Deckare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är en varm sommarmorgon, kriminalteknikern Linda Andersson vaknar av att personsökaren piper. Hon öppnar ögonen och ser att solen redan lyser in igenom persiennen, hon tittar på klockan, den står bara på sex. Hon reser sig upp, då vaknar hennes man och han säger:
-Vart ska du någonstans? Han lät mycket trött.
-Dom behöver mig nere på stationen, fick han till svar.
Hon gick ner för trappan och slängde en snabb blick på korten på barnen som hängde i trappuppgången. Hon gick in i köket och gjorde några mackor som hon skulle äta på vägen till jobbet. När hon gick förbi fågelburen på väg mot dörren vaknade Felix upp.
-Goddag, goddag, sa han. Linda som fortfarande var mycket trött sa:
-Somna om igen din dumma fågel!!
-Dumma fågel, dumma fågel, repeterade Felix.
Linda gick fram och la filten över buren, konstigt att den inte låg på buren redan tänkte hon.

Precis när hon hade kommit fram till sin nya metallikfärgade Ford S-MAX hörde hon någonting bakom garaget. Det var ett svårt ljud att förklara, det lät som en blandning utav sparkande och rotande bland deras metalltunnor på baksidan. Hon låste bilen igen och drog sitt tjänstevapen, hon gick ut ur garaget och började gå längs väggen som vätte mot huset. Hon hade kommit fram till garageknuten och när hon stod där tryckt mot väggen for det många tankar genom hennes huvud. Dom flesta tankarna riktades till hennes förflutna. Då kom tanken upp från den tiden hon hade varit 11år, hon såg säg själv sittande under bordet. Den lilla tjejen såg livrädd ut, det var för att hon såg sin mamma bli misshandlad utav en inbrottstjuv. Hon hörde mamman skrika efter hjälp, men det var ingen som kom. Helt plötsligt sprang den lilla flickan fram och bet mannen i handen, då skrek mannen till sedan slog hon till den lilla tjejen. Sedan såg hon sig själv ligga i en sjukhussäng i en väldigt lång tid, då gick hennes tankar till sina egna barn. Hon tänkte på hur jobbigt det skulle vara att sitta och vaka över sitt barn på ett sjukhus, bara sitta där och vänta på att hon/han skulle vakna. Sedan samlade hon mod och hoppade fram ifrån sin plats där bakom garaget, då skrek hon:
-Rör dig inte. Och upp med händerna, hörde hon sig själv skrika.
Det nästa hon kom ihåg var att hon stod med en pistol riktad mot ett rådjur som sparkade febrilt. Därefter slutande sparkandet och rådjuret sjönk ner på den nysådda gräsmattan. Hon gick in genom dörren till huset och sedan vidare in i köket. Hon gick fram till köksbordet satte sig ner på en stol och stödde huvudet mot ena armen. Sedan tog hon fram papper och penna från lådan på köksbordet, på lappen skrev hon:

Hej Staffan!!
I morse råkade jag skrämma ihjäl ett rådjur på baksidan.
Du kan väl ta hand om det idag. Du får väl ringa till
djursjukhuset eller någonting.
Med vänliga hälsningar L.A.

Hon gick ut till bilen igen och åkte iväg. När hon äntligen hade kommit ut ur Nykvarn tänkte hon igenom morgonens händelser ännu en gång. Efter en stund hade hon kommit fram till Södertälje, hon fortsatte fram till påfarten till E4:an. Bara efter några hundra meter på E4:an var det en högerkurva och efter den såg hon det som bara inte fick hända, ett vägarbete. Även om det var väldigt tidigt på morgonen var det kö. Efter 20 minuter satt hon fortfarande i bilkön, då ringde hennes mobiltelefon.
-Hallå det är Linda, sa hon med en irriterad röst.
-Hej det är Michel, sa rösten med en klar Engelsk brytning.
-Hej du.
-Är du på stationen snart?, frågade han.
-Nej. Jag fastnade i en bilkö i Södertälje. Jag har precis kommit ut ur den.
-Okej, men åk till plattan istället.
-Visst, ge mig 30minuter bara.
-Ok, hejdå.
-Hejdå.
Hon lade på telefonen igen och tryckte ner gasen lite extra.

När hon väl stod ovanför trappan ner till plattan såg hon det stora vita tältet, samt den stora polisavspärrningen som täckte ¼ av Stureplan. Hon sträckte på sig och gick med bestämda steg ner för trappan. Hon gick fram mot tältet, när hon började närma sig avspärrningen fick hon gå sicksack mellan allt nyfiket folk. Helt plötsligt kom ett TV-team fram till henne, kvinnan med mikrofonen frågade sin kameraman om han filmade och sedan frågade hon:
-Kan vi få en kommentar om vad som har hänt, kriminalteknikern?
-Inga kommentarer så här långt, ni får försöka med polisen lite senare.
Hon fortsatte bort mot tältet, precis när hon hade klivit under avspärrningen blev hon stoppad utav en polis, hon tog fram sin bricka och fortsatte sedan vidare. Utanför tältöppningen stod det en ganska kraftig polis. Han sade:
-Hej!
-Hej!, svarade Linda.
-Pigg?
-Nej, jag har inte sovit bra alls i natt.
-Okej, men i det här yrket måste man ju jobba söndagar också.
När hon gick in genom tältöppningen såg hon Michel sående lutad över ett ovanligt blodigt lik. Hon tittade mot huvudet, där såg hon det förfärliga, huvudet satt inte längre på kroppen. Hon började titta runt liket och efter en stund mötte hennes blick Michels. Dom tittade på varandra en stund, men sedan började hannes blick sänkas mot liket igen. På vägen ner mot liket såg hon Michel i helhet, han bar en heltäckande blå-vit dress, det var exakt en likadan dress som hon själv bar.
-Så du har inte glömt din overall idag igen, sade hon med ett skratt. Michel log med hela sitt likbleka ansikte.
-Nej för en gångs skull inte, svarade han.
-Det här ser ju väldigt inbjudande ut, Michel instämde med en nickning. Han slutade att nicka och sa:
-Föresten, hur har din morgon varit?
-Hum, låt mig tänka efter. Om man bortser ifrån bilkön, att jag blev väckt tidigt och det faktum att jag dödade ett rådjur var den perfekt.
-Dödade ett rådjur?, sa Michel frågande.
-Mm jag råkade skrämma ihjäl det. Men vad har vi här föresten?
-På tal om det, eller vadå?
-Haha, allvarligt.
-Okej, okej. Vi har inte lyckats identifiera honom än, vi vet inte med vad han har blivit mördad.
-Jag känner igen honom.
-Konstigt nog så gör jag det med. Det blev tyst en stund, sedan sa Linda.
-Några vittnen?
-Det är också rätt konstigt, det finns det nämligen inte.
-Då får vi se vad Larry kan få fram från kroppen.
Dom började gå runt och undersöka brottsplatsen och efter ett tag stack den kraftiga polisen in huvudet i tältet och sa:
-Vi har hittat något.
-Okej, vi kommer, svarade Linda.

Dom gick på en gata bort ifrån plattan tills de kom till ett dussin poliser vid en papperskorg.
-Vad har ni hittat, frågade Michel.
-En morakniv, sade en utav poliserna.
-Och?, sa Linda.
-Den är blodig, fortsatte polisen.
-Men dom kan väl knappast skärt av huvudet med en morakniv?, sa Michel.
-Nej men det kan ha något att göra med mordet, sa Linda.
-Hon har rätt, sa en annan polis.
Därefter gav Michel order om att genomsöka hela det närliggande området efter ytterliggare bevis. Han tog sedan fram en bevispåse och tog på sig ett par plasthandskar, det nästa han gjorde var att ta upp kniven och lägga den i påsen. Senare gick dom tillbaka till mordplatsen för att ta lite flera kort innan likbilen skulle komma och hämta liket.

På vägen tillbaka hörde dom ett vrålskrik ifrån huset dom gick förbi, dom tittade upp och sprang sedan in med höjda pistoler igenom de stora dörrarna i kulturhuset. Personerna som stod innanför dörrarna pekade in mot leksaksutställningen, dom fortsatte in dit. Och efter några sekunder såg dom en kvinna stående, hon var helt likblek i ansiktet, hon var klädd i en ljusgrön guidedräkt. Över henne såg dom en skylt som det stod ”Bilar från tidigt 1900-tal” på, framför henne låg det som troligtvis var orsaken till gallskriket. Dom gick fram och såg helt plötsligt vad det var för någonting, ett mänskligt öra. Michel var snabbt framme och tog upp örat och la det i en bevispåse, Linda gick samtidigt fram till guiden och försökte lugna ner henne. Vid denna tid hade även flera poliser kommit in till leksaksutställningen. Linda gav poliserna order om att ta med guiden till stationen för ett förhör, dom övriga skulle förhöras på plats.
-Ta med det här tillstationen också, sa Michel och sträckte över örat till en polis.
-Ska den till Ann-Britt eller?, frågade polisen, både Michel och Linda nickade.

När dom lite senare under dagen satt och åt lunch överst i kulturhuset satt dom vid ett fönster och diskuterade mordet.
-Hur kan det vara så att det inte har varit ett enda vittne. Jag menar, vi befinner oss mitt i centrala Stockholm?, frågade Linda.
-Det kan också vara så att dom som bevittnade mordet inte vågar komma fram och erkänna, föreslog Michel.
-Jo, men vi befinner oss som sagt mitt i centrala Stockholm. Det borde finnas så många vittnen så att skulle finnas många som skulle våga berätta vad som hände.
-Nej, det beror på vilken tid på dygnet mordet skedde.
-Nej det gör det inte alls, sa Linda.
-Gör det inte?
-Nej, för tänk dig en lördagskväll. Det är ganska varmt ute, är det någonsin tomt på folk i Stockholm ute då? Michel hann inte svara fören Linda fortsatte:
-Nej det är det inte. För det är alltid folk som går runt i den centrala delen utav Stockholm, i synnerhet här vid plattan.
-I och för sig. Men hur har dom lyckats hålla borta allt folk under tiden för mordet?
-Inte en aning. Dom kanske använde vapen? Kanske använde dom en polisavspärrning?
-En polisavspärrning?, sa Linda frågande.
-Ja, kommer du inte ihåg att dom blev bestulna på alla sina rullar med avspärrningsplast för två månader sedan?
-Just det, det blev dom ja.
Dom blev avbrutna av att Michels telefon ringde, han svarade och när han la på ca. 10minuter senare sa han till Linda:
-Det var Ann-Britt.
-Okej, vad ville hon?
-Vårat fall har blivit prioriterat nere på stationen, så dom har alla redan fått fram vem det är som har blivit mördad. Vi hade nämligen tur, för dom fick både träff på DNA och fingeravtryck.
-Sluta dra ut på det nu och säg vem det var, sa Linda.
-Det var Fabian Bengtsson, Linda rynkade på ögonbrynen och såg ut som ett levande frågetäcken. Han fortsatte med att säga:
-Det var Sibas VD.
-Just det, det var ju han som blev kidnappad för något år sedan, Michel nickade. Hon fortsatte: Jag sa ju att jag kände igen honom.
-Men vad kan vi ha för motiv för mordet då?
-Det vanliga. Pengar, hämnd, psyksjuk, Michel avbröt henne med att säga:
- Det kanske var någon närstående eller kidnapparna?
-Nej inte kidnapparna, dom sitter ju på kåken.
Dom fortsatte diskutera på vägen ner till tältet, och när dom kom ner dit fanns det inte så mycket kvar att göra, så dom åkte ner till stationen istället.

När dom kom ner till stationen var det fullt i varenda förhörsrum, man förhörde bland annat den chockade guiden, några som var misstänkta för grovt narkotikabrott och en ur guidens grupp. Dom gick fram till den närmaste polisen och frågade:
-Vad gör hon här? Jag sa ju att ingen utav personerna i gruppen behövde förhöras.
-Det var polischefens order. Han står i rummet bakom spegeln till det förhörsrummet.
Dom gick in till rummet och fann polischefen stående med huvudet riktat emot förhörsrummet.
-Var jag inte tillräckligt tydlig när jag sa att ingen i guidens grupp var i behov av att tas med till stationen?, sa Linda.
-Men hon hade information som jag ansåg viktig. Och föresten så väger mitt ord tyngre än erat i alla utredningarna som polisen är inblandade i.
-Vad är det för viktig information hon sitter på då?, sa Michel med en lätt irriterad röst.
-Hon kanske såg vem som la i örat i bilen, det var också hon som upptäckte örat.
-Vad vet vi om henne då?
-Anna-Stina Dahlin, 57 år, bor i Gamla Stan, kaféägare, tvåbarnsmamma, men dom barnen är vuxna nu, hon är skild, då avbröt Linda honom:
-Ja, ja. Det är bra, nu vill vi förhöra henne själva.
Dom vände ryggen mot Kurt och gick in i förhörsrummet. När dom kom in gick Michel och ställde sig mot ena väggen med armarna i kors, medan Linda gick fram och satte sig på stolen mitt emot Anna-Stina. Anna-Stina såg för en stund lite lätt förvirrad ut, men efter några sekunder tittade hon på Linda. Linda sträckte ner handen i ena fickan och tog fram en ljudinspelare, hon visade upp den för henne och tryckte sedan på den.
-Det här är Linda Andersson för att förhöra Anna-Stina Dahlin. Klockan är 15.57 söndagen den 9 juli 2006. Michel Androu är också närvarande vid förhöret. Redo? Anna-Stina nickade. Bra, då börjar vi. Sa du att du hade sett vem som la dit örat?
-Ja. Det var en man som det kan ha varit.
-Kan ha varit?
-Jag såg bara en man med stor huva över huvudet gå fram till bilen och gjorde någonting med den. Sen kom det fram en som var anställd vid utställningen och sa till honom att han inte fick vidröra bilen.
-Vad hände då?
-Han gick bort därifrån, men. Hon tystnade för en stund sen fortsatte hon sin mening. Men efter ungefär 10 minuter kom han tillbaka till bilen.
-Vad gjorde du när du såg honom vid bilen igen?
-Jag gjorde inget särskilt, jag fortsatte mest att lyssna på guiden.
-Hur vet du att det var samma man då?
-Han hade nämligen en blond lockig rockfrisyr båda gångerna. Linda tittade upp på Michel som stod bakom Anna-Stina, han log till henne, sen fortsatte Anna-Stina prata: Han hade också likadan tröja båda gångerna.
Efter en halvtimmes förhör gick Michel och Linda ut från förhörsrummet och vidare ner igenom korridoren, dom gick ända fram till en dörr som det stod ”Tillträde Förbjudet” på. Dom gick in där, tvättade sig och tog på gummihandskar som täckte hela armarna. Sen gick dom vidare in genom nästa dörr och fann Larry stående där inne.
-Tjenare Larry, sa dom båda på en gång.
-Hej, fick dom till svar.
-Hur går det?, frågade Michel.
-Jag är färdig med erat.
-Alla redan, sa Linda.
-Ja, jag fick order om att prioritera erat fall idag.
Dom gick fram till den gigantiska väggen utav stora luckor. Larry kollade snabbt på ett protokoll han hade i handen, sen sträckte han ut handen och öppnade ett ”skåp”. Han drog sedan ut båren och drog ner dragkedjan, därefter öppnade han ett skåp till, med det gjorde han samma sak. Innan Michel och Linda hann fråga varför han öppnade två skåp, såg dom att kroppen låg i den ena ”säcken” och huvudet i den andra.
-Vad har du kommit fram till?, frågade Linda.
-Att han konstigt nog inte dog utav halshuggningen.
-VA?, sa Michel och Linda i mun på varandra.
-Nej, han dog utav ett skott i huvudet.
-Men vi skulle aldrig ha missat ett skotthål, sa Michel.
-Inte ett vanligt nä, men detta missade jag också. Jag såg det inte fören efter jag hade sätt kulan på röntgenbilderna, det var nämligen då jag började leta. Efter ungefär en kvart av letande hittade jag kulans ingångshål, i örat.
-I örat?, sa Linda.
-Hur kan dom ha träffat där?, frågade Michel.
-Avrättning kanske?, sa Linda.
-Eller ett bråk där någon avlossade ett skott mot honom och så träffade det i örat av misstag, föreslog Michel.
-Nej inte ett bråk.
-Varför inte?
-För då skulle det ha kommit in flera klagomål under kvällen, plus att flera kompisar till Fabian skulle ha anmält skytten till polisen för många timmar sedan.
-Om jag får lägga mig i samtalet, sa Larry. Så har jag ett förslag hur dom kan ha mördat Fabian utan att ingen har märkt det. Plötsligt tittade både Michel och Linda spänt på honom. Det var väl en konsert borta vid NK igår?
-Varför har vi inte tänkt på det tidigare?, sa Linda. Det har legat så klart framför oss hela tiden. Man hörde nästan säkert musiken bortifrån NK på plattan, då drog sig allt folk dit.
-Det var säkert dit Fabian skulle också, sa Michel.
-Men han blev stoppad utav en man med pistol, han blev nerförd på plattan och in under taket så att så få som möjligt skulle se dom.
-Sen sköt han honom. Men varför hörde ingen skottet?
-Ljuddämpare, sa Larry. Labbet har redan fått fram att han använde ljuddämpare. Jag gick nämligen dit med kulan så fort jag hade tvättat av den. Jag fick nämligen resultaten några minuter innan ni kom.
-Okej. Men varför högg mördaren av huvudet på Fabian?, sa Linda.
-Kanske för att dölja hur han mördade honom på riktigt, sa Michel. För att få oss att leta efter någonting som han kan ha använt för att skära av huvudet på Fabian med.
-På tal om det, sa Larry. Jag har undersökt snittet i halsen, mördaren började vid halsstrupen och gick bakåt. Det är ett fint jämt snitt.
-Och det betyder, sa Michel.
-Avbryt mig inte, sa Larry. Jag kommer till det om du bara lugnar dig några hekto. Jag skulle nämligen precis säga att när det är ett jämt snitt så har man använt någonting att hugga med, till exempel med en stor köttkniv.
-Hur kan du vara så säker på att det var ett hugg framifrån?, sa Linda samtidigt som hon tittade på Larry.
-Om du tittar här, han pekade på halsens innersida, så är det en ”flärp” av kött här. Linda tittade frågande på Larry. Av den kan jag räkna ut att han högg framifrån, men så träffade han en halsknota och studsade tillbaka lite med kniven. Sen högg han en gång till i det gamla jacket, den här gången kom han lite bättre men träffade benknotan ändå. Men han hade en sådan tur att det bara träffade så lite på benknotan så den biten flög av från benknotan. Och om du kollar här på knotan så ser du att det är ett djupt jack här, det betyder alltså att det var en ganska stark person, troligtvis en man.
-Okej, det är alltid bra när man kan skära ner på sökandet efter misstänkta, sa Michel.
-Oj du, klockan är redan kvart över fem, brast Larry ut helt plötsligt. Jag slutade för en kvart sedan.
Han stängde igen säckarna och körde in bårarna i skåpen igen och efter fem minuter var han redan borta.
-Aja, vi går ju bara i 45minuter till, sa Linda och log. Michel såg riktigt avundsjuk ut.
-Kom så går vi till labbet, sa han efter en stund.
När dom kom till labbet, stod Ann-Britt och hela hennes arbetsteam och experimenterade med olika saker. Dom knackade på rutan och Ann-Britt tittade upp och vinkade. Dom gick in och tittade sig runt, det såg ut på ett ungefär som i obduktionssalen. Nämligen vitt tak, vita väggar, vitklädda människor, arbetsbänkar i glänsande stål och en massa fönster och lampor. Dom fortsatte fram emot Ann-Britt.
-Har du någonting kul till oss?, frågade Linda.
-Jag har både kul och mindre kul saker till er. Vad vill ni ha först?
-Dom tråkiga, sa Linda.
-Okej. Örat vi fick in har inte givit några direkta träffar på DNA provet.
-Direkta träffar?, sa Michel.
-Ja, alltså ingen precis DNA-träff .
-Men ni har fått en DNA-träff?, frågade Linda.
-Inte precis, vi har fått en träff, men inte på örats ägare, utan på en släkting till örats ägare. En väldigt nära släkting, till och med mamma till örats ägare.
-Vem är det då?, sa Michel.
-En dam vid namn, Anna-Stina Dahlin. Michel och Linda tittade snabbt på varandra och log sen. Ann-Britt såg förvirrad ut och sa:
-Varför ler ni?
-För vi hade en viss Anna-Stina Dahlin inne på förhör idag, så hon lär bli ganska lätt att få tag i, sa Linda.
-Men vi tar henne i morgon va, sa Michel. Linda nickade instämmande.
-Vi har ju hennes nummer, adress och alla andra nödvändiga personuppgifter. Sa du att du hade något kul till oss också?
-Ja just det. Blodet på kniven matchade med blodet på örat, alltså skar någon av örat med den kniven. Det fanns också fingeravtryck på kniven, men dom var mycket otydliga. Men vi kan ha fått en möjlig träff ändå.
-Möjlig träff? Ni värkar osäkra idag, sa Michel.
-Bla bla bla. Jag skulle vilja se hur du skulle klara dig här en enda dag, sa Ann-Britt och log stort.
-Sluta käfta emot varandra nu. Linda gjorde en kort paus och sa sen. Vem var träffen på?
-Bengtsson, Fabian.
-Okej, tack så mycket. Kom nu Michel så åker vi hem.
Dom vände sig om och gick mot dörren, väl ute vände sig Linda mot Michel och sa:
-Varför ska du alltid bråka med allt och alla?
-Jag antar att det är min livsstil, sa han och skrattade högljutt.
-Men allvarligt alltså, imorgon ska du inte bråka med en enda. För om du gör det ska jag personligen ge dig en käftsmäll, okej?
-Ja, ja, ja sluta tjata. Du börjar låta som min mamma.
Dom började gå ner för korridoren igen.

Nästa dag när dom kom ner till stationen var Anna-Stinas son Andreas redan där. Och som dom hade förutsätt saknade han sitt vänster öra. Dom gick in i rummet bakom spegeln och fann en hel bunt med människor, däribland polischefen. Dom gick fram till honom och frågade:
-Vad har dom fått fram?
-Det enda han säger är att Fabian och han var med i ett och samma bråk, helt plötsligt drog Fabian fram en kniv som han viftade med. Det nästa han säger att han kommer ihåg var att han kände en enorm smärta följt av en skön värme på kinden. Sen säger han att han också uppfattade skrik om att någon skulle springa iväg.
-Och i flykten slängde dom bara kniven i en papperskorg, sa Michel.
-Men hur hamnade örat i bilen?, frågade Linda.
-Mamman, sa Kurt snabbt. Hon har nämligen en hjärnsjukdom, jag kommer inte ihåg vad den heter, men, sa han eftertänksamt. Aja, det kvittar i vilket fall som helst vad den heter.
-Men då låg ju Andreas på sjukhuset när Fabian blev mördad, så då kan vi utesluta honom, utbrast Linda.
-Nej, det kan vi inte. Dom sydde nämligen bara igen hålet och sen kunde han gå iväg igen.
-Vad har han för alibi efter sjukhusbesöket.
-Ingen vattentät, han sa att han gick hem till sin lägenhet på Södermalm, men ingen kan intyga att han gjorde det.
-Men då gör vi en husrannsakan hos honom, sa Michel.
-Redan gjort, vi hittade inget.
-Hemskt vad effektiva ni har varit den här morgonen då, sa Michel.