Anna, Hanna och Johanna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Titel: Anna, Hanna och Johanna
Författare: Marianne Fredriksson

Detta är en bok som har stått i mina föräldrars bokhylla så länge jag kan minnas utan att jag någonsin ens tänkt tanken att läsa den. Men som alla vet finns det inget bättre sömnmedel än en riktigt tråkig bok, så jag beslutade mig för att försöka ändå, en kväll när jag faktiskt var för trött för att sova.

Oj, så fel jag hade. Anna, Hanna och Johanna är en varm och välskriven roman som handlar om tre olika kvinnor i tre generationer som sträcker sig från 1871 till den tid då boken är skriven, 1994.

Varje generation är skriven som en egen bok utom den sista, den om Anna, som är indelad i tre stycken, först, sist och mellan Hannas och Johannas berättelser. Detta tycker jag binder samman historierna och gör att det känns som en bok och inte flera. Hoppen i tiden gör också att det inte blir en uppstyltad och seglivad bok, man kan säga att de ”tar en tillbaka till verkligheten”. För år 1871 och dåvarande samhällsskick känns inte särskilt aktuellt utan snarare som en saga. Och sagor slutar allt som oftast lyckligt efter en allt som oftast trasslig start.

Hanna är först ut med sin berättelse, om att redan som barn råka ut för något som skulle komma att fläcka hela hennes liv, om att kunna vända det till något gott, och om att trots alla svårigheter leva ett långt och välmående liv. Hon föds i 1870-talets Dalsland, då levnadsvillkoren nått botten. Hennes liv börjar väldigt illa, och hon får stadga i sitt liv först när hon träffar en man. Deras förhållande handlar inte så mycket om kärlek utan mer om behovet av varandra. Han behöver någon som kan sköta hemmet, hon behöver någon som kan försörja henne. Det finns inte så mycket tid för kärlek, men trots det föder Hanna 3 sönder och en dotter, Johanna.

Johannas del av boken är skriven i jagform, till skillnad från de andra två. Hon växer upp i det nya Göteborg, som är på väg att bli en storstad. Det händer mycket i hennes barndom som sätter prägel på hennes fortsatta liv, men också hon träffar en man. Kärlek finns med i bilden, men det känns inte som om hon någonsin är upp över öronen förälskad i honom. Med honom finner hon en slags ro, en slags trygghet som vittnar om ett fortsatt liv utan ensamhet.

Johanna vill som de flesta andra ha barn, men får fyra missfall innan hon blir gravid med Anna. Och på något sätt känner hon att detta är ett barn som kommer överleva, och hon får rätt.

Anna är den som samlar ihop dessa två generationsberättelser till en bok, och att få veta vad hennes släktingar råkat ut för hjälper henne att förstå deras beteende. Hannas eviga rodnad när hon får komplimanger och hennes likgiltighet inför hustrumisshandel. Johannas oförmåga att dela med sig av sig själv och bådas inställning till kvinnans nedvärdering. ”De ä någe I får finne sej i” som Hanna säger.

Anna ser också likheter men framförallt skillnader i äktenskapet, som varför man gifte sig för 100 år sedan och varför man gör det idag.

Det är några händelser som följs åt genom hela boken, såsom att få barn, att gifta sig, jobbtillfällen, vem som sköter hushållet o.s.v. Alla dessa ses med olika ögon och gör det svårt att förstå varandra. Släkten är också olika viktig olika generationer. Hanna t.ex. som har sin vänskapskrets inom släkten är motsatsen till Anna som mest verkar tycka att den är ett jobbigt måste.

Det märks att boken är skriven för en äldre åldersgrupp, både på språket och innehållet. Jag tror att jag skulle tycka mer om den om jag läste den om några år, eftersom det skrivs mest om åren efter skolgången. Dock märkte jag en sak när jag hade läst klart och la ifrån mig boken; det kändes som jag hade åldrats 50 år tillsammans med...