Bellmans skapelse

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fredmans Epistlar är Bellmans centrala verk och består av 82 sånger skapade under en period av tjugo år. Dess huvudgestalt är Jean Fredman ,en nedsupen f.d. urmakare. När han dog 1767 var Bellman 27 år gammal och skriver den första dikten om Fredman. Det är Fredmans Begravning ,en Bacchi Ordensdikt som senare blev Fredmans Sång n:o 26. 1770 skriver Bellman en sång med namnet Fredmans Epistel till de de trogna Bröderna på Terra Nova i Gaffelgränden. Den kom vid epistlarnas utgåva bli Epistel n:o 5. Ordet epistel betyder brev, och meningen är att tankarna ska gå till Pauli Epistlar. Tidigare har Bellman konsekvent hållit sig till att parodiera Gamla Testamentet, men nu tar han alltså ett än farligare steg när han parodierar det Nya. Här har Fredman fått stiga i rang sedan senast och blivit helgonförklarad. Bellman använder medvetet ett ålderdomligt språk späckat av bibliska formuleringar och parafraser. Iden i denna och de följande tidigt skrivna epistlarna är att "den helige Fredman", även kallad Sankt Fredman, liksom aposteln Paulus sänder brev till olika folk för att frälsa dem till den "rätta vägen". Men den "rätta vägen" enligt Fredman är att dyrka Bacchus in i döden; livets yttersta mening är att ständigt hålla sig berusad, dag som natt; och himmelriket är ett rus så kraftigt att det tillintetgör medvetandet om existensen. Han prisar brännvinet och varnar oss för nykterhetens konsekvenser.

Epistelvärlden är befolkad av idel alkoholister och skökor och parodierar såväl bibeln som samhället i stort; i synnerhet den omåttliga jakt på nöjen och njutningar som präglade samtidens Stockholm. De få gånger vi möter Fredman nykter har han stark ångest och trängtar efter supen som ska förlösa honom ur hans jordiska smärta. I Fredmans Epistlar bildar berusningen, sexualiteten och döden en slags treeninghet, representerad av gudarna Bacchus, Fröja och Charon. I den allra första episteln står bibelparodin och Bacchusdyrkan helt i centrum. När epistlarna blir fler utökas temana, Fredman blir mer nyansrik och persongalleriet utökas. Fredman predikar nu inte bara omåttlighet i dryckenskap utan även i andra förlustelser, där de sexuella utsvävningarna intar en särställning. "Supa, dricka, och ha sin flicka, är hvad Sancte Fredman lär", heter det i Epistel 2. Ulla Winblad är erotikens och skönhetens främsta representant i epistelvärlden. Hon är den eviga skökan som var dag får "stå brud". Den "kärlek" som erbjuds i epistelvärlden är alltså den de prostituerade erbjuder. "Du skall inga gudar hava jämte mig" heter det i bibeln, och detta gäller även för Bacchus. Ty även om kärleksgudinnan är föremål för stor dyrkan av Fredman och hans gelikar så är de sexuella aktiviteterna nästan alltid underkastade Bacchus, d v s först super man sig full, sen utövar man sex. Att utöva samlag under kraftig berusning har dock även det sina svårigheter, liksom också skildras i några av epistlarna, exempelvis i epistel 7.

Charon har en särställning i epistelvärlden, ty även om Bacchus makt är stor så vet ju alla innerst inne att det är döden som till sist tar hem spelet. Även när han inte nämns så är han närvarande mellan raderna, mitt i uppsluppenheten. Fredman och hans gelikar går omkring med en konstant dödsskräck som de med alla medel försöker hålla ifrån sig. När Fredman och Movitz närmar sig slutet av livet märker vi att de också är medvetna om dödens närvaro i själva flaskan. Mycket är det närvaron av döden som gör att Fredmans Epistlar innehåller större djup än Bellmans övriga produktion.

Epistlarna är överhuvud en fantastiskt rik litteratur som även innehåller mycken finstämdhet, innerlighet och vacker naturlyrik. Som den mästare Bellman är sammanfogar han det grova och det finstämda till en oöverträffad helhet, ömsom rått realistisk, ömsom flödande av den sprödaste rokoko.

Huvudpersoner:

Fredman
namnkunnig Urmakare i Stockholm, utan Ur, Verkstad och Förlag.
Verklighetens Jean Fredman var en allmänt känd stockholmsfigur. En gång i tiden hade han varit aktad och framgångsrik som affärsman och urmakare; ägare till flera fastigheter i Stockholm. Redan vid 29 års ålder utnämndes han till ålderman i sitt skrå. Han erhöll titeln hovurmakare och fick som sådan ansvaret för stadens förnämsta tornur, Storkyrkan och Riddarholmen. Vid 33 års ålder gifte han sig även med en hyggligt välbärgad änka. Av någon anledning förbyts framgången i förfall. Fredman misskötte sitt ämbete, han förskingrade pengar både från sin arbetsgivare och sin hustru, vilket ledde till rättsprocesser. Han blev fråntagen sina hederstitlar och sin egendom och söp ned sig. Han hamnade till slut på gatan där han drev omkring som en av Stockholms många alkoholister. Han dog i "bröstfeber" den 9 maj 1767, helt omedveten om att hans namn genom Bellmans försorg skulle förevigas. Några veckor efter Fredmans död skriver den 27-årige Bellman den första dikten om denne, Fredmans Begravning