Ensam överlevande

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag ska berätta om den största förödelsen i svensk historia. De varnade oss, det gjorde dem, men ingen tog dem på allvar. Varför pratar jag om dem egentligen, jag vet inte ens om det finns några ”dem”. Det kanske är hela världen som har gått samman emot oss.
Okej, nu fattar ni ingenting om vad jag pratar om. Det gör jag knappt själv, men jag ska ta det från början så att ni förstår. Om det kommer några som kommer att läsa det här…
Okej, så här var det.
Jag jobbade som statstjänsteman och tog emot alla hot som kom in till Sverige. För det mesta var det ett ganska tråkigt jobb, så jag brukade hjälpa andra. Till för ett år sedan, då vår maktgalne stadsminister läste svenskhistoria och kom till 1600-talet och såg hur stort Sverige var på den tiden. Efter det måste det ha gått något snett i hans huvud. Då han såg att vi hade ägt både Norge och Finland och t.o.m. en bit av Ryssland.
Plötsligt så tog man alla pengar som skulle gå till skola och omsorg och lade dem på militären, som om de inte redan fick tillräckligt med pengar. Plötsligt fick dom alla pengar och reaktionerna på det blev starka och främst då från regeringen. Statsministern hade handlat helt på egen hand och det ville inte regeringen gå med på. De flesta där var emot militären och ville inte alls tillåta det som höll på att hända. De som var argast kallade det hela för ministerstyre. Men de flesta blev övertygade efter hans tal i riksdagen, då han berättade om sin plan.
Han tänkte göra Sverige till en stormakt igen, men den här gången tänkte han inte hålla sig inom Norden. Han tänkte försöka övertala de andra styrande i Norden att ansluta sig till honom. Anslöt de sig inte, så skulle han avsätta dem och tillsätta någon som stödde honom.

Så började hans kamp mot att få Sverige till en stormakt igen. De som opponerade sig mot honom avsatte han och fängslade. Han hade gjort sig själv till diktator.
För första gången i svensk historia hade Sverige fått en diktator.

Det är ganska lätt att förstå att resten av Europa inte tillät det här. Jag menar vi hade gått ur ”EU” så snart galenskaperna började, med anledningen att statsministern inte ville ha någon som styrde över sig.
Vi hade nu startat krig mot hela Baltikum och EU var skitsura på oss. Vi som hade varit ett så snällt och neutralt land. Nu hade vi förvandlats till maktgalna krigarmaskiner. De var tvungna att göra något för att stoppa oss. Det var då hotbreven började strömma in.
Det började bara med ett, ”Sluta annars så kommer det inte gå bra för er”. Men det var ett ganska vagt hot och vi struntade i det. Men sedan började de bli allvarligare och jag började bli rädd. Det hela slutade med ett brev som inte direkt var ett hotbrev, mer som ett konstaterande. Det stod, ” Okej, ni har fått er chans, skyll er själva. Det hela är ert fel, men i morgon finns inte Skandinavien inte kvar längre.”
Då blev jag riktigt rädd, tänk om det hela var på riktigt, tänk om Skandinavien inte fanns imorgon? Jag gick med brevet till statsministern, fast jag hade fått order om att slänga alla hotbrev.
När han hade läst det sa han. ”Släng det, det är bara lösa hot”. Jag gjorde som han sa, men trodde honom inte eftersom jag hade sett att även han hade bleknat när han hade läst brevet. Det var nog inte så lösa hot som han påstod.
Vi fick order om att fortsätta som vanligt, att inte bry oss om brevet. Men man såg att han var stressad och i hemlighet höjde han försvaret kring honom och runt hela riket.

Tillslut kom då dagen som alla fruktade. Alla gick till jobbet och jag försökte få någonting gjort. Men det gick inte så bra, jag var för spänd över vad som kanske skulle hända idag. Det syntes på de andra också. De flesta satt bara och tittade framför sig.

Vi hade inte varnat landet om vad som kanske skulle hända. Det var bara vi som visste något.
När nästan hela dagen hade gått så började de flesta att slappna av och tro att det kanske inte var på riktigt . Även jag började tvivla på om det verkligen skulle hända något, fast jag hade sett brevet med egna ögon.
Just som alla hade återgått till sina vanliga sysslor så hördes ett enormt brak och vi kände byggnaden svaja. Då förstod jag att det var på riktigt.

För säkerhets skull hade ”Han” flyttat ner sitt eget kontor till bottenvåningen, eftersom han trodde det var tryggare där. Där hade alla hans viktigaste män också fått plats samt mig.
När vi förstod att allt var på riktigt så utbröt ett stort larm och kaos. Trots allt runt omkring mig lyckades jag hålla mig lugn och springa bort till det nyinstallerade skyddsrummet. Där såg jag att resten av folket från bottenvåningen hade samlats.
När alla från bottenvåningen hade samlats, så gjorde Statsministern någonting jag aldrig skulle förlåta honom för. Han låste dörren. Låste ute alla andra i huset och även de andra som av någon anledning skulle känna till skyddsrummet. Det var inte för att skyddsrummet var fullt, det var inte ens halvfullt! Det var för att han var självisk och för att han inte ville rädda några fler än honom själv. Men nu var det försent att protestera, skyddsrummet var låst och bommat.
Jag förberedde mig på att få sitta där ett bra tag och började ransonera förrådet som var tänkt att räcka en vecka. Jag bestämde för mig själv att vi bara skulle äta för att överleva. Men det tillät inte Statsministern, han skulle ha ordentligt med mat och vatten varje dag.
Han menade att det var säkert inget allvarligt och att vi därför kunde kosta på oss att äta ordentligt, men vi skulle trots det stanna här ett par dagar för att vara säkra på att det var över. Det kunde trots allt inte ha varit mer än en bomb, för vi hade inte hört någonting mer än en bomb.
Men jag visste att det inte var någon garanti eftersom att rummet var ljudisolerat. Skulle det ha fallit fler bomber skulle vi inte ha hört dem.

Vi väntade i något som kändes som ett år, men det var nog inte mer än ett par dagar. Men de dagarna var så enormt långtråkiga, det enda vi kunde göra var att stirra framför oss. Männen pratade såklart med varandra, men jag var kvinna jag var inte tillräckligt viktig för att pratas med förut. Men tiderna var ändrade och plötsligt befann jag mig med ett par toppchefer i ett stängt skyddsrum och ingen hade någon koll på tid och rum.
Men plötsligt så fick statsministern nog, han skulle ut! Han klagade på att han var hungrig och törstig, att det var under hans värdighet att bara sitta här och svälta ihjäl. Med de orden så drog han med sig alla utom mig, för att jag vägrade. Jag kände i hela kroppen att det inte var säkert att gå ut.

Så här sitter jag ensam i ett stängt skyddsrum, med bara en halv dunk vatten som inte räckte långt, för att det började bli dåligt, och mitt skrivhäfte som jag hela tiden skriver i. Mest för att ha något att göra, men också för att folk inte ska göra om misstaget att försöka göra sig till något man inte är. Jag hoppas att någon ska hitta den här och lära av våra misstag, men jag hoppas inte för mycket. Eftersom om det är som jag tror. Är allt är utplånat, förut kunde man höra svaga skrik och brak när någonting sprängdes genom isoleringen, men inte längre. Inte ens de andra har kommit tillbaka fast de borde.
Jag vet att jag inte kan stanna här i säkerheten länge till, vattnet har börjat lukta och jag har inte ätit på en evighet, för de tog all mat den sista tiden när jag ville spara.
Nu har jag bestämt mig för att jag måste gå ut, ifall jag inte ska sitta här inne och ruttna.
Så jag fyllde en gammal vattenflaska som jag hittade slängd i ett hörn med det sista stinkande vattnet och puttade upp dörren.

Vilken syn som väntade mig där ute! Det var bara vrak kvar av husen, överallt var utbrända bilvrak och vilken stank sen! Det stank något fruktansvärt! Jag höll på att spy, så illa luktade det. Var det här allting som fanns kvar av min älskade stad? Vrak och en stank så illa att jag aldrig känt något liknande. Vad var det för stank föresten? Vad var det som kunde lukta så här illa? Sen såg jag det, det som jag bara hade trott var eftereffekter av bomberna. Blodet. Det låg blod överallt! Jag kände hur magen vände ut och in på sig själv, och jag vände mig om och spydde.
Var jag den enda överlevande? Var fanns statsministern och de som han tog med sig? Hur mycket är förstört? Frågorna bara snurrade i mitt huvud, och jag kände hur det började svaja framför ögonen. Men nej, jag skulle inte svimma. Tänk, vad som skulle kunna hända då, med allt blod på marken och de ruttnande söndersprängda kroppsdelarna, som jag först tog som stenar. Smittorisken var hur hög som helst, och gud vet hur många bakterier det finns i luften. Med tanke på hur många som finns vanligtvis.
Vanligtvis, det känns så länge sen jag satt och hade tråkigt på grund av ingen kunde ge mig ett vettigt jobb. Men det var ett år sen, ett år är kanske långt tid för vissa men inte för mig. Jag har bara lärt mig att se åren flyga iväg och veta att jag inte kan göra något åt det. Jag har inte lyckats uppfylla något av de målen jag satte upp när jag var arton. Jag har inte skaffat barn, inte ens lyckats skaffa kille! Jag måste vara misslyckad. Men det är väl det här de kallar dödskris. Men det brukar vara gamla som får det när de inser att de är gamla och kommer att dö.
För att jag kommer dö, det har jag också insett. Dör jag inte av någon sjukdom så dör jag av vätskebrist eller svälter ihjäl.
Vätskebrist verkar troligast av de senare alternativen, man klarar sig längre utan mat än utan vatten. Men visserligen så har jag varit utan mat några dagar, eller kan det vara så länge? Jag har tappat tidsuppfattningen helt. Jag inser att jag måste vara den enda människan på åtminstone väldigt långt avstånd. En tanke slår mig att jag kanske är den enda människan i hela Sverige! Men i hela världen är jag inte ensam det är jag övertygad om, för det måste vara världen som tyckte att vi blev för uppkäftiga. Men det var inte hela Sverige!
Det var bara statsministern, han skapade sin egen död och troligen större delen av Sveriges död. Det är kollektiv bestraffning! Varför jag, varför just jag?

Jag känner hur benen viker sig och att jag faller ner på marken. Jag inser att jag har gått bara av mig själv och att jag inte har någon aning om var jag befinner mig. Allting ser likadant ut, bara ruiner kvar av allt. Vad är det för mening att leva när man lever i ett hatat land som världen har försökt förstöra, och att man dessutom jobbade för den som orsakade hatet. Ingen kommer vilja att ta emot mig, och jag kommer föresten inte långt heller. För jag har inte druckit på en dag och jag känner att jag inte kommer att kunna stå emot svimning...