Fredrika Bremer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fredrika Bremer
1801-1865, kvinnorörelsens pionjär.

1821.
”Det är en kall januari morgon fast solen skiner och fåglarna kvittrar. Klockan är runt sju på morgonen skulle jag gissa och det är omöjligt att sova i den här rasslande vagnen. Vi stannade inte upp igår natt eftersom far sa att vi skulle fortsätta. Hans vansinne driver mig till galenskap. Vi har åkt runt nu i nästan ett år utan ens en förklaring om varför bara att min far är orolig över politiken i vårt land. Jag och mina två systrar får inte äta oss mätta längre för att vi ska behålla vår slanka figur. Syften för min uppfostran är att far vill att jag ska bli en vacker hustru till någon rik gammal man! Fruntimmers lott i allmänhet och min egen i synnerhet syntes mig ryslig. Han har även förbjudit oss att umgås med ”vanliga och enkla” folk eftersom att det skulle smutsa ner vårat dyrbara rykte. Jag känner stor avsky för honom ibland, hur kan han ens uttrycka sig så om de som står mig närmast?
Far säger att vi är i Frankrike nu och vi har rest igenom både Tyskland och Schweiz. De tycker att den här resan skulle vara något kulturellt, men för mig är det bara en fängelsetripp, jag vill ha min frihet! Inte är det mycket bättre hemma. Alltid lektioner i litteratur, språk eller någon opera att gå på. Jag vill göra mina egna val.
Jag hör den andra täckta vagnen dragen av fyra hästar rulla framför oss. Därframme sitter far, han som är orsaken till mina mardrömmar. Vi hade det så bra i Åbo och sen så flyttade far, vilket var min befrielse, ända tills han tog oss till det där 1600-tals sommarslottet i Österhaninge, Årsta. Visst är det vackert och trivselfullt men inte när far är där och bevakar mig. Jag vet att jag inte är så vacker som min syster, inte så perfekt som han vill ha mig.”

1830.
”Mina böcker har nu givits ut för ett tag sedan. De går under titeln ”Teckningar utur Hvardagslifvet” där jag har samlat mina små berättelser om hemmets och familjens värld. Äntligen görs min röst hörd. Det är en mycket befriande känsla. Kritikerna har gett mig några kommentarer om dem och de är idylliska, realistiska och med humor. Svenska akademin har även belönat mig med en mindre guldmedalj och nu anses jag som en riktig författare! Inte trodde jag någonsin att det skulle gå så här bra.
Om far hade levt så hade han inte tyckt om det. Han har alltid haft en negativ syn på att jag har satt mig emot och ifrågasatt vad som görs. Mor däremot är stolt över mig och jag tvivlar på att om hon hade fått välja man själv så hade hon inte valt far p.g.a. hans åsikter på kvinnor.”
1853.
”Årsta såldes i år och jag har nu tillbringat 7 månader i Amerika och har studerat indianproblemet och slavfrågorna. Jag har även fått en insyn på den unga kvinnorörelsen som fascinerar mig mer och mer. Den står för det jag alltid känt. Jag fortsätter skriva fast denna gången i brev som jag skickar hem. Jag skriver om min resa här igenom och om de prominenta personer som jag möter. Jag har döpt den till ”Hemmen i den Nya verlden”. Den beskriver, ganska detaljerat, hur jag uppfattar Amerika och jag är mycket stolt över den.
Innan jag åkte grundade jag också det första kvinnoförbundet ”Stockholms fruntimmers förening för barnavård”. Jag tror nämligen starkt på kvinnans samhällsmoderlighet eftersom att kvinnor är utrustade med särskilda moderliga känslor och egenskaper som är viktiga även om man har ett yrke.”

1856.
”Jag saknar fortfarande mor fast det har gått ungefär tre år sedan jag förlorade henne, jag kommer nog aldrig över det. För 9 månader sen gavs min bok ”Hertha eller en själs historia” ut. Den handlar om en kvinnas juridiska rättigheter och om deras förtryck. Det har blivit mycket omtalad och debatterad och mest där jag försökt förklara det dolda samhällets tyranni.
Jag befinner mig nu i Italien som jag planerar att stanna i ungefär ett år. Sedan kommer jag fortsätta min resa till Palestina, Turkiet och Grekland. Jag kommer även att skriva en skildring av detta som jag redan börjat på, ”Lifvet i Gamla verlden”. Den kommer antagligen inte komma ut förrän jag kommer hem vilket beräknas vara om drygt fem år. Det känns skönt att inte vara där hemma. Där anses jag vara en dålig förebild för unga flickor och även anses jag förstöra familjelivet. Jag har fortfarande kontakter med mina författar vänner, Geijer, Tengér, Brinkman, Malla Silfverstolpe och sen de i Danmark, H.C. Andersen och Änkedrottning Amalia. De har mycket intressanta saker att säga mig fortfarande.”

1865.
”Jag känner hur jag sakta men säkert tynar bort. Jag är tillbaka på Årsta och bor tillsamm...