Zola

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Emile Zola (1840-1902) – en kloakernas Homeros

Ett dimhav svepte tak, gator och fasader;
de döende som låg på sjukhusen i rader
utstötte hickande sin sista rossling där,
och rucklaren drog hem till ruelsens misär.
Charles Baudelaire

Sakernas tillstånd - Paris sent 1800-tal.

En våg av svält och följdsjukdomar svepte över Centraleuropa i början av 1800-talet, detta fick biverkningar politiskt, ekonomiskt och även kulturellt. I Frankrike, liksom i övriga Europa, stegrades dödligheten successivt för att kulminera vid seklets mitt. 1847 steg dödligheten, och Paris fick uppleva en befolkningsminskning med 20%. Detta ledde till ekonomisk kris vilket i sin tur påverkade det politiska livet, det kurrade i magar och missnöjet sjöd på gator och krogar.

1848 utbryter den så kallade februarirevolutionen i Paris, kung Ludvig Filip tvingas att avgå, och oppositionen, med bland andra socialisten Louise Blanc i spetsen, tar över och bildar regering. Denna inför så kallade nationalverkstäder, statligt finansierade fabriker som skulle ge folket arbete och bröd. Detta till trots gick var femte man arbetslös, därtill kommer ett oräkneligt antal kvinnor, så det jäser vidare i de trånga gränderna. I december 1848 störtas den tillfälliga regeringen och Napoleon III väljs till president, 1852 utropar han sig till kejsare, och inför publicitetscensur, för att hindra oliktänkande att uppvigla folket som svalt vidare.

I detta smutsens, svältens och orättvisornas Paris levde och verkade Emile Zola, en mycket orolig tid som nådde sin kulmen 1871 då Napoleon III störtades och den radikala tredje republiken tar makten, och bibehåller den. Zola är vid tillfället mitt uppe i första delen av sitt stora mästerverk, familjekrönikan om släkten Les Rougon-Macquart, där krogen (L´Assommoir), som utgör den sjunde delen, utkom 1877.

Krogen

Redan i romanens originaltitel ger Zola en liten fingervisning till läsare med fri associationsförmåga om vad som komma skall, namnet, L´Assommoir, kan härledas dels till det franska verbet assommer som betyder bland annat att slå ihjäl (om tid) eller att tråka ut, man kan också finna det i adjektivet assomant som står för vardagstermen dödstråkig. Livet för romanens huvudfigurer kan med lätthet beskrivas som dödstråkigt och vad de sysselsätter sig med är att slå ihjäl både tiden, genom att sitta på krogen, och varandra.

Inledning

Från allra första sidan i boken, som kastar läsaren rakt in i händelseförloppet (in medias res), slår Zola an tonen, och ger läsaren en aning om berättelsens riktning. Huvudpersonen, Gervaise, står i fönstret och väntar, som så ofta förr, på sin man, som inte behagat komma hem. De bor i ett litet kyffe, vilket Zola påvisade genom att ”Gervaises tårfyllda ögon gled över det torftiga bohaget.” Mannen, Lantier, är en arbetslös rumlare, som slösat bort deras pengar, de är trångbodda och huset de bor i är ett ruckel.

Berättelsen börjar på ett logiskt sätt, genom att Gervaise genom sitt fönstret ser hur Paris, och dess arbetare, vaknar, en av Zolas berömda masscener är i vardande. Gervaise studerar dessa vindpinade existenser som hon trots allt avundas, då hon, och Zola, anser att så länge man har ett hederligt yrke kan man bevara sin värdighet. När så mannen slutligen kommer hem bannar hon honom för hans lättsinne ”Vi måste arbeta… Arbeta…” Men Lantier har ingen lust att slita för inget, han ser inget fel i att leva på andra, vilket kommer att få ödesdigra konsekvenser för Gervaise längre fram. Han tvingar Gervaise att gå på stampen med hennes ”slitna paltor”, när hon senare går till tvätten försvinner han, med sitt gepäck och de få slantar hon lyckats inbringa, ut ur handlingen kan man tro, men han kommer att återvända. Gervaise är nu ensam med två små barn.

Den ljusnande framtid är vår (?)

Snart glider dock Coupeau in på scenen, en snäll skötsam och idogt arbetande man, som sakta för henne in i den värld där hennes önskan om ”att slippa få stryk” ser ut att gå i uppfyllelse. De unga tu gifter sig, och trots den allestädes närvarande misären ser det någorlunda ljust ut. Coupeau jobbar vidare som plåtslagare och Gervaise lyckas genom ett lån öppna ett eget tvätteri. Familjen flyttar in i en hyreskasern där en målerifirmas slaskvatten får ge kolorit till Gervaises lyckokänsla. ”Den dagen hade vattnet som rann in genom porten en svagt äppelgrön nyans. Hon klev över vattenpussarna med ett småleende. I denna färg såg hon ett gott omen.” Denna bakgårdens rännil kommer att återkomma, och skifta färg under romanens gång , i det mörka slutkapitlet rinner den trögt fram, svart som döden själv.

Symboler och återkommande detaljer

Coupeau råkar ut för en olycka och invalidiseras, han försvinner i och med detta mer och mer ut på krogen. En värld som styrs av ett monstrum i skepnad av den stora destileringsaparaten, som liksom det färgade vattnet återkommer romanen igenom. Denna helvetesmaskin skulle kunna liknas vid det tjechovska geväret, ”hänger det en gevär ovanför spishällen i första akten så måste det brinna av innan pjäsen är slut. ” Redan från första stund när vi kommer i kontakt med brännaren, och den ges sådan plats i Gervaises hjärna, så kan man gissa att den kommer få en framträdande roll, Vilket också sker, först som ett skrämmande hotfullt odjur på lur men efterhand alltmer som en räddare i nöden, en hjälp till flykt och, givetvis, ett trappsteg närmare det givna slutet.

En annan återkommande detalj är de vassa, elaka tungorna, skvallret, som ibland får tjäna samma syfte som de klassiska grekiska dramernas budbärare, att berätta något som sker utanför scenen. Zola låter, i objektivitetens namn, hela romanen utspela sig med Gervaise som nav, så att han på så sätt kan undvika ”den allvetande berättaren”. Genom skvallret får läsaren reda på sådant som utspelar sig bortom Gervaises omedelbara närhet. Zola låter också hennes minnen bygga broar till mer eller mindre avlägsna tider, vilket ger berättelsen ytterligare kött på benen.

Peripetier

En av vändpunkterna kommer i och med Coupeas olycka, han börjar, i rakt motsats till sitt tidigare jag, dricka, bli otrevlig och till och med slå sin hustru. Han föraktar sitt forna arbete i synnerhet och arbetare i allmänhet. De pengar tvättinrättningen ger slösar han bort, vilket blir början till slutet. Gervaise låter sig nedslås och börjar att slarva med arbetet, vilket hon tidigare ansett vara moraliskt förkastligt. Dessutom börjar hon chansera fysiskt, bli fet och lat, vilket påskyndar nedbrytningsprocessen.

En annan, om möjligt, större vändpunkt, är det högst oväntade uppdykandet av den forne maken Lantier, som med list och ränkor, och tack vare Coupeaus drickande, lyckas nästla sig in, och till och med bosätta sig, hos den alltmer degenererade familjen. Snart hjälps Coupeau och Lantier åt att skingra de få sous som Gervaises lyckas skrapa ihop. Detta gör att familjen hamnar i en ond cirkel av lån och reverser, en alltmer hotfull känsla av obeveklig inringning och ofrånkomlig återvändsgränd gör sig gällande. ”Det är som om Gervaise (…) vore instängd i upprepningens mardröm som obevekligt sluter sina väggar kring henne .”
Detta prokafkatiska helvete gör att Gervaise, i sinom tid, också blir begiven på det lurpassande odjurets etter, och snart nog delar hon bord med Coupeau, Lantier och deras olycksbröder.

Skvallret fortlöper, och Gervaise står snart, delvis p.g.a. av sitt slarv men också genom dåligt rykte, utan kunder. Detta plus det vidlyftiga levernet gör att malströmmen snurrar ytterligare nedåt. I denna negativa virvel finns dock ett ljus, Smeden Goujet, en rättskaffens man, som ända in till det bittra slutet älskar Gervaise. En kärlek av platoniskt slag, dock med erotiska undertoner, som hålls vid liv, likt elden vid ässjan, av en imaginär blåsbälg. Men inte ens Goujets kärlek kan förhindra det ödesbestämda slutet.

Det förutsägbara fallet

När så botten slutligen är nåd, sista glaset är tömt och Lantier har funnit nya ”vänner” att parasitera på. När Coupeau har blivit galen och dött på sinnessjukhuset, dottern Nana har flytt ut i Paris mondäna värld som kurtisan och Gervaise har förlorat sin tvättinrättning, sin bostad och sitt hopp, då väntar bara döden.

I den genomgående cirkulära berättarstrukturen ansluter Zola finalen till öppningskapitlet, där trötta arbetare trampar uppvaknade gator, nu, 20 år senare, rör sig samma hjord hemåt mot sina kyffen. Natten faller och Gervaise som försökt tigga - eller ligga, ihop till sitt ömkliga liv återvänder tomhänt hem till det hål under trappan som hon tilldelats, som en ynnest, att bo i. ”Döden måste ta henne så småningom (…) Man fick inte ens reda på riktigt vad hon dog utav. Det hette att det var något slags frossa. Men faktum var att hon strök med av elände, av smuts och alla vedermödor i sitt förfelade liv.”

Budskap och intention

Trots det så förfelade livet finns här inga pekpinnar, snarare en ickeauktoritär strategi där läsaren själv får dra sina slutsatser, för att citera Friedrich Engels ”Tendensen måste framspringa ur situationen och handlingen själv, (…) diktaren måste inte nödvändigtvis ge läsaren den framtida historiska lösningen av de konflikter han skildrar.”

Krogen, är inte som folk försökt påskina en bok om alkoholismens faror, brännvinet är inte orsak utan symtom. Orsaken är den näst intill totala bristen på möjligheter att komma undan. Boken är en spegel av det Paris som befolkas av människor på skuggsidan, människor som fastnat i ett ekorrhjul, men framförallt historien om hur lite otur som behövs för att hamna på botten.

Språkligt försöker Zola hålla en stram linje medelst ett kärvt och kort språk, gärna kryddat med slanguttryck för att påvisa aktörernas samhällsställning. Namn fyller också en viktig funktion, gator, platser och framförallt olika krogar namnges, för att ge läsaren en illusion av det vetenskapliga tillvägagångssättet. Personer får många gånger sin identitet klarlagd via namn/tilltalsnamn, (begravningsentreprenören Bibi den glade, damernas tröstare, suputen Truten, kallad fyllsvampen och den gode smeden Goujet, Guldskägg). Dessa människor som cirkulerar kring Gervaise är klara arketyper, de drumliga drinkarna, De vassnästa sladdrande kvinnorna, den berusade, sliskigt gentila dödgrävaren, trots att de ibland närmar sig rena karikatyrer hänfaller Zola sällan, som t.ex. Dickens, till att platta ut deras särdrag, de blir levandegjorda via miljö och detaljer. Till och med den ändlösa raden av rumlare äger personlighet.

Krogen är i sort sett förskonad från överklassen och dess pennalism, bortsett från ett kort gästspel där våra mindre bemedlade vänner besöker Louvren. Men den värld de rika vänt ryggen till är bra på att straffa sig själv, Jantelagen, ”du skall inte tro att du är något!” är hela tiden närvarande, de förtryckta förtrycker varandra eller trycker, om de kan, ner de svagaste i botten en självterror som blir kärnan i ett ömsesidigt slaveri och slutligen Gervaises fall.

Zola ville, sina teorier trogen, förhålla sig fullständigt objektiv, kall och vetenskapligt beräknande i sitt skrivande, författarens personliga idéer och fördomar skulle reduceras till fördel för objektiva fakta. Detta visade sig svårt att genomföra för en person med Zolas rättspatos och hårda uppväxt, speciellt i den proletära trilogin i familjeskrönan, (Krogen, Nana och Den stora gruvstrejken.)

Zola - Liv och leverne

Att just krogen blev Zolas ekonomiska genombrott är inte så märkligt, här är han bokstavligt talat hemma på sin mammas gata. När Zola var sju år dog hans far, och cyniska affärsmän roffar åt sig de pengar han lyckats spara ihop. Familjen flyttar då, i det närmaste utblottade, från Provence till Paris, där modern fick slita ont, bl.a. som tvätterska och Zola var tvungen att ta sitt första jobb redan som 12-åring för att försöka få det att gå ihop.

Den unge Zola levde som den borne romantikern och bestämde sig tidigt för att bli författare. Till en början skrev han lyrik i sina mästares, bl.a. C Baudelaires, skugga. Ett arbete på Hatchettes bokhandel gjorde dock att han kom i kontakt med tidens litterära auktoriteter, härigenom träffade han också sin hustru, Alexandrine, ett oäkta barn ur arbetarklassen som periodvis hankat sig fram genom olika familjers välvilja, för att slutligen tjäna sitt uppehälle som blomsterflicka, ett för tiden illa beryktat arbete. Detta händelseförlopp återfinns, enligt Nykrog, ofta i Zolas romaner.
1865 utkom debutromanen , Zola slutar på Hatchettes och börjar som journalist, ett yrke som, tillsammans med hans intresse för fotografin, skulle komma väl till pass vid skapandet av naturalismen.

1867 kom det litterära genombrottet med Thérèse Raquin. Och 1871 publiceras första delen av hans livsverk, romanserien om Les Rougon-Macquart(1871-93). Ett 20 bandepos om en familjs två grenar, den borgerliga och den proletära. Från början var det tänkt som ett verk i Napoleon III tid, vilket kullkastas då kejsardömet faller redan när första delen fortfarande publiceras som tidningsföljetong. Det blev nu istället en serie om en svunnen dock ej alltför avlägsen tid.

Naturalismens födelse och ”död”

Det ekonomiska genombrottet med Krogen 1877 följdes av att Naturalismen lanserades. Zola hade gått i grosses i flera år, men födsloögonblicket dateras till 16 april 1877, barnbördshuset var Restaurang Trapp och närvarande vid nedkomsten var bl.a. Flaubert, Maupassant och den sedermera romantiskt inriktade J K Huyssman. De fyra ingick, tillsammans med några idag mindre namnkunniga författare, i den litterära gruppen ”fiaskoförfattarnas middagar .” Kritiska röster höjdes, ”Bara för att man skriver om en soptunna, behöver man inte krypa ner i den.” Naturalistgruppen splittrades efter en kort period, precis som Romantikerna med Victor Hugo i spetsen gjort 50 år tidigare, mycket p.g.a. samma anledning, de meniga medlemmarna blev helt enkelt trötta på sin ledares självhävdelse och dennes reklammetoder, men Naturalismen hade redan fått vind i seglen och styrdes med kapten Zolas järnhand in i litteraturhistorien.

Teori och praktik

Zola ville som tidigare nämnts, i likhet med andra naturalistiska författare som t.ex. Flaubert och Maupassant, hålla sig fullständigt objektiv till sin samtid. Utan analyser eller förklaringar skulle man bara relatera till vad som hänt, man ville på så vis ge läsaren fri passage till den värld man öppnat dörren till.

”Litteraturen skall vara ett medel till insikt, ett instrument i framstegets tjänst, jämställt med vetenskaperna. Den skall med kamerans exakthet skildra den sociala och psykologiska verkligheten.” Dessa hårda regler, som hämtats ur Zolas programskrift De naturalistiska romanförfattarna , var till och med för sin nedtecknare svåra att följa. han försökte förvisso, med viss framgång, men Maupassants uttalande om sin kollega visar något helt annat, ”Han har en naturlig fallenhet för att dikta, ett behov av att förstora, av att använda levande varelser och livlösa föremål som symboler(…) Han är en kloakernas Homeros. .”

Så även om han, som i t.ex. krogen, förlägger handlingen till en för honom välbekant miljö, sin barndoms bakgator, där platser och etablisssement är rikliga och namngivna, på ett vetenskapligt sätt, så låter han hjärtat vara med när han berättar om de gråa grändernas stackars arma satar, han låter maskiner, som t.ex. destileringsaparaten och tvättinrättningens ångmaskin få liv på ett sätt som inte står de ratade romantikerna långt efter.
Han försöker dock hålla sig naturalistisk, exteriörer och interiörer fångas i all sin smutsiga slitenhet så att man nästan känner stanken av stekos, damm och finkel, och han låter, läsaren hamna mitt i händelseförloppet, till skillnad från t.ex. realisten Balzac som omständigt målar upp sina scener, hos Zola sker allt inför öppen ridå, vi får utan större utvik träffa aktörerna öga mot öga, vilket redan öppningsscenen i Krogen visar. Miljöer och personer målas upp i snabba, men distinkta drag, och förfallet, t.ex. Coupeas galenskap och Gervaises deklasering, dissekeras med en i det närmaste vetenskaplig skärpa.

Zola strävade efter Krogen vidare med sitt mastodontepos men lyckades enligt Nordberg aldrig riktigt nå upp till samma litterära höjder som i den proletära trilogin, vilket rent krasst ekonomiskt inte heller var nödvändigt då han tack vare Gervaises förfall och undergång nu var en välbärgad man. Men likt en maskin producerar han ändå troget en roman om året till sin död

Jag anklagar!

Mot slutet av sitt liv närmar sig Zola en mer öppen erotisk inriktning i sitt skrivande, vilket kan härledas till att han träffar den tjugo år yngre Jeanne Rozerot med vilken han inleder en affär, de kom att få två barn tillsammans.

Vidare blev han mer och mer öppet politisk (socialistisk) till sin läggning vilket kom att nå sin kulmen vid publicerandet av det öppna brevet Jácusse i tidning...