krönika från första världskriget

Dödens idag, vänner i Juletid!

Alla här nere i skyddsrummet pratar bara om soldater som dör och hur hårt dom kämpar för landet, men de andra människorna då? De pratar kallt om ett blodigt krig så att de får bort fransmännen ur sin väg till synes utan några som helst tankar på hur många civila de kommer att bomba ihjäl på vägen. Jag vill inte ha något krig, om jag fick bestämma så skulle man sitta ner och resonera om saken som vuxna människor. Då kan man snabbare och lättare komma fram till en lösning och dessutom skulle otroligt många människor fortfarande vara vid liv.

Vi väntar tålmodigt på att den franska armen ska sluta bomba så att det någon gång blir vår tur att göra motstånd. Jag slås av tanken om världen nog är lite smått korkad. Det känns som om utvecklingen i form av uppfinningar och upptäckter har gått framåt, men mänskligheten har utvecklats lite åt fel håll. Det har blivit för mycket politik, makt och pengar och för lite omtanke om våra medmänniskor. Vi klagar över småsaker. Särskilt dom som har mycket vill hela tiden ha mer.

Nu har jag fått nog på allt buller och brak, jord som trillar ner från skyddsrummet och de sårade soldaternas jämrande. Jag har räknat ut att det bara är femton dagar kvar till julafton. Då minsann, kommer fienderna med ett leende på läpparna och vi delar på den goda julmaten. Jag klarar av det, att vara trevlig mot dessa skitstövlar. Vad begär dem egentligen? Bara att man glatt ska välkomna dem och säga; "hej där, trevligt att träffas. Det är ju du, du som dödade min bästa vän igår. Trevligt, jag har länge funderat på vilken trevligt prick du nu kan vara. Kom så bjuder jag på skinkan så kan du bjuda på en sup. Men akta dig, för i morgon kanske jag dödar dig."

Nej, nu skiter jag i det här, jag tänker desertera. Desertörer kanske inte lever så länge men i alla fall utan våld. Kanske ska jag försöka ta mig till S...