Romariket

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Romariket Allmänt

Romariket började i Italien, närmare bestämt på sju kullar som ligger på vänstra stranden av Tibern. Det hela började med en kung som fördrevs av sin elaka bror. Hans dotter och enda barn tvingades till att bli en prästinna i gudinnan Vestas tempel. De kallas då för vestaler. Vestalerna var tvungna att vara oskulder, annars blev de dödade. Nu kunde inte kungen få några arvingar som kunde hämnas honom. Men krigsguden Mars förförde kungens dotter och hon födde tvillingar. Som straff för detta murades hon tragiskt nog in i templet och tvillingarna sjösattes ute i floden Tibern för att dö. Men där hittade en varginna dem och gav dem di. Detta bidrog till att båda pojkarna överlevde. Till varginnans håla kom en dag en herde som tog med sig pojkarna hem och där uppfostrade han dem. Deras namn blev Romulus och Remus. Nu åter till kullarna där Romulus grundade en stad. Kullen heter Palatinen och staden heter Rom. brodern slog han ihjäl efter att denne hade varit kaxig och sagt något opassande om Romulus mur. Alla barnen i Rom fick lära sig detta om sin stad och dessutom att Romarnas tidsräkning började med Roms grundläggning. Men idag tror man mer på en helt annan historia om Rom, nämligen den vetenskapliga historien. Det var så att herdar och bönder helt enkelt bosatte sig på Palatinen (kullen). Många människor inifrån landet red eller gick längs Tibern på väg till havet för att kanske byta till sig salt. Vid kullarna var floden ganska grund så man kunde vada över. Efter en liten tid uppstod en marknad. Flera av de små byarna på kullarna slog ihop sig till en större stad som blev Rom. Den berömda marknadsplatsen hette Forum Romanum.
På kullarna bodde alltså Romarna. De talade latin. Varje stad runt Medelhavet styrde sig själva ända tills det blev en del i Romariket. Det omfattade hela Medelhavet. Det hela började ca. år 800 f.kr.

Etruskerna
Lite norr om Rom ligger ett område som kallades Etrurien. Det har namn efter etruskerna som en gång bodde här. Man vet inte helt säkert varifrån de kom. Vi kan läsa deras språk men inskrifter och annat bråte man hittat berättar inget om etruskerna. Etruskerna hade järnmalm och skog. De kunde smälta järnet och det gjorde dem så mäktiga att de behärskade hela norra Italien och handeln i Medelhavet. År 500 f.kr. var etruskernas storhetstid. De hade då erövrat Rom och etruskiska kungar regerade där. De dränerade sankmarken mellan kullarna och utrotade myggen som spred malaria. Vattnet leddes via ett dike till floden Tibern. Diket täcktes och blev senare en stor tunnel som kallas Cloaca maxima, det stora avloppet. Mynningen i Tibern finns kvar än idag. Etruskerna trodde på gastar och spöken, både onda och goda väsen. En av de senaste var Febris som sänkte febern hos de sjuka. Därifrån har vi via romarna fått ordet feber. Andra ord som termin och terminal har vi fått från guden terminus som skyddade gränserna och som man offrade blod och aska till en gång om året. Det var också etruskerna som redde upp romarnas kalender. Hela året började med krigsguden Mars månad och det slutade med december d.v.s. den tionde. Efter december saknades indelning. Det var då vinter och man kanske gick i ide, vem vet? Etruskerna skapade då två nya månader av denna tid. Februari, som kom sist, fick helt enkelt det sista av dagar d.v.s. 28 stycken. Etruskerna kunde även konsten att spå i molnens rörelse, blixtarna i åskvädren och fåglarnas flykt och läten. De få romarna som fick lära sig konsten höll den inom familjen. De kallades augurer och de kunde också tyda offerdjurens inälvor. När viktiga beslut skulle tas i rom blev de rådfrågade och man lydde dem.

Rom som republik
Hos alla de romerska bönderna var familjen och ätten hela grunden för samhället. Fadern, pater, var familjens kung, domare och präst. Ensam rådde han om egendomen. Han bestämde om de nyfödda skulle leva, han vårdade husets altare där han offrade till förfädernas andar så att de skulle beskydda huset. Dessa bönder drev 509 f.kr. iväg den etruskiska kungen och gjorde Rom till republik. De kallade sig patricier, ett ord som är besläktat med pater. I folkförsamlingen stiftade de sina lagar och dömde. De hade där olika rösträtt beroende på hur förmögna de var. De som var mest förmögna hade flest röster men som kompensation mot de med mindre röster så hade dessa högre skatt och stod längst fram i hären när det var så dags. Folkförsamlingen utsåg också ämbetsmän, två eller flera av varje slag för att de skulle övervaka varandra och inte kunna missbruka sin makt. Allra viktigast var konsulerna som valdes för att under ett år styra landet och leda hären. När det var stor nöd utsågs en diktator för att under sex månader styra landet efter eget huvud och ta beslut utan att behöva rådfråga. Vart femte år valde man censorer. De bestämde i sin tur om hur medborgarna skulle betala skatter och göra krigstjänst. De övervakade också hur människorna levde. I dag kallar vi en sådan granskning censur. Den som sedan varit hög ämbetsman kom med i senaten. Det var en samling män som skulle vara rådgivare åt konsulerna. Men efterhand fick senaten mer och mer makt och de rikaste släkterna hade mycket inflytande där. Senaten styrde ämbetsmännen, beslöt om skatter och stadens utgifter. Senaten skötte också utrikespolitiken och fick börja försvarskrig. Antalet medlemmar i senaten bara ökade och var till sist 600. det var en lysande samling av rika och kunniga män, på krigföring, ekonomi och lagar m.m. De visste precis hur riket skulle styras och organiseras. De kom i bärstol till sina möten i något av templen eller i kurian, senatens hus. Som tecken på sin värdighet bar senaten en mantel med bred purpurröd kant, guldring och röda skor. Förutom patricierna fanns i Rom också köpmän, hantverkare och arbetare. De ägde ingen jord men var fria medborgare. De kallades plebejer eller plebs. De var kanske invandrare. De fann sig inte i att de patriciska släkter ensamma hade makten. Det berättas att plebejerna strejkade, lämnade staden och vägrade att återkomma. Då var patricierna tvungna att förhandla med plebejerna. Ihärdigt lämpade sedan plebejerna för att bli jämställda med patricierna. Det tog sisådär tvåhundra år för att patricierna stod hela tiden emot plebejerna. Först kom plebejerna med i folkförsamlingen och fick välja ämbetsmän. Dom fick sedan också väljas till ämbeten. Därefter kunde de komma in i senaten. En av konsulerna var sedan tvungen att vara plebs. Det kanske allra vikigaste var att plebejerna fick egna ämbetsmän som skulle skydda dem mot övergrepp från de styrande. Dem blev folktribuner. De hade då vetorätt, alltså dom kunde i stort sett bara säga veto (jag förbjuder) och därmed stoppa lagar och förslag som kunde skada plebejerna.

Romarna tränger söderut
Efter långvariga krig hade romarna besegrat alla sina grannfolk. Det enda område i Italien som de inte övertagit var storgrekland, de städer som grekiska utvandrare en gång hade grundat. Nu var de rika hamnstäder med stor handel. Det var denna handel och sjöfart som intresserade Rom. Senaten i Rom ville ha kontroll över hamnstäderna och de hade redan valt ämbetsmän härför. Grekerna tänkte inte ge sig. De kallade på hjälp från kung Pyrrhos i Epirus, nuvarande Albanien. Han kom, säker på seger med sina stridselefanter. Det skrämde vettet ur romarnas hästar och Pyrrhos vann slag efter slag. Men dessa segrar blev dyrköpta för honom. Mängder av hans soldater stupade. Då suckade han: ”en sådan seger till och jag är förlorad.” En seger med mycket stora förluster kan bli början till ett nederlag och kallas därför än idag för en pyrrusseger. Pyrrhos skickade sina diplomater till senaten och erbjöd fred. Den gamle Appius Claudius fick senaten att vägra. Den som vinner sista slaget vinner kriget. Så tänkte romarna ofta. De dresserade hästarna att stå emot elefanterna. I sanslös skräck rusade dessa bakåt och trampade in i de egna leden. Striden blev oavgjord. Pyrrhos begav sig då hem, och de grekiska städerna gav upp. Romarna kunde nu ordna för sig i Italien. De följde principen ”söndra och härska”. De kuvade folken gjordes till bundsförvanter. En del blev också romerska medborgare. bundsförvanterna fick inte föra krig. Alla tvister skulle hänskjutas till senaten i Rom. Nu blev det äntligen fred mellan de städer som förut krigat mot varandra. Två tredjedelar av jorden tvingades de besegrade lämna ifrån sig. Där placerade romarna ut soldater och andra medborgare som höll ett öga på de underkuvade. De områdena kallades kolonier. Till de erövrade områdena drogs vägar. På vägarna kunde nämligen de romerska härarna färdas snabbt mellan olika områden. Från roms fjorton stadsportar gick med tiden tjugonio vägar ut. Från de bördiga landsbygden sändes livsmedel till Rom. Många av vägarna används än i dag, fast breddade eller som underlag för någon järnväg. Att ett vägnät som är över tvåtusen år gammalt passar till våt tids transportmedel vittnar om hur framsynta romarna var.

Kartago erövras
Kartago låg på Nordafrikas kust i nuvarande Tunisien. Det var en koloni från Fenicien. Släkter med rika köpmän styrde staden som höll sig med en här av yrkessoldater och en sto krigsflotta. År 264 f.kr. började det första puniska kriget. Puner var romarnas namn på kartagerna. Kartago höll på att ta över Sicilien och kunde stänga till Messinasundet för romersk sjöfart längs kusten. Frö att driva bort kartagerna behövde romarna en flotta. De saknade vana vid sjön men grekerna blev deras lärare. Fartygen försågs med bryggor som kunde fällas ner och haka tag i fiendens skepp. Över bryggan gick sedan de romerska soldaterna över och började närkampen som de för övrigt var oslagbara i. Kriget varade ända tills 241 f.kr. Kartago måste ge upp och överlämna till Rom sin del av Sicilien och ett stort skadestånd. Kartago sökte ersättning i Spanien. Där fick Hannibal befälet. Han hade läst om Alexander den stores djärva fälttåg och han hatade Rom. Med en armé på sextiotusen man och 37 elefanter drog Hannibal mot Rom år 218 f.kr. I nästan femton år härjade han i Italien, slog den ena romerska hären efter den andra. Men städerna blev dock orörda. I motsatts till Alexander hade han inga maskiner för att belägra dem. Segra kunde han men han kunde inte utnyttja segern. Flera av slagen har blivit berömda, särskilt drabbningen vid Cannae där sextiotusen stridsvana romerska soldater stupade. Kriget avgjordes när en romersk här landsteg vid Kartago. Hannibal kallades hem. Vid Zarna blev han 202 f.kr. slutligen slagen av en man som kallades Scipio och som fick hedersnamnet Afrikanen. Vid freden året därpå måste Kartago lämna alla sina besittningar till romarna och betala ett enormt skadestånd. Romarna fruktade hela tiden att Hannibal skulle kräva revansch så de krävde honom utlämnad. Han hjälpte kartagerna ur knipan genom att gå i landsflykt. Men romarna lämnade aldrig Hannibal ifred. Till sist svalde han ett gift som han hade gömt i sin guldring och som han alltid hade med sig. En hel del romare såg med avundsjuka blickar på hur Kartago än en gång blev rikt. Stenhård var den gamle senatorn Cato. I slutet av alla sina anföranden sa han: ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstoras”. Han fick vad han ville. Ett krig började år 149 f.kr. Under tre år belägrades Kartago. Staden föll 146 f.kr. och den brändes ner, branden varade i 17 dygn. Av de sjuhundratusen invånarna fanns bara femtiotusen kvar i livet. De blev sålda som slavar. Ruinerna efter staden jämnades också de med marken. Man körde fram och tillbaks med plogar och strödde salt i fårorna för att även marken skulle förstöras. Den romerska generalen såg med sorg på förödelsen.

Grekland erövras
Rom hade nu också lagt Grekland vid sina fötter. Korint, den rika handelsstaden berövades sina många skulpturer och målningar, tempel plundrades och allt skeppades till Rom. Den Konsuln som ledde hären, vakade lastningen och hotade soldaterna med att om de tog sönder något fick de gott göra ett nytt. Samma sak drabbade också många andra grekiska städer. Men alla fartyg kom inte fram. Medelhavet döljer ännu rika skatter. Romarna fick nu också skåda greklands kultur och fann att de inte kunde mäta sin egen kultur med denna, så de tog helt enkelt greklands all konst, litteratur och vetenskap till lärdom för sin egen kultur.

De starka tar för sig
Somliga tjänade på krigen. Statens kassa hade fett med deg. Skatter kom ifrån de erövrade provinserna. Provinser var de så kallade landområdena utanför Italien. Krigsbytet kunde säljas, fångarna kunde säljas men också hyras ut som slavar. Soldaterna gick förstås inte lottlösa dem heller men mycket fick de inte. De var bönder och hade efter krigets slut lovats jord. bönderna återvände så hem för att odla vete, men fick det inte sålt. billigare vete importerades från provinserna som bönderna offrat livet för att överta. Sen såg de också hur gammal bondejord blev storgods. Där gick det slavar och planterade olivträd och vinrankor. Vete lönade ju inte sig nu. Problemet var att planteringarna inte gav skörd förrän efter tio till femton år, så länge kunde inte böndernas plånböcker vänta. Men vilka var det då som hade tagit all denna mark, jo det var rika köpmän som handlade med säd, vin, oliver och metaller. Deras rikedom berodde på handelsvägarna som soldaterna öppnat upp i och med alla erövringar. För alla vinster hade de nyrika köpt mer mark och blivit godsägare. Det var guld värt att äga mycket mark. De som sedan blev prokonsuler i provinserna prisade också krigen. Innan hade de bara varit konsuler eller andra höga ämbetsmän. Från alla provinser skulle de ta skatt till staten, men de tog ut mer än de borde. Så blev de rika och kunde bli godsägare. För den bonde som varit soldat fanns inte mycket mer att göra än att pallra sig till Rom och bli en av de tusentals arbetslösa. Att livnära sig på understöd av staten. Det fanns också många hantverkare i den skaran som blivit arbetslösa pga. Att slavar tagit över deras arbetsuppgifter.
Det fanns en man som hette Tiberius Gracchus som tillhörde en gammal förnäm släkt. Det han oroade sig för var att det snart inte fanns några bönder att ta ut i hären. Det var ju så att det behövdes soldater för att skydda provinserna som de nu hade övertagit. Sen skulle ju bönder få pengar för sitt jordbruk och inte leva på understöd inne i Rom. Tiberius var en folktribun. År 132 f.kr. ställde han upp i omval. Hans vänner hade onda aningar. Inför sådana här viktiga saker ville gärna romarna få reda på utgången av det hela med hjälp av en hönsgubbe. I gryningen kom han med sin bur. Han strödde mat på marken och öppnade buren. Endast en höna gick ut, flaxade med vingarna och gick in i buren igen. Ett dåligt tecken, men Tiberius lät sig inte stoppas att detta illavarslande tecken. Han gick upp på kullen som hette Capitolium där folket skulle rösta. Senatorerna gick också dit. En liten skara slavar var på plats, beväpnade med dolkar som de i sin tur använde för att döda Tiberius med. Liket slängde de i floden Tibern, som man gjorde med kriminella. Det var oroligheter, för från trakter söder om Östersjön kom härar av germaner in i norra Italien. En general vid namn Marius delade riket och värvade samtidigt soldater som förut varit arbetslösa som nu lovades betalning, krigsbyte och en jordlott. Slavarna var inte medgörliga, det visar fynd av fångceller och järnbojor på ett gods. Från ett träningsläger för slavar som sen blev gladiatorer rymde år 73 f.kr. slaven Spartacus, han samlade en här på sjuttiotusen slavar som han hotade Rom med. Crassus räddade Rom. Längs Via Appia korsfästes sextusen fångar.

Julius Caesar
I en förnäm familj år 100 f.kr. föddes Gajus Julius Caesar. När Julius var en ung man reste han som många andra till Aten och andra delar av riket i öst. De kunde grekiska och ville lyssna till filosoferna. Några slavar svarade för en bekväm resa. Julius liksom sin far och farfar skulle bli politiker. Han studerade talekonst, även kallat retorik, vid en berömd skola på Rhodos. I mindre Asien deltog han i stridigheter och vann eklövskransen för tapperhet. Han fick också sova i en guldsäng hos en kung, så rika var nämligen furstarna i öster. Den som ville få ämbete i Rom borde ha pengar för att bland annat köpa röster vid valen i folkförsamlingen. Han måste också göra sig populär. Därför tog han emot hjälpsökande i sitt hem och befann sig tillgänglig på Forum. De förnäma bjöd ofta på snofsiga middagar. Han påminde gärna om att han var släkt med Marius som var gift med hans faster. Hans första tjänst gjorde honom till senator, och han var då lite över trettio år. Efter det tog det en väldig fart. Som ämbetsman fick han ansvar för att brödsäden till de fattiga kom fram. Han skulle ordna med gratis fester och föreställningar på cirkus. De blev helt makalösa. Pengarna från staten räckte inte till. Julius lånade pengar och han fick kollegorna att vända rätt sida till. Nu blev han riktigt populär, men senaten blev misstänksam. Det fanns två personer till som också de siktade högt inom politiken. En av dem var Pompejus. Han var roms främste fältherre och hade just utvidgat riket i öster. Den andre var Crassus som var roms rikaste man och som alla senatorer var skyldiga pengar. Han hade blivit så rik pga. sin brandkår. När hans spejare såg en brand (det brann ofta i Rom) åkte dem dit men släckte inte förrän ägaren sålt huset för en billig peng. På så vis blev Crassus Roms störste husägare. Pompejus, Crassus och Julius bildade ett triumvirat, ett förbund på tre. Med så mycket pengar och ryktbarhet blev Julius självklart vald till konsul. Efter ett år som konsul valde Julius att bli ståthållare i provinsen Gallien (känt från serierna om Asterix och Obelix). Nu tyckte han att han hade läge att skaffa pengar så att han kunde betala tillbaks sina skulder. Problemet var att det var en orolig provins han hade valt. Det blev nio år av ständiga strider. Gallerna kämpade för sin frihet. Från norr och öster trängde germanerna på. Slagen blev stora blodbad. Romarna var totalt skoningslösa. Flyende fiender blev skoningslöst dödade av kavallerister. De präktigaste togs till slavar, det gav ordentligt med kosing för germaner och galler i Rom. Det farligaste upproret leddes av en gallisk hövding som hette Vercingetorix. Han hade en kraft och utstrålning som gav gallerna mod. De samlades i stora skaror runt Vercingetorix. Med åttiotusen man i bagaget belägrade Romarna Vercingetorix befästningar och tog Vercingetorix till fånga och förde honom till Rom. Hans män blev brutalt nedhuggna. Julius gjorde nu Gallien till en trygg provins för romarna. Han skrev en bok där han berättar om hur det gick till, boken hette ”om det galliska kriget”. Gränsen mot germanerna gick vid Rehn. Än idag går där en gräns mellan kultur, religion och olika språk. I Rom ökade Julius popularitet, och också senatens oro. Senaten beslöt att skicka hem Julius fast utan sin här. När Julius stod på gränsen där ingen general med här fick passera, sade han kort och gott ”alea iacta est” som är latin och betyder ”tärningen är kastad” och gick med sin här mot Rom. Pompejus fick kontroll över den här som skulle eliminera hotet från Julius och hans här. Julius segrade och Pompejus flydde till Egypten. Julius följde efter honom. I Egypten kämpade den då tjugoåriga Kleopatra mot sin yngre bror om sin plats på tronen. Broderns anhänge dödade Pompejus och tänkte att de skulle ställa in sig hos Julius, så de visade Pompejus avhuggna huvud för Julius och då grät han. Kleopatra såg sin chans. Som det berättas så var det en ensam roddare, mitt i natten som tvunget ville ge en matta till Julius. När han kom in rullade han upp mattan och där inuti låg Kleopatra. Julius ställde sig på Kleopatras sida och hennes broder belägrade palatset där de var. Julius väntade förstärkningar som kom och gjorde slut på brodern. Tyvärr brann Museion, det värdefulla biblioteket ner. Ett helt år var Julius i egypten, som romarna fått grepp om pga. att Julius var en skicklig organisatör. Senare blev Julius kallad av senaten för att slå ner ett uppror i Mindre Asien. Med glans gjorde han sin uppgift och lämnade i sin rapport bara tre ord. ”Veni vini vici” som betyder ”jag kom jag såg jag segrade”. När Julius äntligen kom hem efter många stridigheter blev det fest som varade i fyrtio dagar. Julius utnämndes nu på livstid till diktator. Som diktator ändrade han bla. kalendern och han avskaffade mutor när det gällde röstningen. Nu växte oron bland grupper i senaten. Det fanns många som plundrade provinser, och det hade Julius satt en lag på att det var straffbart. Det är förståeligt att d...