Syftet med uppsatsen är att belysa Kinas ekonomiska utveckling, vägen från
planekonomi till marknadsekonomi och om det därmed uppstått skillnader
mellan städer och landsbygd. Vidare studera Kinas relation med omvärlden
gällande handel. I teoriavsnittet reder vi ut definitionerna på de tre
ekonomiska begreppen marknadsekonomi, blandekonomi och planekonomi. Detta
för att se om Kina har gått från planekonomi till marknadsekonomi.
Sedan Mao Zedong övertog makten 1949 har Kinas ekonomiska situation
förändrats ett flertal gånger. När Zedong tog över makten socialiserades
Kina och all egendom som varit privatägd tillföll staten. All produktion
och försäljning styrdes av staten, det bidrog till överproduktion och
misskötsel av industri och jordbruksverksamhet. Arbetskraften var tvingad
kvar på landsbygden och bönderna hade ingen möjlighet att investera för
staten tog det överskott som blev. Planekonomin planerades i femårsplaner
såsom förebilden Sovjetunionen. Dessa femårsplaner följde inte den gällande
marknaden och efterfrågan som förekom i landet och omvärlden. Men trots
detta var tillväxten högre än tidigare även om den inte var lika hög som
omvärldens ökning. Kina gick från misär till fattigdom. När Mao dog kom den
så kallade andra revolutionen: reformpolitiken från 1978. Det blev tillåtet
med privat ägande och det fanns både kollektivt och privat ägande. Kina
öppnade sig till omvärlden och utländskt kapital bidrog till den ekonomiska
utvecklingen. Kinas öppnande till omvärlden innebar också att Kinas
befolkning fick se vad som skedde i omvärlden och blev därmed kritisk till
omvärldens försprång. Men också att allt fler från utlandet investerade i
Kinas industrier. Monopolet på utrikeshandeln togs bort och företagen fick
större rättigheter och större självständighet. Privatisering av småföretag
bidrog till att de som ägde och arbetade i de små företagen tjänade i vissa
fall dubbelt så mycket som en statsanställd med låst lön.
Det som ligger till grund för den marknadsekonomiska utvecklingen är
kollektiviserandet av jordbruket och förstatligandet av industrin. Men
också på grund av utrikeshandeln som tidigare var uteslutet i Kina. Efter
reformen 1978 då den statliga kontrollen minskade ökade den ekonomiska
tillväxten. Kina övergav det kollektiva jordbruket och de införde
produktionsbeslut för lantbrukarna, och de fick åter makten över sin
produktion och vinst.
Det finns också problem med ekonomin i Kina, de har under en längre tid
haft en stigande inflation, allt mellan 2% till 20% med följd som försämrad
tillväxt och minskad inflationstakt. Kina har haft en opåverkad
arbetsmarknad. Det är inte tillåtet med fackföreningar och därför har det
inte funnits kollektiva förhandlingar eller arbetsrättsliga regler. Deras
information som de ger ut till omvärlden är inte heller opålitligt detta på
grund av den stora befolkningen och det sker både överrapportering och
underrapportering.
Skillnaderna mellan städer och byar är stora, under maoismen var
arbetskraften störst bland byar men i och med reformen 1978 koncentrerades
industrierna till städerna. Detta trots att befolkningen är störst på
landsbygden. Stadsborna och byborna har olika rättigheter, de på
landsbygden har en liten tillgång till bidrag och skattefinansierade
transfereringar. Endast 10-15% resten går till städerna. Förut kunde en
landsbo inte bege sig hur som helst till städerna och det är än idag svårt
att komma in i städerna. En stadsbo har rätt till den sociala välfärden
medan en landbo bara har tillgång till att odla på sin mark.
EU är en stor handelspartner till Kina men EU vill inte erkänna Kina som en
marknadsekonomi. De anser att staten har för stor inblandning i ekonomin
och att deras lagar inte är tillräckligt starka. Medan Kina säger att 70% av
deras ekonomi är marknadsstyrd och enligt WTO behöver bara 60% av ekonomin
vara det för att det ska anses vara marknadsekonomi. Men EU säger att genom
förhandlingar håller de på att lösa detta problem, för Kina kräver ett
erkännande som Marknadsekonomi från EU.
Kina blev 2001 medlem i WTO (World Trade Organisation)...
