade bara tänkt att jag skulle skriva om min bakgrund, men jag visste inte vad jag skulle ta med eller vad jag inte skulle ta med.
Så där satt jag i min ljusblåa morgonrock en onsdags natt 02:45 med dator skärmen som lyste hela mitt ansikte och hela arbetsrummet. Jag började tänka tillbaka och fick samtidigt upp dom hemska bilderna i mitt huvud som jag hade arbetat så mycket med att få bort, var det verkligen värt att dra upp allt det här igen? Jag som har kommit så långt i mitt liv, jag har ett bra, spännande och roligt jobb, en fantastisk man och världens underbaraste son var det verkligen värt att titta tillbaka och gå igenom samma hemskheter åter igen?
Jag var precis på väg att stänga ner Word när jag ändrade mig, det här kanske var ett bra sätt att gå vidare, att skriva ner vad jag gått igenom och låta andra få del av det, det kanske skulle dra upp hemska minnen men jag har aldrig riktigt pratat i detalj med någon om vad som hände, min psykolog vet en hel del men inte allt och det är kanske detta allt som jag behöver få ur mig. Klockan stod på 03:22 då jag bestämde mig för att skriva min självbiografi som skulle vara med i en bok med andra människors upplevelser från Rwanda kriget.
Innan jag börjar berätta om mina egna minnen måste jag berätta hur allting började, för allt det här har en lång historia bakom sig.
Efter första världskriget tilldelades Belgien kolonier från tyskarna, däribland fanns Rwanda. Trots att folket i Rwanda talade samma språk, delade samma traditioner och gifte sig med varandra ansåg belgarna att folket var två olika raser.
Tutsierna ansågs ha ett närmare släktskap med den vita rasen därför ansågs de vara en klass högre än den andra rasen, hutu. Detta betydde att tutsierna hade en högre maktposition i Rwanda vilket gjorde att de fick bättre jobb och utbildningsmöjligheter än vad hutuerna fick.
Tillslut blev det att belgarna styrde tutsierna och tutsierna styrde hutuerna.
Efter att Belgien hade förlorat sina kolonier, därmed Rwanda, hade inte tutsierna någon kontroll över hutuerna längre.
Detta betydde att hutuerna kunde hämnas på tutsierna för hur dom hade behandlats. På så sätt blev det ombyta roller, nu var det hutuerna som styrde över tutsierna vilket skulle leda till uppror ett par år senare.

Jag var född i Rwanda 1977, jag hade en far som hette Pierre och en mor som hette Sinu, tillsammans med mina tre småsyskon bodde vi i en fin orange färgad bungalow lite utanför Kigali.
Vi levde ett ganska normalt liv jag och min familj, min yngsta bror hette Solomon och var fem år gammal.
– Jag ska bli en löpare när jag blir stor! Kommer jag ihåg att han berättade för mig, han hade fått ett par nya Nike skor dagen innan och han hade sprungit runt hela dagen tills jag hade kommit hem från skolan då han berättade om sina framtiders planer.
Min pappa ägde ett café inne i Kigali, där brukade många människor komma och koppla av, även turister. Min mor arbetade inte eftersom hon var hemma med mina syskon, hon hade jobbat på min skola som kökschef men efter Solomon föddes gick hon aldrig tillbaka till jobbet.
Jag kommer ihåg min mor väldigt väl, hon hade stora bruna ögon, långt svart hår och det vackraste ansikte jag någonsin sett. En sak som jag kommer ihåg var att hon alltid brukade stoppa ner en påse med körsbär, som jag älskade, i min skolväska varje dag.

Min far brukade alltid säga till mig att jag kunde bli vad jag ville bara om jag trodde på det, även om jag ville bli en tjurfäktare eller skådespelerska. Detta sa han till mina syskon också, det var nog också det som fick Solomon att bestämma att han skulle bli en löpare när han blev äldre.
Jag däremot hade bestäm mig för att bli läkare, jag ville resa runt och hjälpa sjuka barn runt om i världen. Detta var min far väldigt stolt över, han brukade skryta ner på hans café om att hans äldsta dotter skulle bli läkare.
En dag när jag slutade skolan gick jag och hämtade min sjuåriga bror Dia, sedan gick vi till fars café för att få något att äta. När vi kom fram till den ljus gula byggnaden som fanns mellan en klädes butik och matbutik hörde vi våran far stå och prata med en gammal man.
– Du behöver inte vara rädd för att dina barn eller barnbarn ska bli allvarligt sjuka, min äldsta dotter Julia ska bli läkare när hon blir äldre! Titta där är hon! Julia, berätta för den här mannen att du ska hjälpa honom och hans familj när du blir äldre!
Alla inne på caféet vände sig om för att titta på mig, jag kände hur det började hetta till om mina kinder och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga.
– Ehhh… ja… jag… hoppas att jag kan hjälpa dig och din famil… jag ska i alla fall försöka.
– Men var inte bly nu Julia! Det är klart att du kan hjälpa dem, efter alla dina studier kommer du komma tillbaka hit till Kigali och hjälpa alla!
Jag tror jag aldrig kommer att glömma det ögonblicket, min pappa försökte alltid hjälpa mig med mina läxor även om det var jag som fick förklara för honom så att han skulle kunna förstå, han ville så gärna att mina drömmar skulle gå i uppfyllelse.
Dia, min andra lillebror som var sju år var alltid lite blyg, men när det kom till fotboll så kunde han stå och skrika till vem som helst. Han var lite spinkig men han var väldigt stark och lång för att vara sju år.
Min tolvåriga syster Tatiana hade blivit väldigt besatt av hur hon såg ut, hon var alltid försiktig med sina naglar och lät dem alltid växa ut så att topparna blev långa och vita, hennes hår var långt, svart och glansigt och ingen fick röra det. Hon var väldigt söt och vacker, precis som våran mor, men jag tyckte inte om att hon var så himla besatt av hur hon såg ut jag ville att hon skulle vara smart men det ville inte hon.

Nu har jag berättat om min familj, om mina drömmar som jag hade när jag var 17 år och hur vi hade det. Man kan säga att vi levde ett ganska normalt liv som dom flesta människor lever, jag kan säga att jag lever ett sådant liv idag. Jag har drömmar om framtiden, jag försöker alltid att gör det bekvämt för min familj precis som min egen mor gjorde. Men det är inte min familj jag ska berätta om, det är vad som hände mig och min familj som jag ska berätta om.
Det som skulle förändra mitt liv, mina drömmar, min familj för alltid berodde inte på vilka min familj var utan vilken folkgrupp vi var födda i, vilket var tutsi.

När jag var yngre hade vi utsatts för några hemska saker, men det värsta var 1994.
1993 hade ett fredsavtal undertecknats av hutuerna och tutsierna, men vissa hutuer gick inte med på avtalet i alla fall. Dom började sända ut propaganda genom radion som hetsade mot tutsier.
Presidenten i Rwanda hette Juvénal Habyarimana, han hade varit president ända sedan 1973, den 6 april 1994 dödades han när hans flygplan sköts ner.
Jag kommer ihåg att jag och far satt i bilen på väg hem när vi hörde det på radion, far började bli orolig och sa att helvetet skulle bryta ut.
– Vi måste åka hem och hämta alla, sedan ska vi åka långt bort härifrån!
– Vad menar du? Varför ska vi göra det? Jag måste till skolan imorgon!
– Du ska inte till skolan imorgon, jag skulle gissa att dom inte kommer att öppna imorgon!
– Vad är det du pratar om?
– Hutuerna har väntat länge på hämnd, nu är har dom nog tröttnat på att vänta, jag har lyssnat på radion den senaste tiden, dom ska ge igen nu, vi måste fly.
Jag sa inget mer på resan hem, när vi kom hem hade mor redan packat våra väskor och stod nu och väntade utanför vår mörkgröna dörr till huset. Hon höll Solomon i sin famn och Tatiana satt på en av väskorna, men jag såg inte till Dia.
Mor släppte ner Solomon på marken när hon fick syn på bilen, och sprang fram till bilen.
– Jag kan inte hitta Dia! Skrek hon. Han sa att han skulle till Benjamin men han är inte där.
– Okej, jag springer ner till fotbollsplanen medan ni lassar in väskorna i bilen.
– Okej, Tatiana kom hit med väskorna! ropade mor.
Far hittade Dia nere vid fotbollsplanen och kom snabbt upp med honom, han satte Dia bredvid mig, sedan sprang han runt bilen och hoppade in på förarplatsen bredvid mor.
Sedan åkte vi i väg i våran mörkblåa mini buss.
– Vart ska vi åka? Frågade Dia.
– Bort härifrån. svarade far.
Vi åkte i flera timmar, på vägen såg man folk lägga in sina väskor i sina bilar, när vi hade kommit en lång bit kom vi till en lång bil kö. Folk tutade och skrek på varandra och alla var oroliga och otåliga. Jag tittade ut genom bil fönstret som var halvt öppet, där ute fanns det gröna och långa träd, det såg ut som dom aldrig skulle ta slut. Vi stod i den där bil kön i flera timmar och far var orolig att hutuerna skulle komma ifatt oss. När det blev kol svart ute åkte vi in i en skog där vi skulle övernatta. Mor hade hunnit gjort några mackor men det skulle bara räcka den natten, far hade också med sig några flaskor med vatten men även dom skulle ta slut. Hela familjen var helt slut och vi somnade fort.

På radion hade man hört att premiärministern Agathe Uwilingivimana skulle ta över makten efter presidenten, men när vi vaknade dagen där på och satte på radion hörde vi att Agathe hade blivit ihjäl skjuten av presidentens egna livvakter. De sa också att folkmorden hade börjat nu, drygt hundra tutsier hade dödats och hus och andra byggnader hade tänts på.
Mor och far började prata om vart vi skulle åka, vi befann oss nu i Gitarama och far ville att vi skulle ta oss till Uganda där hans bor bodde. Det betydde att vi skulle behöva åka igenom Kigali eller åka världens omväg för att ta oss runt Kigali, vilket vi varken hade bensin, mat eller tid till. Far trodde även att hutuerna fanns överallt i landet och att det inte spelade någon roll vilken väg vi tog.
– Nu har verkligen Parmehutu tagit över vårat land sa mor tyst för sig själv.
Parmehutu var det hutu – patriotiska partiet regerade Rwanda under 1994.
– Det ända vi kan göra är att hoppas på att RPF gör något eller FN, dom kommer säkert att hjälpa till, ungar ni behöver verkligen inte oroa er. Sa far.
Det verkade nästa som det sista han sa var mest till sig själv än till oss för han såg verkligen orolig ut och han svettades rejält även om det inte var så varmt.
– Vad är RPF för något? Frågade Tatiana
– RPF är en rebellrörelse som styrs av tutsifolket, den grundades i Uganda, det är därför jag tror det är säkrast att vi åker dit.
Mor och far hade bestämt att vi skulle åka igenom Kigali för att det skulle gå fortast så.

När vi kom in i Kigali igen var det helt folk tomt ute på gatan, husen hade blivit vandaliserade eller också ner brända, inne i staden var det också folk tomt, inte en människa syntes till, bara en massa glas och träbitar från butikerna. Det var när vi hade började komma bort från Kigalis centrum som vi började se människor igen, men dom här människorna levde inte. Tatiana gav ifrån sig ett litet skrik när hon fick syn på människorna som låg mitt på gatan och i dikena, far försökte undvika att köra på dom som låg på gatan men dom var så många, bilen guppade till vid flera tillfällen vilket fick Tatiana att skrika ännu mera och högre. Mor sa till mig och Tatiana att hålla för Solomons och Dias ögon men igen av oss lyssnade, våra ögon var som fast klistrade på vägen. Jag kommer ihåg att jag såg en ung tjej i diket, hon måste ha vart yngre än mig, hennes ögon var öppna likaså var hennes mun, hon hade ett djupt, blodigt sår i pannan och man kunde se alla hål i hennes lilla kropp som kulorna hade lämnat efter. Jag hoppade till när Solomon började skrika och gråta, jag tog honom i min famn och höll om honom så han skulle slippa se allt. Vi åkte vidare och efter ett tag började folket på gatan ta slut, far pratade med mor, jag kommer inte ihåg vad dom pratade om, jag tror inte ens att jag lyssnade, jag var för chokade över det jag hade sett. Alla människor som låg där på gatan och i dikena hade på något sett stannat kavar på min näthinna, det var det enda jag kunde tänka på, det enda jag kunde se, alla oskyldiga människor som hade dödats för något deras förfäder hade gjort.
Om jag hade varit lite mer vaken hade jag sett den stora militär jeepen som kom emot oss, far såg den inte eftersom han pratade med mor, det var Tatiana som fick syn på den, men det var för sent de hade redan fått syn på oss. Jeepen som kom emot oss hade inget tak och inuti den satt sex män alla med kulsprutepistoler, jeepen körde över på vår fil och nu var dom precis mittemot oss, far ökade farten likaså gjorde jeepens förare, mor skrek att han skulle väja undan men far lyssnade inte. Nu var dom bara några meter framför oss och nu började alla i bilen skrika på far, det såg ut som att vi skulle krocka med jeepen men far hann väja undan.
Bakom oss hörde man hur jeepens däck skrek när bilen tvär bromsade, vi hade fått ett långt försprång men man kunde fortfarande se jeepens lyktor i mörkret bakom oss. Far stängde av våran bils ljus och körde in i skogen där det var helt svart.
– Våran bil är mörkblå det blir svårt för dom att se den här inne sa han flämtande.

Han stannade långt inne i skogen och låste alla dörrar. Alla satt och försökte lyssna efter ljud som kunde komma från jeepen men det var helt knäpp tyst.



Vi satt där hel spända i någon timma innan vi kunde slappna av, då började jag känna hur hungrig jag egentligen var, magen hade vart tom i ett helt dygn. Tanken hade slagit Dia också som började tjata om hur hungrig. Det ända som fanns kvar var vatten och det var det som vi fick nöja oss med. Vi stannade i bilen i flera timmar, tillslut somnade alla det hade vart en lång dag med ett hemskt slut vilket gav mig många mardrömmar.

Jag vaknade av att jag slog huvudet i en trä rot, jag låg ut i skogen, hur har jag kommit hit? Tänkte jag. Sedan var det någon som tog tag i mina fötter och började dra mig, det var fortfarande mörkt ute vilket gjorde att jag inte kunde se personen som drog mig, jag kände hur stel jag var av rädslan, skulle jag skrika och försöka slita mig loss eller skulle jag låtsas att jag sov? Det brände av smärta på ryggen som kom från stenarna och den ojämna jorden på marken, jag vill här ifrån, jag vill till mamma. Vart är mamma och pappa? Jag hade inte tänkt på var resten av min familj fanns. Herregud! Tänkte jag, tänk om dom är döda, jag måste göra något. Jag kände hur hjärtat började slå fortare, jag började sparka så hårt jag kunde och skrika så högt jag kunde. Jag kände att mannen hoppade till när jag började sparka och skrika vilket fick honom att tappa greppet om fötter. Jag vände mig om på magen och tog sats, nu var jag uppe på benen och sprang så fort jag kunde. Jag hade aldrig sprungit så fort i hela mitt liv, hjärtat satt i halsgropen, ögonen fokuserade på det som fanns framför mig och öronen lyssnade på fotstegen som kom bakom mig allt fortare.
Även idag kommer jag ihåg hur jag kände mig där jag sprang i Rwandas skog, rädslan av att mannen bakom mig skulle få tag i mig, rädslan av att inte hitta min familj.

Det var helt becksvart där ute i skogen, det brände i ansiktet av alla riv sår som jag fått av trädens grenar, mina vader och fötter gjorde ont, tårarna rann ner för ansiktet och träffade mina sår vilket gjorde att det började svida ännu mera.
Jag hade tappat bort mannen som var bakom mig och hade nu stannat för att hämta andan, luften i mina lungor var slut och jag andades tungt. Hur skulle jag hitta min familj? Jag hade ingen aning om var jag befann mig eller hur långt mannen hade dragit mig innan jag vaknade. Jag började röra mig, jag tänkte inte alls på vilken riktning jag gick, jag ville bara hitta bilen och åka härifrån. Mitt huvud var tomt och det dunkade av smärta, hur ska jag ta mig härifrån?

Det kändes som jag hade vandrat omkring i timmar men solen hade inte gjort ett tecken på att stiga upp och ge mig hjälp vilket betydde att det fortfarande var natt. Jag försökte urskilja saker i mörkret men det ända jag kunde se var träd och buskar.
Jag vände på huvudet och tyckte att jag såg något men det var ögonen som spelade mig ett trick, bakom mig fanns inget annat än skog.
Jag hoppade till av ett högt ljud, det lät som någon hade smält igen en bil dörr plötsligt fick jag upp hoppet att hitta min familj igen, tröttheten i mina ben var borta lika så smärtan i huvudet. Jag skulle få se min familj igen, tänkte jag, men när jag små sprang spelades samma ljud upp i huvudet om och om igen. Ljudet var för starkt för att kunna vara en bil dörr, om jag hade hört bildörren slå igen så skulle bilen var väldigt nära, men det ljud som jag hörde var inte nära.
Jag tvärstannade, det kändes som mitt hjärta gjorde samma sak, rädslan hade kommit tillbaka igen, ljudet kom inte från en bildörr, det kom från en pistol!
Jag sprang mot det hållet som ljudet hade kommit från, när jag kom närmare började jag höra mörka röster blandat med små tysta snyftningar och jag tyckte att jag kände igen dem.
Jag smög mig närmare och fick syn på en stor ihålig buske, jag kröp in i den och satte mig där på knä, där inne kunde jag se vad som hände. Jag såg min far, Tatiana och Dia, men jag såg inte till min mor eller Solomon. Bilens alla dörrar stod öppna och utanför stod far, Tatiana och Dia på knä med deras armar bakom huvudet, framför dem stod tre män med tre stora gevär riktade mot min familj. Ett starkt ljus var riktat mot dem som kom från en bils ljuslyktor när jag tittade närmare såg jag att det var den där jeepen som hade kört bakom oss tidigare.
Vad skulle jag göra? Hur skulle jag få ut min familj utan att dom blev skadade och hur skulle jag hitta mor och Solomon? Detta var det enda jag hade i huvudet, jag tänkte aldrig på mannen som hade jagat mig genom skogen vilket jag kom och tänka på när jag hörde något bakom mig.

Det kändes som någon tryckte in en pinne i ryggen på mig men jag förstod att det var ett gevär.
– Jasså det är här du gömmer dig! Sa en mörk röst. Upp med dig!
Jag ställde mig upp med skakande ben och klev ut från mitt gömställe. Männen som riktade sina gevär mot min familj vände sig om och fick syn på mig men också deras vän som stod bakom mig. Min far och Dia ropade efter mig när dom fick syn på mig, männen vände sig om och slog till både min far och min bror med sina gevär. Dia föll omkull men min far stod fortfarande kvar på sina knän, mannen som stod bakom mig tog tag i min arm och vände mig om, vi gick runt busken som jag hade gömt mig i och gick mot de andra. Jag tittade aldrig omkring mig på marken, om jag hade gjort det hade jag inte snubblat, jag föll och tog i mot mig med mina händer jag vände mig om för att titta vad jag hade snubblat på och fick se min egen lillbror ligga där helt livlös. Jag gav ifrån mig ett skrik och kände hur tårarna började rinna igen. Där låg han, Solomon, en fem år gammal pojke som skulle växa upp och bli en löpare. Jag kröp fram till honom och rörde vid hans ansikte som fortfarande var blött av hans tårar, ljuset som kom från bilens lyktor sken upp hans ansikte och jag kunde se ett stort hål i pannan på honom som det rann blod ur. Det måste ha vart det ljudet jag hörde när jag var inne i skogen.
– Han höll aldrig käften, bölade hela tiden, det var det ända sättet vi kunde få tyst på tutsijäveln! Sa mannen bakom mig och skrattade mot dom andra männen.
Jag vet inte vad som hände med mig men jag blev så ilsken att jag hoppade på mannen och slog honom i magen så hårt jag kunde vilket fick honom att böja sig och gå ner på knä. En av dom andra männen kom fram och slog mig med sitt gevär så att jag föll baklänges, jag tittade upp mot himlen som var mörk blå och stjärnklar sedan kommer jag inte ihåg mer jag måste av svimmat för när jag öppnade mina ögon igen låg jag vi bilen, bredvid mig låg min far med ryggen mot mig.
– Far! Far! Vakna! Vi måste ta oss här ifrån, vart är mor? Far svara, snälla! Viskade jag. Det var helt knäpp tyst runt omkring mig men jag vågade inte röra mig. Jag rörde min hand försiktigt upp mot min far och la den på hans axel. Hans axel var hård och sval, försiktigt tryckte jag ner hans axel så att han skulle vända sig om mot mig. Jag lyckades få honom på rygg, sedan såg jag blodet på hans skjorta, jag reste mig upp och såg att han hade flera skott sår på magen och vid hjärtat, hans ögon var helt öppna och i dem kunde jag se hans rädsla han måste ha haft innan han dog. Jag la mig ner igen och grät tyst en lång stund, jag ville inte leva längre, min yngsta lille bror hade blivit mördad, min far hade blivit mördad och troligen min mor också, jag ville att mannen som hade jagat mig i skogen tidigare skulle ta sitt gevär och sätta det mot mitt huvud och sedan trycka av.

När jag låg där och tänkte hörde jag små stöningar längre bort sedan kom ett högt skrik och sedan att någon skrattade. Jag reste mig upp och såg dom två männen som hade stått vi min familj, någon av dom måste ha dödat min far tänkte jag. Dom hade gjort upp en brasa så jag kunde inte se så mycket men jag såg att en av dom låg ner på mage och den andre satt på knäna och höll i något vid den andres huvud. Jag tittade på den mannen som låg ner, han låg på någonting men jag vet inte vad. Jag flyttade på mig lite och såg att det var fyra fötter där nere och jag kände igen skorna som satt på två av dem fötterna. Det var mina skor!
Jag började tänka och kom på att Tatiana hade lånat dem av mig, herregud dom våldtar henne! Jag tittade runt omkring mig, långt bakom mig låg dom andra två männen, den ena såg ut att vara den som jag hade slagit. Jag gissade att dom låg och sov eftersom de inte rörde på sig, jag försökte vad deras gevär fanns och förstod nästan på en gång att dom måste ligga vid männen som låg och sov.
Det hade börjat ljusna nu vilket gjorde det lättare att se.
Jag ställde mig upp på knä och kröp tyst och sakta mot de sovande männen, när jag kom närmre såg jag ett sådant gevär som man alltid ser på filmer en AK-47: a, ligga precis in till mannen som jag hade slagit. Jag tittade bakom mig för att se om de andra fortfarande var kvar vilket dom var, men nu hade männen bytit plats och jag tänkte att jag måste skynda mig.
Jag tog tag i hans gevär och lyfte försiktigt upp det, men geväret satt fast i ett band som satt runt honom. I ena änden på geväret satt en hasp som bandet satt fast i, jag öppnade den och fick loss geväret, jag blev så förvånad att det var så tungt att jag nästan höll på att tappa det men jag lyckades fånga den. Jag ställde mig upp på mina ben så fort att jag blev yr, männen höll fortfarande på med min syster som försökte ta sig loss. Jag tittade mig runt och fick se min mor ligga en bit ifrån Solomon, hon var död. Ilskan värmde mig och min kropp och den gav mig mod att rusa fram till männen som var vid min syster. Jag riktade geväret mot mannen som satt på knäna, jag tryckte gevärets mynning mot hans bakhuvud, blundade och tryckte på avtryckaren. Geväret gav ifrån sig ett litet klick, jag öppnade mina ögon och fick se mannen fortfarande sitta på knä med min systers huvud i sitt knä och hennes armar i hans händer.
Jag glömde ladda det!
Jag har ingen aning om hur jag kunde göra det men på något konstigt sätt laddade jag geväret och tryckte igen på avtryckaren och den här gången gav geväret ifrån sig flera kulor på en gång kändes det som. Mannens bakhuvud var nu helt öppet och man kunde se delar av hans hjärna. Jag riktade geväret mot mannen som låg över min syster och tryckte lätt på avtryckaren, geväret gav ifrån sig samma ljud och fyra, fem skott. Tatiana skrek, jag knuffade bort mannen och drog upp Tatiana, och tog upp hennes byxor som låg på marken.
– Vi måste springa sa jag till henne.
– Vart är Dia? Frågade hon.
Jag tittade på henne, jag hade inte ens tänkt på honom, vart var han? Jag vände mig snabbt om och såg att de andra männen hade vaknat, men vart var Dia.
– Har dom dödat honom? Frågade jag Tatiana.
– Nää, han låg bredvid dig förut!
Jag vände huvudet mot platsen jag vaknat på, där låg bara min far.
– Han måste ha sprungit in i skogen, sa jag mest för mig själv.
Tatiana och jag började springa efter, männen som hade sovit var uppe på bena igen och sprang fram till dom andra männen.
Jag kommer ihåg även idag hur jag hörde männen svära och skrika på varandra.

Dom sprang aldrig efter oss, efter Tatiana och jag hade lugnat ner oss började vi leta efter Dia vi letade i flera timmar.
Det ända jag kunde tänka på var Dia, jag ville inte ha de otäcka bilderna i mitt huvud av mina föräldrar och Solomon varje gång jag kände att tankarna började glida in i huvudet trängde jag bort dem.
Vi hittade Dia bakom en sten, han satt där och darrade medan tårarna rann ner för hans ansikte, när jag skulle ta tag i hans hand ryckte han undan den jag förstod att han var svårt chokad. Jag bestämde att det enda vi kunde göra var att sitta här med honom tills han hade lugnat ner sig för vi var i alla fall tillsammans.

Efter ett tag kunde vi börja röra på oss, Dia sa inte ett ord men han kunde i alla fall gå. Vi tog oss ut till vägen hand i hand, vi visste inte vilket håll vi skulle åt så vi bara gick, i flera timmar utan att säga ett ord till varandra.
Tillslut nådde vi något sorts läger, där fanns flera tusen människor, stora som små, jag kommer ihåg att jag såg en flagga vaja fram och tillbaka i vinden, den var blå och hade en rund ring med alla världs delar såg det ut som, jag visste att jag hade sett den flaggan någonstans förut.
– FN! Sa jag tyst.
– Va? Sa Tatiana
– FN! Dom kan rädda oss!

FN såg till att vi kom till vår släkt i Uganda, våran farbror och faster tog hand om oss, dom tyckte att vi behövde en helt ny start och bestämde då att alla vi skulle flytta till London. Vi fick börja skolan där vilket jag hade lätt för jag kunde tala engelska sedan tidigare. Men mina syskon hade mycket svårare, Dia pr...