Porträtt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon går genom den tysta korridoren. Lysrören blinkar till lite då och då. Det är dörrar på båda sidorna om henne. Där inne finns det människor som hon inte känner. Människor med sina egna världar och sina egna problem, men nu är hennes värld det enda som betyder något. Hon följer efter kvinnan som följde henne. Kvinnan stannar vid en dörr och säger att här är det. Hon öppnar försiktigt dörren. Där inne finns han. Hon går in och ser sig omkring. Det är ett ovanligt stort rum. Fast det kanske de flesta får nu för tiden. Rakt fram ligger fönstren som vätter ut mot sjön. Persiennerna är nerdragna och ena fönstret står på glänt. Till höger finns en till dörr, den leder till badrummet. Det är ganska tomt i rummet, de enda möblerna är sängen och ett par stolar. Runt honom är borden överfyllda med blommor och chokladaskar. Förstår folk inte att han kanske inte kommer få i sig något av allt detta. Men det är kanske deras sätt att säga att de är ledsna att de har ett normalt liv och inte han. Hon vågar inte titta på hans ansikte. Tänk om det inte ser ut som det ska. Men hon måste förr eller senare. Hon går fram, blundar och håller händerna framför sig tills hon stöter i sängkanten. Då sätter hon sig på stolen som står bredvid. Hon öppnar ögonen långsamt och ser mot sängen. Där ligger han. Samma gamla kille som hon har känt sedan sandlådan. Inget är förändrat, han ligger där med sitt bruna mjuka hår som ligger som en ram runt hans ansikte. Hans vackra mörkblå ögon ser hon inte men kan dem ändå utantill. Han har ett då vackert ansikte. Så perfekt utmejslat men sina höga kindben, sim smala, lite barnsliga näsa och den röda perfekta munnen. Han suckar till och öppnar ögonen. Han ser på henne. Han öppnar munnen men ångrar sig och stänger den igen. Han blinkar till när han vänder sig mot fönstret. Han pekar på rullstolen och tittar mot fönstret igen. Hon rullar fram den svarta stolen och hjälper honom i den sen går de ut.

Molnen har dragit in över den förut så blåa himlen och skymmer den nyvakna april solen. Det är tomt på fräsmattan om man bortser från familjen med den lilla flickan. Men de fortsätter. Längs den lilla grusgången som går ner till ån. Det finns en liten brygga där nere men ingen badar där. Vattnet är stilla. Det ligger som ett blankt, nypolerat dansgolv som krusar sig när någon svag bris drar förbi. Hon sätte...