Övergiven

En försvunnen kappa
Frida Berlin 9c

Hon satt på en av träbänkarna på den ödelagda skolgården. Bänken hon satt på var hård och den gulaktiga färgen hade börjat lossna på flera ställen. Det var kallt och grått ute förutom de vackra träden som såg ut att stå i brand så här års. Hon andades in den friska luften. Hösten fick henne att tänka klarare och andas lättare, vilket hon nu behövde. Den mörka klätterställningen av trä hade en gång i tiden varit ljus, men redan då hon som barn gick i skolan hade den börjat mörkna. Hon tänkte på hur hon varje rast klättrade i den hur hon alltid föll ned men aldrig gav upp. Hon blundar och minns hur rasterna alltid brukade vara fyllda med liv och glada skrik. Det enda hon kunde höra nu var hennes egna andetag och vinden som for igenom trädens kronor och fick ännu fler löv att falla till marken.

Hon tog upp ett löv från marken och satt stilla och betraktade det. Lövet var rött och gult, hennes favoritfärger. Plötsligt så tog en vindpust tag i lövet och det flög elegant iväg, förbi den gamla klätterställningen, snuddade vid en av de målade kingrutorna på marken, krockade med en av basketkorgarna och landade slutligen mitt på den stora grusplanen. Hon kände hur hon nästan tappat känseln näsan och gömde den under sin stora, stickade halsduk för att kunna dra in den varma doften av ull. Nu ville hon inte vänta mer. Hon letade med handen i sin jackficka och tog upp ett hopvikt papper. Hon vecklade långsamt ut det och började läsa.

Hon grät inte högt, inget snyftande eller hulkande, men tårarna ville inte sluta rinna ned för hennes kinder medan hon läste, och läste om. Brevet, som var ett försök att förklara, ett försök att förlåta, var skrivet med liten, kringlig handstil som var nästintill oläslig. Hon kände igen handstilen även fast att senaste gången hon sett den hade hon knappt kunna läsa. I slutet av brevet var två nummer skrivna med en större och tydligare handstil, men fortfarande lika fint. Det ena numret var mobilnumret till kvinnan som skrivit brevet och det andra numret med det konstiga riktnumret var till hennes arbetsplats. Hon försökte minnas hur kvinnan såg ut men fick inte fram något ansikte. Det enda hon kunde minnas var den svarta långa kappan som en gång i tiden, då hon var liten, brukade lämna henne om morgnarna precis på den skolgården hon nu sätt och blickade ut över. Kappan brukade alltid ha en söt doft av parfym som hon älskade att dra in precis innan dem skulle skiljas åt. Hon mindes även alla frågetecken som dök upp i hennes lilla huvud då den svarta kappen en dag inte längre lämnade henne om mornarna.

Hon hade hört talas om pappor som övergett sina familjer, men aldrig någon av de givmilda kapporna som klarat av samma sak. Det var alltid kapporna som skulle finnas kvar med sina trygga och tröstande famnar. Vilken sorts kappa kunde överge sitt barn? Vilken sorts kappa klarar av att inte få se sitt barn växa upp? Hennes hat inför kvinnan som skrivit brevet vällde över henne. I sju år hade hon väntat, hoppats och önskat att kappan någon gång skulle återvända för att ännu en gång öppna sin famn för henne. Skulle det behöva ta sju år för en kappa att komma på något att skriva till sitt egna barn. Hon skulle skriva tillbaka eller kanske till och med ringa, säga hur mycket hon hatade henne, hur egoistisk hon tyckte hon var. Allt som hon kände skulle hon skriva och få kvinnan att känna dåligt samvete. Nu var det hennes mammas tur att bli sårad. Det här skulle komma att ta tid. Skulle hon ödsla bort den tiden på någon som hon knappt kände?

Ett löv som låg på bänken lyfte och flög iväg, lika elegant som lövet hon sett förut, men det här lövet flög mycket högre och en starkare vind blåste in på skolgården och lövet for upp över de höga träden och försvann. Nu kunde hon tänka klarare. Hon kom att tänka på sin pappa. Hennes älskade pappa som alltid ställt upp för henne och som alltid funnits där. Tidigare hade hon tyckt synd om sig själv, hon hade känt sig övergiven. Nu när hon kunde tänkte klart, så var det på sätt och vis tvärtom. Hon hade en pappa som älskade henne så mycket, så mycket att hon inte ens behövde en mamma. Hon kände sig plötsligt mer älskad än någonsin.

Vindarna var kr...