Elakt spel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Vi måste prata, var det första hon sa. Slå dig ner på den där stolen.
- Nej, varför då? frågade jag såklart då. En dum fråga med tanke på vad jag hade gjort.
- Sitt, var svaret. Jag satte mig ned. Hon fick mig alltid att känna mig underlägsen. Det var därför jag inte riktigt tyckte om henne i början. Hon betedde sig mot mig som jag hade betett mig mot henne. Men efter ett tag antar jag att jag började tänka på det som något positivt. ”Äntligen någon som är mig jämlik, någon som kan sätta mig på plats” Men det var dock inte alltid så roligt. Särskilt inte när jag tog med henne på fester för att visa upp henne. Alla människor avundades mig. Men den avunden försvann snabbt när alla runt omkring insåg hur krävande hon var. ”Hon tar mycket plats, den där kvinnan” brukade de säga. Alltid när vi hade stigit ur bilen tryckte hon demostrativt sin handväska i min hand och började gå själv ett par steg framför mig. Efter hon gått fem steg – det var alltid fem steg – vände hon sig om och sa ”kommer du då?” med en irriterad ton. Den här kvinnan var inte att leka med. Ändå var det precis det jag hade gjort med henne. Jag hade spelat ett elakt spel där jag visste att i slutändan var jag den enda som skulle förlora något på det. Jag skulle förlora henne.
Jag satt och stirrade på henne. Hon stirrade på mig. Jag stirrade ner på hennes skor och kände mig skamsen. Hon fortsatte stirra.
- Vad har du att säga då? sa hon till slut. Jag hann inte svara, plötsligt började hon på en ny kula.
- Du förstår att vi kan inte hålla på såhär. DU kan inte hålla på såhär, hon betonade du. Allt ansvar lades på mig.
- Men.. sa jag. Hon fortsatte.
- Avbryt mig inte, jag pratar. Du förstår väl att det bara är du som har något att förlora? hon sa det mer som ett konstaterande än en fråga. Fortfarande satt jag och stirrade ner på hennes skor, jag märkte att jag började rodna.
- Nåväl, nu kan du få förklara dig.
- Jag vill skiljas. Var det enda jag kom på. Varför i hela världen sa jag så?! Men nu gick det förstås inte att ta tillbaka.
- Jag vill skiljas, började jag igen. Du är för krävande. Du suger livet ur mig som en blodigel. Hon lät höra ett torrt skratt.
- JAG suger livet ur DIG? utropade hon. Jag tror det har blivit något missförstånd här. Jag lägger ner hela min själ i det här förhållandet, medan du springer omkring och roar dig med kvinnor som är tio år yngre än vad du är, lika gamla som jag alltså. Räcker inte jag? Är inte jag mer än tillräckligt kanske?
- Joo.. Men – men, jag vet inte, svarade jag. Jag kände mig fullkomligt hopplös. Hur kunde jag förstöra det vi hade? Det var inte direkt fint, men det var något, det var mer än vad jag hade haft med någon annan. Jag var långt ifrån trött på henne. Hon överraskade mig med olika saker varje dag. Vi hade faktiskt roligt ihop. När vi var själva. En dag hade hon tagit med sig en liten bakelse. En underbar liten historia med grädde, maränger och jordgubbar. Den lilla historian blev snart historia. Hon tryckte upp den i mitt ansikte och skrattade. Hon var någon man hade roligt med. Jag skrattade också, men jag var väldigt förvånad. Men jag lärde mig att leva med hennes små egenheter. Som när hon stoppade tandpetare i munnen och lekte valross, eller när hon ville sminka mig. Vi hade roligt tillsammans, men jag förstörde det. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det. Men nu var det gjort, ingen återvändo. Jag fortsatte att stirra på hennes skor. Hennes skor var lågskor, blommiga. Hon tyckte inte om högklackade. Hon ville ha skor man kunde springa runt i, helst färg...