Fredrika Bremer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

År 1858 antogs en lag i Sverige som gav kvinnan rätt att bli myndig vid 25 års ålder. En bidragande faktor till det ansågs vara boken Hertha. Författaren till boken var Fredrika Bremer. En person som idag betraktas som en av kvinnorörelsen stora pionjärer. Men vem var hon egentligen?

Fredrika föddes den 17: e augusti 1801 som den andra dottern till det finska paret Carl Fredrik och Brigitta Charlotta Bremer. Hon föddes på familjens sommarresidens Tourla gård, ungefär 1.2 km utanför finska Åbo. Hon skulle få ytterligare tre systrar och två bröder.
År 1804 flyttar familjen Bremer från Finland till Sverige. Fredrikas far, Carl Fredrik realiserade all sin egendom i Finland och tog med sig hela familjen till Stockholm. Motiven till varför han agerade som han gjorde har det spekulerats i. Vissa påstår att det var ett politiskt medvetet drag då kriget mot Tsarryssland bröt ut några år senare, medan andra säger att han inte stod ut i Åbo, att Carl Fredrik Bremer helt enkelt inte orkade med skvallret och rutinerna i familjeföretaget. Fredrikas farfar, Jakob Bremer, benämns i hennes självbiografiska anteckningar som ”sin egen lyckas smed”. Han hade nämligen själv arbetat sig uppåt och anskaffat sig stora rikedomar och skapat ett eget handelshus. Det var tänkt att Fredrikas far så småningom skulle ta över företaget och han gavs därför en gedigen grundutbildning vid akademin i Göttingen, med fortföljande studier vid handelsakademin i Hamburg. Därefter följde bildningsresor, precis som det sig bör för unga adelsmän, på den europeiska kontinenten. Familjen Bremer var visserligen inte adlig, dock hindrade inte det borgarklassen, vilken de tillhörde, att försöka efterlikna adeln så mycket som möjligt.
Vid hemkomsten drabbades Carl Fredrik av vad vi idag skulle kalla för en sinnessjukdom. Han fördes till en nervklinik i Finland där han behandlades med Datura Stramonium (ett extrakt som man trodde hjälpte de som mist förståndet) och stora doser kräkmedel, vilket var dåtidens vanliga recept för ”hufvudsvaga”. Så fort han tillfrisknat, gav han sig, till föräldrarnas stora förtret, ut på en ny resa. Reslust var något som inte saknades hos Carl Fredrik, och den skulle även gå i arv till Fredrika. Även om hon klagade över faderns rastlöshet, kunde hon knappast ana att hon år senare själv skulle ge sig ut på långa resor, bl.a. till USA och Kuba.

Carl Fredrik hade reslust, det kan lätt konstateras. Det kan också konstateras att det är det enda vänliga ord som går att finna i beskrivningar om honom. I övrigt skildras han som en hemsk hustyrann. Fredrika beskriver sin barndom som sällsynt olycklig med extremt stränga föräldrar och i avsaknad av kärlek, och får medhåll av sina systrar och vänner. Det är fullt möjligt att fadern fått stå modell för flera despotiska fäder i hennes romaner, dock nämner hon honom knappt själv i sin självbiografi. I avsnittet om hans död är allt hon har att säga att det var skönt att se honom vila efter ett långt och oroligt liv.
Läser man romaner från den här tiden som skildrar överklassen, är familjelivet allt som oftast i fokus och beskrivs som väldigt härligt och angenämt. Man spelar och sjunger, högläser och diskuterar litteratur, dricker te och konverserar, man utför utflykter och umgås och alla har det trevligt. Även om orosmoln också kan dyka upp i form av en sträng fader eller ond make, råder det på det hela taget frid och fröjd. Till skillnad från familjen Bremer. Faderns umgänge med barnen var begränsat till att kontrollera deras göranden. Kvällarna hos familjen Bremer tillbringades med högläsning ur historiska verk och tedde sig mer stelbent gustavianska än borgerligt gemytliga. Carl Fredriks tidigare sinnessjukdom sägs ha jagat honom livet igenom och gjort honom till en despotisk och sinnesslös far.
Det finns inte mycket att finna om familjen, då främst Carl Fredrik var väldigt skygg och drog sig undan vänner och bekanta och därmed begränsade resten av familjens sociala liv. Det som däremot finns att läsa beskriver en vardag långt ifrån angenäm för döttrarna. Fru Charlotta Bremer älskade romanläsning och ville att henne döttrar skulle te sig som den tidens romanhjältinnor, sylfidiska och behagfulla. Det fanns därför tre huvudprinciper i fru Bremers barnuppfostran:
• Döttrarna skulle hållas okunniga om allt ont för att förbli jungfruliga, vilket endast var möjligt om de var inlåsta dag som natt.
• Döttrarna skulle lära sig så mycket som möjligt, för att te sig behagfulla och intressanta för sina framtida makar och kunna föra sig väl i societetslivet.
• Döttrarna skulle även äta så lite som möjligt, för att bli späda och graciösa. Modern kände motvilja mot tjocka och klumpiga människor.

Fredrika och hennes systrar uppfostrades under den tidiga barndomen av barnsköterskor och senare i livet av guvernanter. Som en följd av moderns uppfostringsteknik kryllade huset av just guvernanter och informatorer. De fick utbildning i geografi och historia, sedan franska, engelska och tyska, längre fram sömnad, musik och dans. Det sägs att Fredrika ville läsa till sjuksyster, men istället undervisades i teckning. Trots all denna skolning, undervisades barnen aldrig i svenska, vilket Fredrika senare i livet kom att beklaga.
Charlotta Bremer var som sagt väldigt mån om att hennes döttrar skulle vara vackra och behagfulla societetsdamer, ungefär som att det var döttrarnas moraliska plikt att vara sköna. Enligt egen utsago var Fredrika minst älskad av alla av de Bremerska barnen och led av att vara ful och ha en stor näsa. Hon beklagade sig livet igenom över sin näsa. Hon gifte sig aldrig heller, även om hon får uppleva ett frieri som hon tackar nej till.

Teckningar utur hvardagslifvet där även andra häftet Familjen H*** ingår utkom 1831. Det var Fredrika Bremers debutroman, men hon debuterade anonymt. Hennes bror August som studerade vid Uppsala universitet lämnade manuskriptet till en förläggare vid namn Palmblad. Första utgåvan trycktes i 300 exemplar och Fredrika tjänade därmed sina första egna pengar, hela 100 svenska riksdaler. Då var hon 30 år. Vid den tiden hade Fredrika redan kommit underfund med att hon, till moderns stora förtret, absolut inte ville gifta sig och hade till råga på allt gjort fiasko på äktenskapsmarknaden. För att undkomma föräldrarnas fängelse i våningen i Stockholm flyttade hon till Årsta slott, som var familjens sommarresidens. Väl där, med ett kaotiskt inre, försökte hon fundera ut vad hon egentligen skulle göra med sitt liv, nu när hon inte skulle göra det mest naturliga och gifta sig. Hon började måla porträtt och skriva vers. Som av en ingivelse skrev hon på två dagar och två nätter ”Axel och Anna”, den första delen av Teckningar utur hvardagslifvet. I sin självbiografi skriver hon att hon innan dess inte hade någon aning om att hon hyste någon talang för författarskapet.
Debutromanen beskrivs som den första svenska borgerliga, samt den första bästsäljande romanen. Det som skiljde henne från föregångarna var att hon konsekvent försökte att eftersträva naturlighet och närmade romanprosan till samtalsspråket. Familjen H*** är full av långa romandiskussioner. Eftersom mamsell Bremer var kvinna, kunde hon inte bli medlem i Svenska Akademien, men endast två år efter sin debut fick hon motta deras guldmedalj för Familjen H***, och blev därmed en erkänd författare, även i etablissemangets ögon.
Fredrika skulle komma att skriva många böcker till. Ett tema som alltid är återkommande i hennes böcker är kvinnoenmacipationen, eller som vi säger idag; kvinnofrigörelsen. Vi har Elisabeth i Familjen H***, Hillevi Husgafvel i Grannerne, Sara i Hemmet, Flora i En dagbok och Hertha i Hertha, eller en själs historia.
Den sistnämnde; Hertha publicerades 1856 och är hennes mest ifrågasatta och populära bok. I den romanen ifrågasätter Bremer kvinnans omyndighet och pläderar för hennes frigörelse, rätten till att bli myndig. Hertha är den mest upproriska av hennes kvinnogestaltningar. Med den här boken vågade sig Bremer på att ifrågasätta mer än vad hon någonsin gjort tidigare. Hertha startar en vardagsskola och en helgdagsskola. Hon för en kamp för daghem och skolor för småbarn. Hon till och med kräver ett införande av kvinnohistoria som undervisningsämne. Hertha vill ge kvinnor rätten att liksom männen få studera vid universitetet. Kvinnliga läkare, präster och lärare måste få finnas, säger hon. Idéer som fortfarande idag känns högst moderna.
Fredrika fick medhåll av den liberala pressen, men stötte på hårt motstånd hos den konservativa. I slutet av sitt liv skrev hon i ett brev att hon hade riskerat och uppoffrat sin popularitet som författare. Hon tillhörde nämligen författareliten i Europa och var även en känd och respekterad författare i USA. Boken hon syftade på var just Hertha. Hon fick utstå stora fejder men det gav resultat. Ett av de mest konkreta var Högre Lärarinneseminariet som startades 1861. I närmare 100 år utbildade skolan lärarinnor till landets alla flickskolor. Seminariet som låg mycket nära Fredrikas bostad i Stockholm tog emot många besök av den kända författaren, även en del möbler och böcker som hon skänkte. Den nya lagen från 1858 som förklarade kvinnan myndig från och med 25 års ålder, tillfredsställde henne naturligtvis, speciellt då Hertha varit en bidragande faktor. Även om Fredrika riskerade sin popularitet och sin status som författare, ångrade hon sig aldrig. Hon sade sig vara glad över den debatt hon åstadkommit och skulle fortsätta vara glad ända till sin död.

Förhållandet mellan far och dotter är också ett välkänt återkommande tema i författarens böcker. Fadern är den auktoritära, dominanta personen som måste åtlydas. Något som sägs återspegla Fredrikas relation till sin egen far.

Sammanlagt skrev Fredrika Bremer 22 stycken böcker. Hon hann med många resor också. Böckerna Hemmen i den nye verlden (1853-54) skrev hon efter sin två år långa resa till Förenta Staterna och Kuba och Lifvet i gamla verlden (1860-62) efter sin resa till det Schweiz, Italien, det heliga landet Palestina, Turkiet och Grekland. Dessa två böcker är reseskildringar. Hemmen i den nye verlden utgörs av brev som Fredrika författade till sin lillasyster Agathe. Just det faktum att det är brev märks på stilen som till skillnad från hennes romaner är korthuggen, avspänd och ger ett modernt, lite slarvigt intryck. Hemmen i den nye verlden är den sista bok som Fredrika ger ut innan sin död 1865. Efter hemkomsten från ytterligare en resa erbjuds hon av dåvarande Årsta slotts ägare, som hade sålts, att återvända ditt. Hon tackar ja till erbjudandet och spenderar sina sista månader där innan hon somnar in för gott, dagen innan nyårsafton 1865.

Förutom att skriva reseskildringar tecknade även Fredrika. Genom teckningarna nedan skildrade hon även sina resor genom bilder.

Fredrika-Bremer-förbundet är Sveriges äldsta kvinnoorganisation. Den bildades 1884, knappt 20 år efter Fredrikas död, av Sophie Adlersparre. Hon ville med föreningens hjälp stärka kvinnans ställning i hemmet såväl som i samhället. Förbundet är verksamt än idag och agendan utgörs fortfarande av jämställdhetsarbete. Fredrika-Bremer-förbundet verkar idag bl.a. för en jämnare könsfördelning inom utbildning och politiska organ. Deras tidsskrift Hertha är inte helt oväntat uppkallat efter Fredrikas roman med samma namn, som också befäster hennes roll som en mycket betydelsefull pionjär och inspirationskälla för den svenska kvinnorörelsen.
De få gånger man läser eller hör talas om Bremer idag, framställs hon allt oftare som någon slags solitär. En ensam författare som hade stora framgångar någon gång i mitten på 1800-talet. Varför talar man inte istället om hennes bidrag till den politiska utveckling som ändå har ägt rum i Sverige? De idéer som hon presenterar i bl.a. Hertha förefaller tyvärr fortfarande ruskigt aktuella. Om inte Sverige, så i andra länder.

Gällande h...