Marcel Proust

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Marcel Proust var en fransk novellist. Föddes 10 juli 1871 i Auteil, nära Paris. Hans far, Adrien Proust var en modern och vetenskapligt skolad läkare. Hans mor, Jeanne Weil kom ifrån en rik judisk familj ifrån Paris. Han hade också en yngre bror, Robert. Familjen räknades in i den välbeställda och kultiverade medelklassen av det borgerliga samhället.
Från 1882 till 1889 gick Proust på gymnasiet Lycée Condorcet i Paris, där det visades att han hade litterär talang.

Därefter trots sin svåra kroniska astma, som förföljde honom livet ut, gick han på militärtjänstgöring under ett års tid i Orléans. Hans moder försökte desperat under hela hans uppväxt hjälpa honom bli frisk ifrån astman utan något lyckat resultat.
Senare studerade han juridik på det berömda universitetet Sorbonne vid école des Sciense Poltigues, under sin tid på universitetet skrev han för bl.a. många magasin och salonger.
1895 började han skriva på en novell, som han senare övergav hösten 1899. Den blev slutligen publicerad 1952 som Jean Santeuil.

Proust publicerade sin första bok, Les Plaisirs et les Jour, en samling av noveller, uppsatser och poesi 1896. Men dessvärre gick det inte dess vidare för den. Proust ägnade så småningom flera år till att arbeta med och översätta arbeten av den engelske konsthistorien John Ruskin. Han publicerade artiklar om Ruskin, samt två översättningar: La Bible d´Amiens 1904 och Sésame et les 1906.

Hans första älskare bestod av kvinnor, medan det allt mer blev män. Som många av tidernas stora författare var han homosexuell. Enligt vissa källor besökte han kontinuerligt manliga horhus. Detta har däremot inte direkt speglat av sig i hans böcker.
Han vistades och umgicks flitigt i huvudstadens mondäna kretsar, levde som en hertig man, minglade ständigt runt i olika salonger tills han blev runt 35. Han tillbringade sina somrar i Cabourg vid Normandiekusten – två överklassvärldar som kom att spela en avgörande roll i sitt författarskap.

Trots sin förankring i tidens konservativa salongsmiljöer var han en övertygad Dreyfusanhängare. Hans tid då han studerade juridik gav honom chansen att arbeta som advokat. Arbetet som advokat var inte långvarigt, men hann ändå vara aktiv i många av dåvarande tidens stora fall.

Hans skrev mycket litterära, artistiska och samhällsvetenskapliga kritiska uppsatser. Han ogillade mycket i 1800-tals litteraturen, dess realism och symbolism, men var ingalunda opåverkad därav.

När hans föräldrar dog drog han sig gradvis undan de högre klasserna, och efter hans mors död i september 1905 tog han några månaders uppehåll ifrån skrivandet.
Hans föräldrars död, särskilt moderns och astman bidrog till att han höll sig allt mer isolerad.
Kreativ litteratur är ett ensamt jobb som passade honom nu utmärkt. Han var äntligen fri och självständig nog att börja skriva sin stora succé ”På spaning efter den tid som flytt” som kom att bli hans mest kända verk.

Under sommaren 1909 utvecklade han uppsatsen Contre Sainte-Beuve till en roman som han kom att skriva under resten av hans liv. Han tillbringade mestadels av sin tid i sovrummet i en ljudisolerad våning, 102 Boulevard Haussmann. Där han sov på dagarna och skrev om nätterna, ägnade sig hängivet åt skrivandet. Hans små tidigare verk och projekt planer blev gradvis underlaget för det större verket.

I maj 1913 fick romanen titeln À la recherche du temps perdu. Verket samlade bitar ifrån hans barndom, observationer av de högre stånden, skvaller och utdrag ifrån den stängda världen där författaren aldrig fann sin plats. Nyckelscenen är när en Madeleine kaka öppnar vägen så han kan på ett sätt komma in i det förgångna som om det vore nutid. Smaken ifrån kakan tog honom tillbaka till barndomen, till platsen Combray, där han fick dessa kakor av sin faster. Minnena har den centrala rollen i novellen, - vad någon återupplevt: i tankar och associationer kring minnet, tiden och döden, kring kärleken och lidelsen och den s.k. avvikande sexualiteten.
Den första delen, Du Coté de chez Swann, blev publicerad i november 1913. Krig såg till att Á l´ombre des jeunes filles en fleurs inte kom ut förrän juni 1919, men den vann Prix Goncourtpriset i december samma år.

Under de sista tre åren av Prousts liv slutade han aldrig att skriva på sin roman, och det var under dessa år som tre volymer till kom: Le côté de Guermantes I (oktober 1920), Le côté de Guermantes II - Sodome et Gomorrhe I (maj 1921) och Sodome et Gomorrhe II (april 1922).
Efter mycket blev han nästan klar med sitt verk innan hans död.

Proust dog av lunginflammation den 18 november 1922. De återstående volymerna från romanen, publicerades tack vare hans bror Robert, med Jacques Riviéres och Jean Paulhans hjälp, direktörerna av La Nouvelle Revue Française.
Dessa volymer var La Prisonnière (1923), Albertine disparue (1925) och Le Temps retrouvé (1927).

Hans verk var under hans livstid debatterat av de som förstod dess briljans och av dem som påstod den vara oläslig. Många av dagens läsare hävdar att boken har allt utom fantasi, och är ett mycket tungt verk. Idag är den sedd som en av de största verken i fransk expressionism.

Andra kända verk är: Pastiches et Mélanges (1919), Chroniques (1892-1921), Morceaux...