På västfronten intet nytt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

På västfronten intet nytt

Boken är skriven av den tyske frijournalisten Erich Remarque. Han deltog som frivillig i första världskriget och 1929 utgav han boken På västfronten intet nytt, som blev en stor världssuccé. Till hans andra kända verk hör: Vägen tillbaka (1931) och Kamraterna (1939). Remarques böcker brukar betraktas som en heltäckande krönika över tyskt liv under mellankrigstiden.
På västfronten intet nytt är en krigsroman som handlar om det första världskriget. Huvudper-sonen, en 19 årig gymnasist, bestämmer sig för att, tillsammans med några av sina vänner, anmäla sig som frivillig för deltagande i det första världskriget i syfte att ”försvara Tyskland”. Efterhand kommer han emellertid i kontakt med det verkliga kriget och handlingen i boken består i huvudsak av författarens upplevelser under krigstiden.
Boken är indelad i korta avsnitt och är skriven i jag-form, vilket gör att det nästan känns som om läsaren läser en soldats dagbok. Stilistiskt sett, är boken väldigt realistiskt, med många inslag av naturalistiska drag. Författaren använder ett enkelt och koncentrerat språk, för att den bild som läsaren får av kriget skall bli så verklighetstrogen som möjligt. Dessutom ger de många fackorden, som författaren använder när han beskriver krigslivet, en förstärkt känsla av äkthet åt boken.

Beskrivningarna av krigets händelser är väldigt naturalistiska och ibland även så cyniska att de får läsaren att vämjas! Detta får givetvis ses som ett led i författarens försök att skapa en starkt negativ bild av kriget hos läsaren och jag måste erkänna att han lyckas alldeles utmärkt. Det bör dock påpekas att det även finns en del lyriskt hållna stämmningspartier i boken. Dessa episoder förekommer i samband med att Remarque filosoferar kring frågor med existentiella drag. Blandningen av dessa två stilar, dvs en naturalistisk och en med mer lyrisk karaktär, resulterar i att boken aldrig känns monoton eller långtråkig.

Remarques budskap i boken är klart och tydligt: han vill beskriva vad det, ofta glorifierade kriget, egentligen är och vilka destruktiva följder det har för mänskligheten. Författaren ger ofta uttryck för pacifism. Han understryker gång efter gång att det ”vanliga” folket i själva verket inte har någon anledning att kriga och att det endast är ett redskap i händerna på de styrande makterna i samhället.

På västfronten intet nytt berör, förutom krigets följder för mänskligheten i stort, även dess följder för den enskilda människan och hennes psyke. Boken är ett djupträngande studium i hur krigets fasor kan få en ung och frisk man att känna en total rotlöshet och en fullständig likgiltighet inför livet. Han kallar sin generation för ”The last generation” och det är inte så svårt att förstå varför han har fått en så pessimistisk världsbild.

En spontan tanke som väcks hos läsaren när hon läser boken är, hur människan kan fås att begå sådana bestialiska handlingar i ett krig? Remarques svar är att under vissa omständighe-ter (t ex under ett krig), väcks ”djuret i människan” upp och att detta djuriska beteendemönster helt enkelt är en överlevnadsmekanism. För att undgå att själv bli dödad, är människan beredd att utföra vilka råa handlingar som helst. Remarque tillägger att denna överlevnadsmekanism över-går efterhand till att bli en vana, en oförmåga att känna medlidande för sina offer. När denna människa sedan fortsätter att begå sina dåd, så reflekterar hon överhuvudtaget inte över varför hon gör det och vilka följder det kan få för hennes medmänniskor.

Personligen anser jag att boken är väldigt gripande och välskriven. Den ger läsaren värdefull kunskap om det första världskriget u...