Alexander Roslin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kära dagbok, 16 härliga år har passerat sedan ankomsten till vackra Paris (1752).
I denna stund, vilket jag ihågkommer ett rekommendationsbrev från hertiginnan av Parma, Louise Elisabeth, drömmer jag mig tillbaka i de momenten.

1753 var året vars jag tillträdde och blev medlem i den franska Målarakademin, Jag ansågs vara en talangfull porträttmålare och uppmärksammades mycket av konnässörerna d v s specialisterna.
Så småningom blev jag aristokratins eftertraktade porträttmålare i Paris och stegrade mina kunskaper i porträttmåleri gång efter annan.
Sedan fick jag en ateljé i det kungliga palatset Louvren. Där har jag arbetat med porträtter tills idag.
Om jag får ta och berätta om min livskarriär i denna värld är det ett fåtal händelser jag vill uppdatera.
Jag föddes 1718 i Malmö och hade som ung inga som helst drömmar om att bli en konstnär.
Min far arbetade som stadsläkare och hans önskan var att jag skulle bli en skeppsbyggare.
Efter ett tag började jag att anknyta en kontakt med en sjöofficer som var intresserad av måleri och han var den människan som öppnade mina vägar till all framgång i porträttmålning.

År 1736 kom jag som elev till hovmålaren Schröders ateljé i Stockholm och började studera några år för att få ett hum om porträttmåleri. Efter att ha fullföljt min studie skulle jag ut i världen och börja måla porträtt. Under 1740-talet var det dags för mig att packa upp mina tillhörigheter och bege mig till Skåne, där skulle jag nämligen måla porträtt av det skånska herrskapsfolket.
En av mina kunder, greve Nils Julius Lewenhaupt öppnade mig vägen till internationell framgång genom att år 1744 ordna så att jag blev kallad målare till markgreven av Bayreuths hov.
Utomlands kunde jag bryta mig ur mitt skal och få i mig fräscha intryck och utvecklas betydligt än att hålla mig till Schröders stela konst.
Till detta skäl antar jag att mina porträttmålningar uppskattades av Bayreuths hov.
I Bayreuth utvecklades jag relativt mycket och där stannade jag två år, sedan for jag på studieresa till Italien.
Året var 1750 då jag fick kallelsen till hovet i Parma och målade b l a en porträtt av Don Filippo.
Två år senare kom jag med ett rekommendationsbrev i fickan till Paris och sedan dess har jag arbetat i min ateljé hittills.
Äntligen har jag kommit till huvudpunkten av dagens dagbok. Jag ska nämligen berätta för dig om porträttmålningen på min hustru (Marie Suzanne Giroust) som jag avslutade idag.

Med denna konstverk är mitt budskap döljande och möjligen svår att lista ut för en konstälskare,
Min hustru är klädd á la Boulognaise d v s som kvinnorna från Bologna i Italien och hennes blick verkar fascinerande som förklarar en del av det hemlighetsfulla i målningen.
Slöjan i svart siden som min fru bar på halva ansiktet framhäver hennes mystiska tittande ögon.
Man skulle kunna tro att hon är festklädd under slöjan där vita spetsar sticker fram under ärmarna av rosa siden och möjligen anta att denna kvinna ska just iväg för maskerad, men det får bli en hemlighet. Bakgrunden är mörk och gör porträtten ännu hemligare när man inte vet var hon befinner sig. Jag vill kalla denna porträtt” Damen med slöjan”.