Övergiven

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag hörde avlägsna fotsteg i den kalla, mörka vinterkvällen.
Avlägsna fotsteg som kom allt närmare. Avlägsna fotsteg som snart inte var så avlägsna. Jag hade kunnat se en oformlig figur om jag öppnat ögonen, men jag gjorde det inte. Jag vågade inte.
Till slut gjorde jag det ändå, jag öppnade ögonen och kunde se en svart skugga.
Jag vände mig om och tänkte att jag kanske kunde börja gå hemåt. Sedan vände jag blicken mot skuggan igen, jag började gå hemåt. Fotstegen följde efter, Tempot ökades ständigt, fotstegen kom allt närmare.
Jag sprang och hoppades att fotstegen inte skulle orka mer, men fotstegen orkade.
När jag tillslut kunde känna lukten av havet så visste jag att det inte var långt hem. Inte en sekund innan jag kommit in genom dörren och låst om mig kunde jag andas ut. Jag kände hur hjärtat bankade hårt och fort inom mig, trodde för en sekund att hjärtat skulle spricka.
Det bankade på dörren, blodet frös till is. Jag fick gåshud och började skaka.
Bankandet upphörde och jag smög sakta in mot vardagsrummet för att tända i taket när jag såg någonting som lyste utanför fönstret, någon lyste med en ficklampa. Är detta på riktigt, frågade jag mig själv. Jag nöp mig hårt på överarmen och konstaterade att det var verklighet. Jag gick runt och tände alla lampor jag kunde tända, varför skulle mamma och pappa vara i London just denna helgen?

Den annars så kalla och hårda skinnsoffan i ena hörnet av vardagsrummet såg plötsligt ut att vara oerhört varm och välkomnande. Jag tände tv:n och kröp ner i soffan, drog sakta den nytvättade filten som legat i en hög på golvet över mig och kände mig illa till mods.
Det ända jag ville var att det skulle vara en mardröm alltihopa!
Bilden på tv:n blev otydlig, och försvann plötsligt.
Det hade börjat storma, allt blev kolsvart, strömmen hade gått. Jag hörde vinden vina genom den öppna spisen och regnet falla mot fönsterrutorna.
Jag kände mig oerhört ensam. Den aning av trygghet jag känt genom att ha lamporna tända var som bortblåst.
J...