Under Gulfkriget växte en diktatur fram i Irak som världen lärde känna som
Baathregimen. Denna styrdes av Saddam Hussein och hans inre cirkel, som
behöll sitt maktmonopol genom upprepade våldshandlingar och hård kontroll
över medborgarna. De demokratiska rättigheter som vi i västvärldens
demokratier tagit som självklarheter var här inte så självklara. USA tog på
sig rollen att avlägsna Saddam Husseins regim och bidra till att en
demokratisk regering inrättades. Vid krigsslutet den 1 maj 2003 hade regimen
fallit och Irak låg i händerna på ockupationsmakten. Man har därefter infört
övergångsregeringar och övergångsparlament samt gjort en provisorisk
författning, som sedan genom allmänna val har bytts ut mot en riktig
regering, ett riktigt parlament samt en riktig författning. Vad denna
uppsats syftar till är att klarlägga hur denna politiska process har yttrat
sig. Har valen varit demokratiska? Går västvärldens demokratiska principer
går att implementera i Irak, och hur ser denna demokrati i så fall ut? För
att besvara syftet om huruvida Irak kommer att bli en demokratisk stat med
tiden så har jag formulerat tre frågeställningar: (1) Hur bör en demokrati
uppstå enligt de teorier som finns? (2) Hur har den politiska processen
utvecklats efter kriget? (3) Vad finns det som talar för och emot en
demokratisering av Irak?
För att kunna definiera hur en demokrati bör uppstå, samt vilken demokratisk
modell som bäst lämpar sig för just Irak, kommer uppsatsen först att göra en
djupdykning ned i Robert A. Dahls och Arend Lijpharts kända
demokratimodeller. Dahl lyfter fram sju polyarkiska institutioner som bör
finnas inrättade i ett land för att de fyra demokratiska villkoren skall
vara uppfyllda. De sju polyarkiska institutionerna består av: valda
befattningshavare, lika och opartiska val, allmän rösträtt, rätt att
kandidera i val, yttrandefrihet, alternativa informationskällor samt
församlingsfrihet. De demokratiska villkoren är effektivt deltagande, lika
rösträtt, upplyst förståelse samt kontroll över dagordningen. Dessa
institutioner och villkor är av stor betydelse för ett lands förutsättning
att utvecklas till en demokratisk stat.
Lijphart, refererad i Larsson, 1997, s 75-78, använder sig av två idealiska
demokratimodeller: westminstermodellen och konsensusmodellen. Dessa kan
appliceras olika på olika politiska dimensioner i ett land. Ett land kan
t.ex. använda sig av westminstermodellen ? eller majoritetsmodellen som den
också kallas ? i parti-regeringsdimensionen medan den är präglad av
konsensusmodellen - eller samförståndsmodellen ? i den andra dimensionen.
Den första dimensionen behandlar landets partipolitik samt dess kammarsystem
medan den andra dimensionen tittar på hur makten är
decentraliserad/centraliserad.
Uppsatsens empiriska del visar Iraks utveckling från diktatur mot demokrati,
och hur dess politiska system har utvecklats under USA-koalitionen och FN: s
tillsyn och rådgivning. Den visar också de olika konflikterna som präglar
landet och återuppbyggnadsprocessen, exempelvis sunniarabernas motstånd mot
decentralisering, problemen med att bilda interimsregeringar och
interimsparlament, samt de problem som funnits med att skapa en irakisk
författning.
I analysen har de sju polyarkiska institutionerna ställts emot de två
politiska valen som skett i Irak under 2005, vilket leder till slutsatsen
att fem av sju institutioner är inrättade i Irak idag. Det som blivit klart
är att fria och opartiska val, samt allmän rösträtt är två institutioner som
inte till fullo finns. Det enda demokratiska villkor som därför skulle kunna
vara uppfyllt är upplyst förståelse. Vidare har Lijpharts demokratimodell,
refererad i Larsson, brutits ned i beståndsdelar och de olika dimensionerna
har plockats ur och jäm...
