Hinnkräftas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En hinnkräftas livsförutsättningar
Hinnkräfta är ett djurplankton, en undergrupp till Kräftdjuren som i sin tur är en undergrupp till Leddjuren. Hinnkräftan är alltså en avlägsen släkting till vår augustidelikatess!
Hinnkräftans latinska familjenamn är Cladocera. Det finns många olika arter av Hinnkräfta, några av de största är Daphniaarterna. Hinnkräftan har en viktig roll i ekosystemet. Den förekommer mycket tidigt i näringsväven och det gör att dess eventuella påverkan blir väldigt tydlig eftersom den rör många konsumenter.

Hinnkräftan påverkas av abiotiska faktorer som pH i vattnet och tillgången på närsalter. I många försurade sjöar har man märkt en minskning av antalet djurplankton. Tillgången på närsalter i vattnet styr mängden växtplankton som finns och det i sin tur styr antalet djurplankton. Biotiska faktorer som kan påverka hinnkräftan är bl.a. tillgången på mat – växtplankton men också hur många filtrerande fiskar och andra ”fiender” som finns i organismsamhället. Naturligtvis konkurrerar Hinnkräftan med andra djurplankton, t.ex. Hoppkräftan. Hoppkräftan skiljer sig från Hinnkräftan på en del punkter, bl.a. fortplantningen.

Fortplantningen hos Hinnkräftan följer en bestämd ordning. Hinnkräftan övervintrar med hjälp av mycket speciella vilägg. Framåt våren när vattnet blir varmare kläcks äggen och honor föds. De förökar sig sedan genom jungfrufödsel. De föder helt spontant ungar. Äggen mognar i äggstockarna och vandrar sedan till en kammare på honans rygg där de växer till färdiga hinnkräftor i ministorlek. Ungarna föds sedan, de är alla honor som fortsätter med jungfrufödsel. På hösten, när vattnet blir kallare igen och mattillgången börjar avta föder honorna helt plötsligt hanar som parar sig med honorna. Då utvecklas 1-15 vilägg i honans kammare. Viläggen omges av ett hårt hölje som heter efippium. Efippierna faller till botten och kan spolas i väg av strömmar och vågor. Viläggen är väldigt tåliga och klarar både uttorkning och nedfrysning. Tåligheterna gör att de lätt kan spridas med t.ex. fåglar. För att bilda en ny population i en sjö eller ett vattendrag räcker det i princip med ett enda vilägg!
Hinnkräftans habitat kan vara sötvatten eller saltvatten, däremot inte snabbt rinnande vatten. Hinnkräftan är heterotrof. Den tar socker till sin cellandning från växtplankton men också från små djurplankton. Hinnkräftor i sötvatten får sin näring via filtrering medan hinnkräftorna i saltvatten är rovdjur. Som i de flesta näringskedjor sker energiförluster på varje trofinivå, Först i övergången mellan växtplankton till hinnkräfta och sedan vid energiövergången då hinnkräftan blir uppäten. Eftersom hinnkräftan är ett så tidigt steg i näringskedjan (eller näringsväven) kan eventuell miljöpåverkan på hinnkräftan få stora följder. Om t.ex. kemiskt utsläpp gör att hinnkräftan lagrar upp små mängder gift kan giftkoncentrationen hos toppkonsumenten i slutet av näringskedjan bli väldigt hög. Liknande exempel kan man se hos Havsörnen som förlorade förmågan att fortplanta sig p.g.a. gifter som stammade långt tillbaka i näringskedjan.
Växtplanktonen och de blågröna bakterierna binder koldioxid och kväve. Av detta drar sedan hinnkräftan nytta. En större mängd kväve ger fler växtplankton men en alltför hög halt kväve i form av nitrat kan bidra till försurningen och alltså motarbeta hinnkräftan.
Hinnkräftan har troligtvis gamla anor. Man har hittat fossil från kräftdjur som är hela 530 miljoner gamla. Under evolutionens gång har hinnkräftan utvecklats till många olika arter och den utvecklas fortfarande! Hinnkräftan kan ha väldigt olika utseende då den anpassar sig till vattentemperaturen där den lever. Därför kan olika populationer av samma art se helt olika ut eftersom de lever på under så skilda förhållanden. Ett grundläggande drag är ändå det kraftiga, andra antennparet som hinnkräftan använder när den simmar.

Sammantaget är Hinnkräftan väldigt anpassningsba...