Arméerna i antikens Grekland

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

När norra Europas befolkning gick iklädda pälsar och kämpade för sin överlevnad i det kalla klimatet, hade Grekland kommit långt i utvecklingen.
Demokratin hade införts i Aten, handel bedrevs och samhället blomstrade. Man hade också utvecklat en unik typ av armé vilken är den röda tråden i min uppsats. Min avsikt är inte bara att beskriva armén och dess stridsteknik, utan dessutom ge en beskrivning av krigen mellan greker och perser (490 - 480 f. Kr.), ett inbördeskrig (Peloponnesiska kriget) samt även redogöra för utvecklingen av den makedoniska armén och Alexander den Stores fälttåg i stora drag.

Armén

Krig mellan stadsstaterna

Grekland är sönderskuret av berg och saknar en central högslätt. Därför splittrades landet i en mängd olika småstater. Varje stat bestod av en liten stad med omgivande landsbygd, som i folkmun kom att kallas stadsstat. Varje stadsstat slog vakt om sin självständighet, och därför kunde grekerna aldrig ena sig, fastän litteraturen, språket, filosofiska tankesätten var centrala i större delen av Grekland. Flera av krigen mellan de största stadsstaterna, Aten och Sparta, finns dokumenterade. Jag kommer att återvända till det mest omtalade, det Peloponnesiska kriget lite längre fram. I samband med kampen om att bli en självständig stadsstat, utvecklades under
700-talet f. Kr. en ny typ av armé som till sin största del bestod av hopliterna.
Den formation som hopliterna stred i kallades falang och var minst åtta man djup och flera hundra meter bred.

Denna typ av fotsoldat, som kom att ersätta de mer primitivt utrustade soldater som beskrivs i Iliaden och Odyssén revolutionerade antikens sätt att föra krig. På nästa sida finns en beskrivning av en hoplits standardutrustning från mitten av 500-talet f. Kr.

Sparta var känt för sin hårda uppfostran av hopliterna. Vid 7 års ålder togs pojkarna från sina familjer till en akademi någonstans i bergen, där de genomgick en hård drill från första början. Den teoretiska undervisningen var minimal, i fokus låg disciplin, kropps- och vapenövningar. För det mesta gick pojkarna helt nakna, även detta för att göra dem starkare och tåligare. Maten var knapp, och barnen uppmuntrades att stjäla. Visserligen straffades de som ertappades med att stjäla, men det var för att de ertappades, inte för stölden, som de straffades. Avsikten var att träna pojkarna så att de skulle kunna skaffa mat genom räder i byar under fälttågen. I Sparta var alla män soldater, det var förbjudet för dem att ha andra yrken. Mat skaffades genom att dela in landet i gårdar som drevs av slavarna (heloterna). Det hände att även heloterna blev inkallade till militärtjänst.

I Aten rekryterades, till skillnad från Sparta, enbart män som själva hade råd att skaffa sig en komplett utrustning. Det råder delade meningar om de spartanska soldaterna fick ekonomiskt stöd från staten för att skaffa sig en komplett utrustning.




Andy Jarvis, grundare av den brittiska föreningen The Hoplite Association menar att endast de fattigaste blev tilldelade hela utrustningen, medan de som hade råd själva fick bekosta allt utom grundutrustningen som bestod av fyra delar (mantel, tunika, spjut och någon form av harnesk). Detta framgår av bevis som vaser och statyer där hopliternas utrustning ser olika ut.

Hoplitens standardutrustning från mitten av 500-talet f. Kr.

Harnesk, eller kyrass. I mitten av 500-talet f. Kr. övergavs plåtkyrassen för en linneharnesk. Den framställdes av många linneskikt som limmades ihop till en styv skjorta, ungefär en halv centimeter tjock. Den ansågs ge tillräckligt skydd, men förstärktes ändå ofta med fjäll av metall eller plåtstycken. Under harnesket bars en Chiton, en sorts tunika.

Hjälm. Det har under antiken förekommit en lång rad olika typer av hjälmar, den på bilden är av korintisk typ. Under hjälmen bars någon form av mössa för att det skulle bli bekvämare.

Benskydd. Det hellånga underbensskyddet kom i
allmänt bruk på 600-talet f. Kr. I början täckte det bara smalbenet och vaden men förlängdes sedan för att täcka även knäet.

Spjutet (Dory) var hoplitens huvudvapen, som alltid bars i höger hand. Medellängden var 2,5 m.
Spjutspetsen var av järn, och spjutskaftsänden var av
brons. Som sekundärt vapen hade man även ett svärd
(se bild här bredvid). Det fanns många olika varianter,
och bars alltid på vänster sida under skölden.

Sköld, kallas ibland för ”hoplon”, men den grekiska (och korrekta) benämningen är ”Aspis”. Det var en utbuktad träsköld, klädd med brons på utsidan. Sköldarna hade olika symboler, beroende på vilken stad man kom ifrån. Ibland var det upp till själva hopliten att välja vilken symbol han ville ha på sin sköld. Oftast var den i form av guden han tillbad.
Gemensamt för de spartanska sköldarna var att de efter år 420 f. Kr. bar det grekiska tecknet ”Lambda” (ett upp-och-nedvänt V) som är det grekiska tecknet för bokstaven L, första bokstaven i Lakonien som var den region i vilken Sparta låg. Uppgiften är hämtad ur ett e-brev från Andy Jarvis.

Alla Spartas hopliter var dessutom iklädda en röd mantel (Himation), som var en symbol för den spartanska militarismen.

Bågskyttar och kavalleri

Även om den grekiska arméns fokus låg på hopliterna tror man att även bågskyttar och kavalleri användes som hjälptrupper till falangen under Perserkrigen. Den här kombinerade armén finns dokumenterad i skrifterna om det Peloponnesiska kriget, skriven av den tidens historiker. De tre mest kända historikerna är Herodotos (som skrev om Perserkrigen), Thukydides (som återgav det Peloponnesiska kriget) och Xenofon (som skrev om armén). Filip av Makedonien bevisade att falangen enbart inte var tillräckligt stark utan hjälptrupper när han invaderade Grekland. Läs mer om detta lite längre fram.

Triremen

Medan Sparta hade den starkaste armén till lands, hade Aten en stark och mäktig flotta och dominerade haven. Någon gång under 500-talet f. Kr utvecklades ett krigsskepp med utgångspunkt från den tidigare sorten (birem) med roddarbänkar i två plan. Den nya modellen, som kallades trirem, hade roddarbänkar i tre plan.
Triremens huvudvapen var en ramm av brons, som var belägen i fören. Lägg märke till ögonen ovanför rammen. De målades dit i syfte att skeppen skulle se skräckinjagande ut. I slaget vid Salamis fick triremerna visa vad de gick för (läs mer om det nedan). Triremen på bilden här bredvid är en rekonstruktion som för inte så länge sedan byggdes i Aten av marinen i samarbete med arkeologer.

Krig mellan greker och perser

Vad var det som utlöste kriget?

Grekland hade kolonier även på andra sidan havet, på östkusten in mot Turkiet.
Mot slutet av sjätte århundradet f. Kr. kände sig invånarna hotade av perserna och bad därför Grekland om hjälp. Eretria och Aten sände en armé år 499 f. Kr, som perserna lätt besegrade. Kung i perserriket var nu Darius I, han kände vrede mot Grekland, och bestämde sig för att visa var skåpet skulle stå.

Slaget vid Marathon

År 490 f. Kr. tågade han in i Grekland, och belägrade Eretria. Aten skickade en hoplitarmé, men den hann aldrig komma till staden förrän perserna hade bränt ned den och tagit invånarna som krigsfångar. Aten fick bud om att spartanerna vägrade skicka sin falang till undsättning, så den atenska hoplitarmén ställdes själva inför Darius I:s armé på ett fält utanför staden Marathon. Med härföraren Miltiades i spetsen rusade hopliterna fram mot perserna som emellertid lyckades bryta igenom den atenska linjen i mitten. Hopliterna lyckades fånga perserna i en kniptångsrörelse, och blodbadet var ett faktum. Ca 6 400 perser stupade, medan grekerna bara förlorade ca 200 man. Av dödssiffrorna att döma, kan man dra slutsatsen att den grekiska falangen var bättre organiserad än persernas armé. Dock var kniptångsmanövern inte planerad, utan snarare en slump. De överlevande perserna flydde till sina skepp, tätt förföljda av hopliterna. Grekerna hade vunnit första slaget, men än var perserna inte slagna. Eftersom hela den atenska armén var ute i fält och det inte fanns något försvar i Aten, skickade Miltiades en av sina bästa löpare, Feidippides den drygt fyra mil långa sträckan till Aten för att underrätta invånarna om segern vid Marathon. Efter att han hade utropat orden ”Vi har segrat” föll han död ner till marken av ren utmattning. Denna händelse är grunden till Marathonloppets tillkomst.
Falangen tågade tillbaka till Aten, och som Miltiades förutsåg, hade de persiska skeppen rundat Attika och styrt in mot Aten med avsikt att förstöra staden. När perserna blev varse om den återvändande falangen drog sig skeppen tillbaka mot hemlandet. Perserna vågade helt enkelt inte möta falangen igen.

Slaget vid Thermopyle

Under tio år efter segern vid Marathon var Grekland kvitt perserna, men de visste att de skulle komma att kräva sin hämnd. År 480 f. Kr. landsteg perserna återigen i Grekland. De grekiska befälhavarna bestämde sig för att hejda perserna i Thermopyle 15 mil norr om Aten. Befälet var nu helt överlämnat till Sparta.
De ställde upp armén på en smal kustremsa med ett brant bergsmassiv till vänster och havet till höger. Här skulle perserna inte kunna dra nytta av sitt numerära överläge. Samtidigt skickades en triremflotta norrut till Euboiasundet.
Xerxes, befälhavare för den persiska armén, beordrade sin flotta att segla söderut längsmed kusten för att attackera grekerna bakifrån. Xerxes väntade i fyra dagar, tills han till sitt förtret fick reda på att hans skepp inte kunde ta sig förbi grekernas skepp.
Nästa dag sände han en del av sin armé för att möta falangen, men fick dra sig tillbaka i skymningen. Därpå skickade Xerxes sin livvakt ”De Odödliga”, men även de led ett nederlag mot hopliterna. I denna stund visade en förrädare en del av den persiska armén en stig över berget. Leonidas, en av Spartas två kungar och utsedd till grekernas befälhavare, kände till stigen och hade därför ställt upp tusen av sina män till att vakta passet.
När morgonen kom, väcktes hopliterna av den framryckande persiska armén, men de visste inte från vilket håll den kom och förflyttade sig därför till en starkare ställning. Stigen lämnades obevakad till fördel för perserna. När Leonidas fick reda på det där han stod kvar på den smala strandremsan, beslöt han sig för att skicka i väg de flesta av sina allierade, och förflyttade sin del av armén till en bredare plats i passagen. Snart vällde perserna fram, även från andra änden av passagen. Spartanerna fortsatte striden med enbart svärd och knytnävar, efter det att spjuten hade brutits sönder. Persernas bågskyttar gick till attack, grekerna skyddade sig mot pilregnet genom att kura ihop sig bakom sköldarna, men var i längden försvarslösa mot persernas övertag. Senare på dagen när striden var över tågade perserna söderut, och totalförstörde Aten.

Slaget vid Salamis

Grekernas enda val var nu att gå till attack mot den persiska flottan. Om grekerna förlorade slaget skulle Grekland ligga öppet för perserna, så det gällde att göra en noggrann taktisk planering. Den atenske politikern Themistokles valdes nu till befälhavare för flottan. Hans taktik gick ut på att locka till sig den persiska flottan in i sundet, där huvuddelen av grekernas flotta hade formerats i en nymåneformad linje. De persiska skeppen var av liknande typ som de grekiska, och ungefär hälften hade byggts av fenicier och greker på den turkiska sidan. Det visade sig dock att perserna inte var så bra på att manövrera sina triremer i det trånga sundet.
De grekiska skeppen retirerade, och de persiska skeppen kom allt längre in i sundet. Här hade de ingen chans mot grekerna som kände till sundet utan och innan.
Nu körde de grekiska triremerna mot de ihopträngda persiska skeppen och fångade dem i en kniptångsmanöver. Panik utbröt bland perserna, och Salamis förvandlades till ett slagfält, där man stred mot man. Perserna flydde med det som var kvar av flottan, och grekerna kunde andas ut.

Persernas nederlag i Plataiai

Men än var inte bekymren över helt. En del av den persiska armén fanns ju kvar på fastlandet efter att de hade bränt ner Aten efter sin seger vid Thermopyle. Efter slaget vid Salamis lämnade Xerxes kvar en man vid namn Mardonios som befälhavare medan han själv återvände tillbaka hem med större delen av sin kvarvarande armé.
Tidigt på sommaren 479 f. Kr drog kung Pausanias av Sparta med en falang in mot mellersta Grekland och slog läger utanför staden Plataiai. I gryningen marscherade Mardonios in med sin armé, och ryckte framåt till anfall. Spartanerna kurade ihop sig bakom sina sköldar för att skydda sig mot persernas pilar och andra kastvapen, och rusade sedan fram mot perserna i ett motanfall. De överlevande perserna flydde, och spartanerna hade till slut hämnats nederlaget i Thermopyle.

Peloponnesiska kriget

Varför bröt det ut?

Under de år Grekland låg i krig mot perserna bildades en allians och alla stadsstaterna var med på att strida tillsammans mot deras gemensamma fiendemakt.
Efter det att perserna led sitt nederlag i Plataiai, började stadsstaterna, i synnerhet Sparta och Aten, återigen bygga upp sina stormaktspositioner. Enligt den antika historikern Thukydides, som är vår främsta källa till händelserna, var orsaken till kriget mellan Sparta och Aten, Spartas oro för Atens allt mäktigare position.
Idag anser man att även det som hände långt tidigare spelade in, och man har delat upp åren 460 - 404 f. Kr i en rad konflikter mellan Sparta och Aten och deras allierade.

Sammanfattning av kriget

Krigets första skede utspelade sig under åren 460 - 445 f. Kr och karakteriserar en rad småkrig mellan Aten och Spartas allierade Korint. Resultatet av krigen blev att Aten segrade och därmed fick en ledande ställning och kunde bygga upp en större flotta med pengar från sina allierade. Stadsstaterna slöt ett fredsavtal mellan åren 455 – 450 f. Kr.

431 f. Kr. ägde ett stort kavallerislag rum utanför Aten, utan resultat. Aten gick därefter till sjöss för att ödelägga städerna längsmed kusten, men kom inte åt den spartanska falangen. Sparta hämnades genom att belägra Aten, men Aten hade till sitt försvar byggt en mur som löpte mellan staden och hamnen i Pireus. Livsmedel importerades från främst Egypten. Oturligt nog förde skeppen med sig pestsmitta, och panik utbröt i staden.

429 f. Kr. valde Sparta att belägra Atens allierade Plataiai. Efter en längre tids kamp mellan försvarare och angripare lyckades Sparta ta sig in i Plataiai och ödelägga staden.

416 f. Kr intog Aten staden Syrakusa på Sicilien, krig utbröt mellan Syrakusas armé och atenarna, varpå Syrakusa vädjade om hjälp från Sparta. Från den stunden räknat verkade gudarna ha övergett atenarna.

Krigen fortsatte, och Aten blev allt svagare. Det avgörande slaget ägde rum i Aigospotamos, och spartanerna hade med hjälp av sina forna fiender perserna fått finansiellt stöd till uppbyggnad av en flotta. Aten var tvunget att kapitulera, men fick trots detta behålla sitt territorium. Sparta och dess allierade stod som slutliga segrare efter en lång rad konflikter mellan de två största stadsstaterna.
Spartas herravälde blev dessvärre inte långvarigt.

Expansion av riket

Förbättring av hoplitarmén

Efter det att spartanerna led ett nederlag mot Tebe och dess härförare, en ung atenare vid namn Ifikrates, var Spartas dagar räknade. Otroligt men sant, han lyckades faktiskt besegra en av antikens bästa arméer med hjälp av en grupp lättutrustade soldater (peltaster). Tebes armé var den första som insåg falangens svaghet. Åtta år tidigare, då Filip II av Makedonien tagits som gisslan och förts till Tebe, träffade han de två fältherrarna Epameinondas och Pelopidas och diskuterade nya revolutionerande idéer om hur man kunde utveckla falangen. När Filip blev kung i Makedonien, började han bygga upp sin armé. Han rekryterade bågskyttar och kavalleri som kom att bli den makedoniska arméns starkaste vapen. Han gjorde även en rad förändringar i hoplitarmén, vapnen sattes i centrum och rustningen fick mindre betydelse. Det makedoniska spjutet (sarissa) hade förlängts till 5,5 - 6,5 meter, och Filip var nu väl förberedd för att ta sig an grekerna tillsammans med sin son Alexander som snart skulle bli ledare för världshistoriens största fälttåg.

År 339 f. Kr. invaderade Filip II Grekland. Det Peloponnesiska kriget hade försvagat grekerna, men en armé bestående av atenare och tebaner hade ställts upp i Chaironeia. När de båda arméerna stod mot varandra började makedonierna först retirera, men till makedoniernas fördel bildades ett gap i den grekiska falangen när den avancerade framåt. Nu satte Filip in kavalleriet med Alexander som befälhavare för att anfalla tebanerna på den oskyddade sidan. Därefter gick Filip till anfall mot atenarna på den vänstra flygeln, varvid atenarna flydde av ren skräck. Allt gick som planerat, nästan hela den grekiska armén tillintetgjordes. Filip lät resa ett monument över de tappra grekerna som vågade kämpa för sina liv.
Alla stadsstaterna förutom Sparta slöt kort därefter avtal med Filip, och han blev Greklands nya ledare. Två år senare mördades han, och Grekland drog sig ur avtalet, men Alexander lyckades återta Grekland utan krig.



Alexander den Store

Alexanders fälttåg borta i Asien sträcker sig mellan åren 334 och 331 f. Kr.
Hans första mål var att angripa Persien med en sammansatt grekisk-makedonisk armé bestående av 30 000 infanterister och 5000 ryttare. De 30 000 infanteristerna utgjordes av 12 000 makedoniska hopliter, 12 000 grekiska hopliter samt mer lättutrustade soldater vars syfte var att distrahera fienden medan falangen avancerade.

Man kan fundera över hur en så stor armé kunde genomföra fälttåget, och varifrån de fick mat. Alexander hade redan tänkt över problemet, och för att tillgodose matbehovet gick armén längsmed kusten, och maten och övrig proviant kom via fartyg. När den var tvungen att gå inåt land försökte Alexander hitta en flod som gick längsmed deras rutt. Annars ödelade armén de städer den passerade, och tömde förråden på mat.

Sammanfattning

Grekland, i synnerhet Aten var under den här tiden, räknat från uppkomsten av stadsstaterna centrum för filosofiskt tänkande, vin, litteratur och hjältesagor skrivna av Homeros. Demokratin utvecklades. I och med stadsstaternas uppkomst föddes en ny typ av krigsföring som kom att visa sig vara överlägsen i mer än 300 år. De största stadsstaterna Aten och Sparta var insatta i en kamp om herraväldet i Grekland. Men när landet hotades av främmande makter, slöt stadsstaterna ett fredsavtal och stred tillsammans mot fienden. Många länder i Medelhavsområdet fruktade den grekiska falangen, och ville helst inte möta den. Samtidigt dominerade Aten över haven.
Men efter Spartas nederlag i Leuktra och Filip II:s attack mot den atensk-tebanska armén bevisades att enbart hoplitarmén inte var tillräckligt stark utan hjälptrupper som kavalleri och bågskyttar.
Alexander gick sedan i spetsen med sikte på Asien, och hans rike blev det största som någonsin har funnits i världshistorien. Det bör til...