Evolution

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta arbete kommer att handla om evolution och ta upp fyra olika grupper av evolutioner. De områden jag har valt att fördjupa mig i och vilka frågeställningar jag har utgått ifrån är dessa:

 Kranier
- Vilka strukturer är viktiga för att kunna sammanföra olika kranier till samma grupp?
- Hur ser tänderna ut hos olika djurgrupper?
- Hur fungerar käkarna?

Det som är viktigt att tänka på när man undersöker olika kranier och för att kunna fastställa dem till samma grupp är:
- Kranieform
- Kranievikt
- Skalltaket varierar med hjärnvolymen
- Storlek och placering på ögonhålor
- Käkens utformning
- Trumbenet (i vissa fall)
- Tändernas form och position. Framtänder? Betar?
- Nackregion

Har följer en redogörelse när det gäller människans utveckling både avseende kranier och fötter.

För ungefär 9 miljoner år sedan rämnade marken och en enorm ravinspricka bildades som sträcker sig mellan Etiopien och Sydafrika - Rift Valley.
Detta gjorde att det blev klimatförändringar med ett mycket torrare klimat, en savann skapades och regnskogen försvann. Några av de tidiga primaterna i regnskogen flydde mot Västafrikas fuktigare tropiska områden för cirka 6 - 5 miljoner år sedan, för att i djungeln sakta utvecklas mot dagens människoapor.
Men de stackare som stannade kvar tvingades att utvecklas mot markvarelser. De som flytt utvecklades snabbt, för cirka 5 - 4 miljoner år sedan hade vi griptår för att senare, för cirka 3,6 miljoner år sedan, ha likadana fötter som vi fortfarande har, med stortån bredvid de andra tårna och en elastisk hålfot.

Hominider
Sydaporna (australopitheciner) kallas den grupp av hominider som är nära besläktade med varandra och levde i Afrika för cirka 4 - 1 miljoner år. Vid närmare undersökning och jämförelse mellan tänder och armbitar kunde antropologerna konstatera att det handlade om någon betydligt primitivare art än vad man tidigare haft kunskap om. T.ex. var tändernas yta, storlek och struktur mycket enklare och mindre och muskelfästena på armarna annorlunda - nu visste man att man hade att göra med en ny art, men man visste inte om det var en hominid eller en pongid, alltså en förfader till dagens andra människoapor, t.ex. schimpansen... De små slutsatser man kunde dra efter så lite fossil räckte för att få forskare världen över att inse att det var en tidig anfader till oss människor.
Man kunde se att tänderna var betydligt mindre än andra fossila apors, av kraniumbitarna att döma hade nacken suttit närmare kraniumets centrum än hos aporna och man kunde se att armbågsbenet var betydligt mer mänskligt än aplikt.

Med utgångspunkt från de fossila käkfragment och överarmsben som påträffats beräknar forskarna dess storlek som en nutida schimpans, d.v.s. mellan 70 - 100 cm med en vikt på mellan 30 - 40 kg. Men till skillnad mot schimpansen så hade denna fossila människa ett annat rörelsemönster och en helt annan kroppshållning, eftersom han gick upprätt och inte stödd på knogarna som schimpansen. Antagligen kunde den både gå och springa på två ben, men kanske kunde den också använda sig av "knog-gången"?

Vikten hos denna hominid är beräknad till omkring 25-40 kg medan hannen kunde väga upp mot 70 kg. Honornas längd låg mellan 100 - 130 cm men hannen kunde bli ända upp till 170 cm. Deras hjärnor var cirka 400 kubikcentimeter stora, vilket var lite i förhållande till deras kroppar och därför stannar de på samma nivå i hjärnans utveckling som dagens schimpanser.
Kraniumet liknar även i övrigt nutidens schimpans, dock var kindtänderna något större och p.g.a. det kan man dra slutsatsen att de levde på en något segare kost än schimpansen, som lever av blad, små djur och frukt. De kunde gå upprätt, men ännu finns många delar i skelettet som påvisar att de var bättre på att klättra än den moderna människan, med en kraftig gripfunktion och till träd anpassade axlar och armar.

Dock kunde hominiden ännu inte framställa egna stenredskap, för detta ändamål var händerna alldeles för primitiva och klumpiga, men man tror att hon banvände sig av stenar och annat för att t.ex. krossa nötter, precis som dagens schimpanser också gör.

Homo erectus
Mary Leakey fann 1977 förstenade fotspår i asklager som är daterade till cirka 3,6 miljoner år. Denna aska hade legat här mjuk och kanske ännu lite varm för cirka 3,6 miljoner år sedan, nyss utspydd av vulkanen Sadiman som är belägen 2 mil öster om fyndplatsen.
Fotspåren sträcker sig över 23,3 meter och urgörs av två rader med sammanlagt 69 fotspår, gjorda av två olika individer, den ena mindre än den andra, antagligen en hona och en hanne. I hans fotspår kan man på ett ställe ana ytterligare en liten stortå, man tror att det kan vara ett litet barn som gick i en vuxens fotspår. De skulle kunna vara gjorda av en modern människa. Foten är byggd precis som vår egen, med ett välutvecklat hälparti och en lika lång stortå som de övriga tårna. Foten var perfekt utvecklad för en rullande upprätt gång och hade en elastisk hålfot som stöd.

Vi kan se mycket speciella strukturer i benbyggnaden på kraniet hos Homo erectus:
Hans huvud var ganska stort med en låg sluttande panna och en platt hjässa, som pryddes av en långsträckt benkam, en sådan som fanns hos de robusta sydaporna och även hos dagens gorillahannar. Han hade stora ögonbrynsbågar som skyddade ögonen och underdelen av hans ansikte var framskjutet, dock saknade han den hakspets som moderna människor har.
Han har en kraftig käke och ganska kraftiga tänder, men betydligt mindre än de stora tänder som sydaporna hade.

Man har hittat ett skelett av en kvinna och ett ettårigt barn i en grav i gamla Sovjet, där hennes händer och fötter är otroligt välbevarade. Deras händer var ganska primitiva, men kraftfulla, med nära på dubbelt så kraftiga fingerben. Deras tummar respektive stortår var korta och tummen var alltför kort för att nå alla de andra fingrarna, vilket ger att de idag skulle ha haft svårt att hålla i pennor och liknande saker som kräver precisa grepp. Deras fötter liknar våra, men är mycket bredare.

Neanderthalare
Neanderthalarnas har ett par stora, rundade ögonbrynsbågar ovanför varje öga. Dessa verkar höra samman med den sluttande och låga pannan, tillsammans med resten av neanderthalarnas annorlunda ansikte. Hos nutidsmänniskan är ansiktet ganska litet och ögonen sitter placerade i en i en horisontell mittlinje. Hos neanderthalarna däremot, så är ansiktet väldigt stort och centrerat och liksom utskjutande. Det verkar nästan utdraget på mitten, med bakåtsluttande kindben bredvid en bred näshåla. Näshålan och ögonhålorna är väldigt stora, speciellt jämfört med våra. Med en sådan här speciell ansikts-geometri, utan en vertikal panna, så är det tvunget att ha en benstruktur, vilken i detta fallet är ögonbrynsbågarna, som absorberar de tunga krafterna som uppkommer genom tuggning. Käkmuskulaturen var väldigt muskulös och käkar och tänder väldigt stora.

På kraniet kan man också se andra benutskott där starka muskler har varit fästade, t.ex. två små muskelfästen på var sin sida av kraniets nederdel, där speciella tuggmuskler satt. Dessa var särskilt viktiga då man använde sig av framtänderna, vilket neanderthalarna gjorde till annat än att bita av föda. Deras framtänder var ofta otroligt nedslitna, och även förhållandevis unga individer bar spår efter kraftig förslitning på sina tänder. Detta är väldigt ovanligt hos vårt folkslag, t.o.m. hos de allra första Cro-Magnon som levde i samma miljö som neanderthalarna. Hos de få folk som man idag kan se sådana här förslitningar, så hänger det ihop med kulturer där tänderna spelar en viktig roll som redskap, t.ex. genom att tugga hudar eller hålla fast hudar för renskrapning. Och eftersom de levde i ett iskallt klimat så behövde de skydd, och vad skulle de ha skyddat sig med om inte hudar och päls?

Det finns fler skillnader i kraniet. De har bland annat inge hakspets som den som vi nutidsmänniskor har. Den saknas faktiskt hos alla tidigare hominider. Anledningen till varför vi då har den är att vår käke är smal och hög, så den uppväger denna klenhet. Men neanderthalaren hade en väldigt lång och grov käke, med stora tänder. Det har att göra med var tyngdpunkten ligger i käken för att den ska kunna användas. I neanderthalarens långe käke finns ett mellanrum mellan den bakersta tanden och den vertikala RAMUS som reser sig mot käkfästet. Hos moderna människor saknas detta mellanrum, utom i några få undantagsfall, och den innersta tanden är ofta ihopträngd med RAMUS. På insidan av RAMUS finns ännu ett speciellt anatomiskt neanderthal-drag, nämligen ett utskott av ben, ett muskelfäste som moderna människor saknar. Detta utskott sitter invid det hål där käknerven går från hjärnan. Utskottet hänger ihop med den muskel som förankrar underkäken och som tillåtar den att rotera. Ännu ett bevis på deras speciella och betydelsefulla tuggförmåga som detta folk har.
Deras näsor var framskjutande och långa, detta för att kunna värma upp den iskalla arktiska luft som de levde i och andades, vilken fångades upp i deras abnormt stora bihålor. Även näs- och ögonhålorna var mycket stora, jämfört med våra.


 Fötter
- Beskriv olika djurgruppers fötter.
- Jämför fotens och tårnas utseende hos olika djurgrupper.
- Vilken typ av gång uppvisar olika djurgrupper?
- Till vilken marktyp är de bäst anpassade?
- Hur har utvecklingen gått till?

Kattdjur
Vissa rovdjur är hälgångare, men katten hör till kategorin tågångare, dvs den går på fingerspetsarna. Kattens tassar blir ofta utsatta för höga hastigheter och landning från höjder och för att kunna klara dessa påfrestningar är benen fast förbundna med ligament och benen i handled och ankel kan inte röra sig i sidled. Kattens trampdynor består av kraftig hud, som täcker enfast kudde av bindväv och är motståndskraftigare än vanlig hud. Dessa dynor har tre uppgifter: att absorbera, binda tåbenen tillsammans och att vara bromshjälpmedel. Katten har också en ensam trampdyna som sitter bakom och över de andra utan någon kontakt med de övriga trampdynorna. Den deltar inte i vanliga rörelser, men man tror at den hindrar kattenn från att halka när den landar efter ett hopp.

Hovdjur
För ca 50 miljoner år sedan levde den lilla eohippus, vår tids häst föregångare. Eohippus hade fyra tår fram och tre tår bak. Nästa häst djur hade tre tår på samtliga fötter. Alla tårnas hovar nådde från början ner till marken, men undan för undan lyftes de yttre tårna upp och tillbaka bildades. Bakom tårna fanns en dyna som liknade trampdynan på en hundtass. Den kan man även hitta på hästen idag i form av ”sporren”, som är en lite hornartad utväxt på kotledens baksida. Den breda trampdynan fördelade djurets vikt och tårna gjorde att de lätt kunde ta sig fram på mjukare underlag. De nu levande hästarna har bara en funktionell tå kvar, men rester av de båda yttersta finns kvar som s.k. griffelben. Den är en tårspetsgångare och uddatåig. Hästen var från början anpassad till att kunna ta sig fram på väldigt mjuka marker utan att sjunka ner. Men i takt med att naturen och markerna förändrades så förändrades också hästen. Också hästens behov förändrades. Från att det var viktigt att kunna ta sig fram på mjuka marker för att kunna beta de små buskarna som växte där blev det nu viktigt att kunna springa snabbt istället på hårt underlag för att kunna fly undan de fiender som började hota hästen.

 Alger
- Redogör för fotosyntesen, cellandningen och kvävefixeringen. Var sker de? Speciella celler? Speciella organeller?
- Vilka huvudgrupper av alger förekommer?
- Redogör för de gröna växternas utveckling ur algerna. Vilka bevis anser forskarna att de har?

Fotosyntesen
Fotosyntesen är den process hos gröna växter som bildar kolhydrater av koldioxid och vatten med hjälp av solljuset. Under denna process frigörs syre och det kan då bildas klorofyll. Andningen och vattenavdunstningen regleras genom ett sort antal klyvöppningar i den hudvävnad som täcker bladytan. Vattnet leds till de levande cellerna genom ett ledningssystem. Sista delen av transporten sker genom cellernas väggar. Mer än 99% av det upptagna vattnet avges vid transpirationen (växtandningen genom klyvöppningarna. Klyvöppningarna är kringgärdade av slutarceller som öppnar och stänger dem. De upptar också koldioxid och avger syre.

I de gröna växterna sker fotosyntesen i kloroplasterna. De innehåller fotosyntetiska pigment, klorofyll a och b, som absorberar rött och blått ljus. Det ljus som finns kvar efter detta är det gröna och därför ser växterna gröna ut. Förutom klorofyll finns det även andra färgpigment i växterna. På hösten bryts klorofyllet ned först och då framträder dessa färgpigment och gör så att hösten går i så många olika färger.

Kloroplasterna består av ett inre och ett yttre membran (hölje). I kloroplasterna finns det tylakoider som ligger staplade på varandra som mynt. Dessa staplar kallas för grana. I tylakoiderna finns klorofyllet. Runt om tylakoiderna finns en vätska som kallas för stroma.

Fotosyntesen består av två delreaktioner: ljusreaktionen och mörkerreaktionen. Ljusreaktionen fungerar bara i ljus, medan mörkerreaktionen fungerar både i ljus och mörker. Vid ljusreaktionen bildas syre, ATP och NADPH ur vatten, ADP, Pi och NADP +. ATP- och NADPH-molekylerna används sedan i mörkereaktionen för att bilda kolhydrater ur koldioxid. ATP och NADPH övergår i ADP, Pi och NADP+ som återigen kan användas i ljusreaktionen.

Cellandning
Cellandningen kan man beskriva som fotosyntesens motsats. Organismerna utvinner då energi ur glukosen. Växterna kan sedan använda energin för att bygga upp nya celler med hjälp av näringsämnen.

Kvävefixering
Med kvävefixering så menar man den förmåga som vissa organismer har att kunna tillverka kväverika föreningar av luftens kväve. Bara några gröna växter kan fixera kväve på grund av att det behövs specialiserade celler för att göra det. De växter som kan fixera kväve gör om kvävet till ammoniak som de använder till att tillverka protein, vilket är livsviktigt för växter och djur. Blågröna alger och vissa lavar kan fixera kväve.
När de blågröna algerna har lagrat syre i cellerna från fotosyntesen så flyter de lätt upp till ytan. Cellerna kan inte fixera kväve i närheten av syre eftersom enzymet nitrogenas inte tål syre, och det är det ämnet som ska omvandla luftkvävet till ammoniak. För att komma runt detta problem bildar kvävefixerande blågröna alger kolonier. I dessa kolonier finns det vissa specialiserad celler som saknar klorofyll. De kallas heterocyster och där bildas det inget syre och kvävefixeringen kan därför genomföras.

Algernas huvudgrupper

- Grönalger
Det finns omkring 20 000 olika arter av grönalger där många är mycket olika varandra till utseende, levnadssätt och storlek. Det som kännetecknar grönalger och som är gemensamt för alla är de likheter de har med landväxter. Alla grönalger är eukaryota (har cellkärna) och som man kan höra på namnet är de flesta arter gröna, även om det finns gula och orange också.

De lever till viss del på land och både i sött och salt vatten även om sötvatten arterna är vanligast. Vissa grönalger lever i symbios med svampar och djur. Andra lever som parasiter eller epifyter på högre växter.

Cellväggarna består av cellulosa eller andra polysackarider och cellerna innehåller både klorofyll a och b. Dessa egenskaper är unika hos alger med finns hos närstan alla landväxter. Därför tror man att grönalger är föregångarna till de landväxter vi har idag. Det finns mer eller mindre långt utvecklade grönalger. De högre arterna är flercelliga och oftast fastsittande, medan de encelliga är fritt flytande. Det finns arter som helt saknar flageller och som därför är orörliga.

Grönalger kan fortplanta sig könlöst genom delning eller med hjälp av sporer, och könligt med olika kombinationer av gameter och ägg. Generationsväxlingar är också vanliga. Den könlösa fortplantningen går till så att cellkärnan delas två eller flera gånger. De nya cellkärnorna utvecklas till individer som bryter sig genom cellväggen. I den könliga fortplantningen delar cellen sig till gameter som förhoppningsvis träffar gameter från en annan cell. De smälter samman till en zygot och kan så skapa nya individer.

- Brunalger
Idag finns ca 1200 levande brunalgsarter. Man tror att brunalger härstammar från de mycket storväxta Prototaxitaceae som levde under silur och devontiden. De hade grova stammar och ginkoliknande blad. Men man vet inte detta säkert eftersom fossila brunalger är mycket sällsynta.

De lever fastsittande på botten eller på andra alger och högre vattenväxter. Stora brunalger lever ofta i ”skogar”. Dessa skogar är bra hem för många havslevande djur. En enda tångruska kan innehålla hundratals smådjur som antingen får föda ifrån algen eller bara skyddar sig mot fienden

Brunalger är alltid flercelliga organismer där bålen kan variera mycket ifråga om uppbyggnaden och fortplantningen. Bålen är utseende mässig trådlik eller utbredd och ofta flikig. Bålens inre är vanligtvis uppbyggd av bland annat så kallade trumpetceller som ger bålen extra styrka och smidighet. Brunalgernas celler använder kolhydratet laminarin och alkoholen mannitol som upplagringsnäring. Cellväggarna innehåller algin- och fucinsyra och brunalgers rörliga stadier har två gissel som sitter fast på cellens ena sida.

Brunalger har fått sitt namn eftersom de innehåller xantofyllfärgämnena fukoxantin och diatoxantin som färgar många alger bruna. De flesta har en generationsväxling mellan en könlös generation och en könlig.

- Rödalger
Rödalger finns i både söt- och saltvatten och som alla andra alger är rödalgen en växt som fotosyntetiserar. Denna algart kan utnyttjas industriellt t.ex. då man utvinner agar, som kan användas i laboratorier för cellodling eller som konsistensgivare i livsmedel.

Gruppens namn kommer från den dominerande röda färgen – som beror på ämnet fykoerytrin, som finns i kloroplasterna tillsammans med klorofyll a och de blå färgämnena fykocyanin och allofykocyanin. Fykoerytrinet gör att rödalgerna kan ta upp blågrönt ljus, som är det ljus som når längs ner i havet. Det är tack vare det som rödalger kan leva djupare än andra alger.

Trots namnet är alla rödalger inte röda, det beror på vilket djup de lever på. De kan vara allt från svarta till gröna. De är alla eukaryota (har cellkärna), de flesta är flercelliga och består av greniga eller enkla celltrådar. Det som är speciellt för denna grupp är att de saknar flagell och gissel, vilket gör att sporer och sädesceller är orörliga. Den förökar sig både asexuellt med sporer och sexuellt med gameter.

- Kiselalger
Kiselalgen är till skillnad mot de tidigare algerna som är makroskopiska, ett mikroskopiskt växtplankton som man kan hitta i nästan alla vatten. Gruppen är en av de artrikaste alggrupperna – ca 100 000 olika arter. Samtliga är eukaryota och encelliga och lever ofta i kolonier. Vanligast är att de lever fritt flytande i vattnet, men det förekommer även sådana som lever i bottensediment, fastsittande på växter eller djur.

Ekologiskt sett är de väldigt viktiga eftersom de med sin fotosyntes står för ca 25 – 30 % av världens organiska kolbildning och därför även en betydande den av den totala syreproduktionen. De utgör också en stor del av födan för många vattenlevande mikroorganismer.

En kiselalgs cellvägg är uppbyggd av två halvor bestående av kiseldioxid, SiO2. De två halvorna passar i varandra ungefär som en skokartong passar i sitt lock – en mindre del som botten och en större som lock. Skalen är försedda med mängde av små hål som troligen gör skalet till viss del genomträngligt och ser till att ämnesutbytet mellan cell och omgivning fungerar.

Det finns två huvudtyper: Centriska och Pennata kiselalger. De centriska har en rundad form och ett radiärt mönster av små hål som utgår från en viss punkt på ytan. De pennata är avlånga och har längsgående mönster som följer en mittlinje på skalet. Den kan reproducera sig både könlöst och könligt. Det normala är könlös fortplantning genom mitos. Cellkärnan delar sig då och det ursprungliga skalet trängs isär. De nya dottercellerna ärver var sin skalhalva av den ursprungliga cellen och bildar därefter en egen halva. Detta leder till att det skapas en gren generationer av mindre alger som i sin tur skapar grenar med ännu mindre o.s.v. När algerna når en kritisk storlek kan de växla till sexuell reproduktion. Cellkärnorna delar sig då med meios och skapr gameter som smälter samman till en zygot. Zygoten växer till en större auxospor (kiselagens sporer) , som bildar två helt nya skalhalvor av artens max och ursprungstorlek.

De gröna växternas utveckling
Utvecklingen pågår ständigt precis som hos djuren, även hos växterna. De prövar sig fram vilken form som är bäst, vissa har försvunnit medan andra har spridit sig och blivit starkare.

Först och främst kan man dela in växterna i sporväxter och fröväxter. Till sporväxter hör alger, mossor och ormbunkväxter. Denna grupp förökar sig med hjälp av sporer och saknar blommor och frön. Även fast svampar också förökar sig med hjälp av sporer så är de så annorlunda från övriga sporväxter att de har placerats i en egen grupp. De viktigaste skillnaderna mellan svampar och gröna växter är dessa:
- Gröna växter får sin energi genom fotosyntes medan svampar, precis som djuren, får sin energi genom att äta levande och döda organismer.
- Gröna växter lagrar energi i form av stärkelse och svampar i form av glykogen.
- Cellväggarna hos de gröna växterna består av cellulosa, och hos svamparna av kitin.

De första gröna växterna var sporväxterna (kryptogamer), gröna och encelliga flagellater. De flesta sporväxter måste även idag växa i vatten och behöver också vatten för att kunna fortplanta sig. Men ju längre evolutionen pågår desto fler växter kan klara sig på land.
Flagellater fortplantar sig genom celldelning och har fått sitt namn genom att de simmar med flageller dvs. långa, tunna trådar.

Det kan vara svårt att säga vart gränsen går mellan flagellater och encelliga, gröna alger. Även grönalgernas sporer har flageller och de förökar sig också de genom celldelning. Hos en del grupper av gröna alger är det vanligt att de klumpar ihop sig till kolonier, bl a kan man se det hos släktena Volvax och Pediastrum. Därför tror man att flercelliga alger, grön-, brun-, röd och kransalger utvecklats ur grupper av encelliga alger för att därefter gå i olika riktningar. De kolonier som encelliga alger bildar är runda, tråd- eller stjärnformiga. Man tror att anledningen till att de gick över från encellighet till flercellighet var att det skulle spara energi. Algerna utvecklades sedan till mossor som levde på land. Även om de nu kunde leva på land så var de mycket beroende av vatten och fanns därför endast där det var mycket vått och där det var fuktig luft. Man säger att de första mossorna antagligen liknade dagens levermossor.

Flercelliga alger och vissa levermossor är bålväxter. Dvs. de saknar rötter, stam och blad och hela växten består istället av en bladliknande bål. När sedan bålen blev till blad, stam och rötter hade utvecklingen kommit långt. Vit- och grönmossor som är de enklaste stamväxterna saknar kärl i stammen för att suga upp vatten från marken till bladen med. De tar därför upp vatten direkt från luften. Vitmossorna lagrar sitt vatten i speciella celler. Den ser grön och frisk ut när cellerna är fyllda, men bleknar och blir vit när cellerna är tomma.

De första växterna som hade kärl för att leda upp vattnet med var ormbunksväxterna. De hade sin glansperiod under karbontiden och var ungefär lika höga som vår tids barrträd. Eftersom de inte var beroende av att leva i väldigt fuktiga områden så kunde de utvecklas fritt.

De som däremot är bäst anpassade för att leva på land är fröväxterna. De består av rötter, stam med kärl, blad och blommor. Eftersom de kan bli korsbefuktade genom att de har blommor så ökar antalet nya kombinationer av arvsanlag.

Man kan dela in fröväxterna i nakenfröiga och gömfröiga. I de nakenfröiga (som kom för 300 miljoner år sedan) bildas fröet i kottar. Det sitter på ett litet blad som lätt sprids med vinden. De gömfröiga (kom för ca 125 miljoner år sedan) har sitt frö omgivet av ett skyddande skal. De kan delas in i två olika grupper, en- och tvåhjärtbladiga. Det första som utvecklas ur fröet är hjärtbladet. Kommer det bara ett blad är det helt enkelt en enhjärtbladig och kommer det två samtidigt är det en tvåhjärtbladig. Kommer det ännu flera så är den nakenfröig.

 Mossor
- Beskriv hur en mossa förökar sig.
- Beskriv björnmossa och vitmossa.
- Vilka olika teorier finns det om mossornas ursprung och utveckling?
- I vilka tidsåldrar anser man att olika typer av mossor uppträder på jorden?

Man brukar säga att mossornas byggnad är ganska enkel om man jämför med högre växters. Oftast består mossan av stam med blad, förutom hos lungmossan och några andra levermossor där den har bål. Gemensamt för alla mossor är däremot att de saknar rötter. Istället sitter de fast i marken med små bruna, trådformade bildningar som kallas rhizoider. Mossorna indelas i blad- och levermossor. Bladmossorna växer antingen upprätt, ofta i tuvor (akrokarper) eller utsträckande som i mattor, pleurokarpa bladmossor. Akrokarperna har alltid hanorganen i stamspetsen, medan plaueokarperna har dem på en kort sidogren som växer ut från själv stammen.

Alla mossorna genomgår en generationsväxling, dvs. en livscykel med två helt olika generationer. Det är gamofyten (den könliga generationen) som är den dominerande och den som vi till vardags kallar mossa. Gamofyten är haploid ( enkel uppsättning av kromosomer), har hanorgan (antheridier) och honorgan (arkegon). Det är dessa som bildar sädesceller respektive ägg. Vid befruktningen sammansmälter dessa båda delar ti...