Universums skapelse

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Universums skapelse:

”Big Bang” är den främsta vetenskapliga teorin om världens skapelse. Att räkna ut hur länge sen denna stora smäll ägde rum är svårt men den ungefärliga siffran ligger runt 15-20 miljarder år sedan. Det lilla klot som sedan skulle få namnet the Big Bang eller Den Stora Smällen som det heter på svenska, innehöll all den materia som nu finns utspridd i universum. Hur materian va före explosionen vet vi inte därför att tillstånden inne i klotet var så otänkbart extrema.
Under explosionen skedde expansionen snabbt och efter bara en 10-43 dels sekund var densiteten 1090 kg/cm3 och temperaturen 3*1031 K (trettio tusen miljarder miljarder miljarder grader Kelvin . Men allteftersom expansionen försatte sjönk temperaturen mer och mer, när det var tillräckligt ”svalt” kunde neutronerna och protonerna slås samman och bilda heliumatomer. Vid ännu lägre temperatur bildades neutrala atomer av heliumkärnor, protoner och elektroner. Universum bestod då av väte och helium rättare sagt 75% väte och 23 % helium.
När materian hade utvidgats tillräckligt mycket hade temperaturen sjunkit så pass mycket att den sammandagande kraften, gravitationen, kunde påverka historien. Temperaturen hade sjunkit till cirka 1000OC och då hade några 100 000 år gått sedan Big Bang. Molnen av väte och helium drog sig nu sakta ihop sig och gigantiska galaxer bildades och i dem stjärnor. Trycket som bildades i de nya stjärnorna öka temperaturen på nytt och nya processer kunde ske och nya atomslag kunde uppstå.

Solsystemets skapelse:

Man är nuförtiden rätt säkra på att vårt eget solsystem också bildades ur ett moln av gas och stoft (solnebulosan). Den började dra ihop sig för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Nebulosan började rotera och plattades då till, sammandragningen ökade då rotationshastigheten. Roteringen blev då så kraftig att en del av gasen kastades ut i rymden. Temperaturen som tidigare varit så hög att all materia var förångat, sjönk då i dessa små gasmoln så att det i den kondenserade gasen kunde ske små föreningar av olika atomer. Väte och syra var vanliga grundämnen som förenades till vatten. I solsystemets inre delar gjorde de höga temperaturerna att syret där förenade sig med bl.a. kisel som blev till silikat eller med järn som blev till järnoxider som nu är vanliga på de jordliknande planeterna. Men den allra mesta av nebulosan stannade kvar i mitten och som så småningom blev till vår sol. De små gasmoln som slungats ut och kondenserade började kollidera med varandra och sättas ihop. Det ledde i sin tur till att det bildades större kringströvande materieklumpar som med sin nya gravitation kunde dra till sig mer och mer massa tills de blivit stora planeter.

Vad som gjorde vår planet beboelig:

När jorden svalnat tillräckligt kunde en atmosfär bildas som innehöll gaser som kom från jordens materia genom vulkan utbrott. Vattenånga, kväve och koldioxid. Det fanns också andra lätta gaser som svavelväte, metan och kväveoxider, men de var i obetydliga mängder.
När sedan temperaturen sjönk ytterligare kondenserades vattenångan och det började regna. Kanske regnade det i miljontals år och jorden täcktes nästan helt utav hav och oceaner.
De andra ämnen som också fanns men inte kunnat förena sig och skapa nya, började reagera med varandra med hjälp av energin från blixtnedslag bildades nya ämnen. De nya ämnena var mer avancerade och blev grunden för det liv som senare kom att uppstå på jorden.

Det första livet:

För ungefär 3,9 miljarder år sedan tror man att det bör ha funnits någon form av liv på jorden.
Livet uppstod i vatten eftersom det inte fanns något syre i jordens atmosfär, dvs. det fanns inget ozonskikt som kunde skydda mot solens UV-strålning och det gjorde liv på land otänkbart. När blixtnedslag skedde kunde olika ämnen som t.ex. vattenånga, ammoniak, väte och metan, reagera med varandra med hjälp av blixtarnas energi. Då bildades enkla organiska föreningar. Av dessa enkla organiska föreningar byggdes senare mer komplicerade organiska ämnen upp. Under flera hundra miljoner år bildades ämnen såsom proteiner. Dessa utvecklades till större proteinmolekyler. När dessa ”stora” molekyler fick förmågan att omvandla energi klumpade de ihop sig till aggregat omgivna av vattenmolekyler. Dessa aggregat kunde jämföras med levande celler.
För 3,6 miljarder år från nu kryllade det med liv av encelliga organismer. Dessa levde utan syre och det omgivande vattnet skyddade dem mot solens UV-strålar. De liknade kanske några av de nutida encelliga bakterierna. Ämnet klorofyll bildades efter ett tag i en del celler och solens energi kunde uppfångas och utnyttjas. Cellerna lärde sig att använda koldioxiden som fanns upplöst i vattnet och det användes till att bygga upp de ämnen de behövde. De använde också vätet i vattenmolekylerna men lät syret vara kvar. En ny sorts encellig växt hade bildats.
Den överskott av syre som nu hade skapats p.g.a. att de encelliga växterna inte hade någon användning för det, gjorde att syrehalten i atmosfären ökade och ett ozonskikt bildades. Tack vare att ozonlagret skydda jorden mot solens UV-strålning blev det nu möjligt för liv att uppkomma på land.
Så småningom utvecklades celler som inte hade ämnet klorofyll. De blev tvungna att livnära sig på de encelliga organismerna som hade klorofyllet. Därmed hade även encelliga ”djur” uppstått.

Flercelliga organismer och liv på land:

Med tiden samlades encelliga växter eller djur i små kolonier. I kolonierna uppstod ett samarbete mellan olika grupper som hade specialiserat sig på vissa uppgifter. Det blev inledningen till ett flercelligt liv. Detta hände för ungefär 600 miljoner år sedan och inte förrän för ungefär 350 miljoner år sedan steg de första upp på land. Och detta ”steg” upp på land tog lång tid kanske uppåt miljontals år.
År 1938 fångades en underlig fisk utanför Afrikas kust. Fiskens buk- och bröstfenor var konstruerade på ett liknande sätt som de landlevande ryggradsdjurens ben. Fisken var en så kallad Kvastfening och hade tidigare bara hittats som fossil och därför ansetts som utdöd.

kvastfeningen kan ses som en mellanform mellan fiskarna och de första landlevande ryggradsdjuren, nämligen groddjuret.

Från groddjur till kräldjur:

Under 100 miljoner efter det första steget upp på land levde många olika groddjur i sumpmarker och i fuktiga skogar av ormbunksväxter. De största groddjuren kunde bli flera meter långa.
Ur groddjuren utvecklades sedan de första kräldjuren. Kräldjuren skilde sig från groddjuren bl.a. genom att deras ägg hade försetts med ett skal som hindrade dem från att torka ut och kunde därför överleva i torra miljöer. Det var därför kräldjuren nu kom att fortplanta sig på allvar uppe på land. Kräldjuren började nu en snabb utveckling och mängde av olika artgrupper bildades. Dinosaurier blev en av dessa grupper och bestod med mängder av små och stora sorters djur. Fåglarna kom också att framstå som en egen artgrupp efter att ha förändrats mycket efter denna släkting till urfågel som tillhörde den dinosauriegrupp.

Massdöd:

För ungefär 65 miljoner...