Dold kärlek

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag var egentligen en väldigt duktig och skötsam tjej, men allt hade börjat gå snett.
Alla skrek Carrie, gör det, skit i det, gör de bara. Jag hatade det. Jag önskade att ingen
Visste att jag hette Carrie, att ingen visste att jag fanns. Om jag inte funnits hade allt varit
Bra, eller kanske inte, vad vet jag.
Jag var en grubblare, ville gärna tro på tidigare liv och dylikt, jag tänkte alltid på döden
Som lugn och harmonisk, och hade nog ingenting emot att dö.
Mina kompisar ville att jag skulle skoja med skolans tönt, säga att jag gillade honom och sånt.
Eftersom jag var skolans populäraste tjej förväntade sig alla att jag skulle göra sådana saker.
Jag som egentligen tyckte om Robe (skolans tönt) ville ju inte göra det, men gjorde det ändå!
Jag gillade ju Robe som kompis, varför gjorde jag så? Jag måste vara en ond eller väldigt elak människa! Man kunde ju inte leka med människors känslor hur som helst. Jag lekte ju med mina egna känslor också, för utan att våga erkänna det för mig själv så var jag lite förtjust i honom.

- Robe , vet du att du är väldigt söt?!
- Lägg av, jag är inte söt på nåt vis, så snälla Carrie sluta, du vet att jag gillar dig, men
Du är för tuff för mig!
- Men Robe, så du menar att du inte vill vara ihop med mig?
- Jag vet inte, jag gillar dig som kompis Carrie, även om jag är kär i dig skulle det inte gå, det spelar ingen roll vad du säger!
- Okej skit i det då! Men jag gillar dig fortfarande, jag gav honom en kram och rusade därifrån.

Jag vände mig om och såg hur han förtvivlat kollade på mig, det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder. Det var något konstigt med hans ögon. Han luktade så gott, men han var ju nörden, jag kunde ju inte gilla honom!

När jag kom tillbacka pratade jag med min bästa vän Liss, henne kunde man berätta allt för, hon slängde bak sitt långa bruna hår, rynkade pannan och kollade bekymrat med sina bruna ögon in i mina. Jag berättade om Robe och hon bara skrattade.

- Men Carrie, ni två e ju som natt och dag, det skulle inte funka, jag menar inget illa, men….
- Men, vaddå? Han e ju snäll och jag tror att jag gillar honom.
- De e ju klart, men tänk över det, vänta ett tag.
- Mmm, kanske det, du har nog rätt Liss.

Jag satt på lektionen och tänkte på att det var fredag, idag skulle jag leva livet men Liss.
Så skulle jag glömma Robe och vara med så många killar som möjligt.
Efter skolan gick jag med Liss hem, vi åt snabbt sen skulle vi tillbringa flera timmar framför spegeln. När vi kände oss redo och var tillräckligt snygga drog vi ner till stan där vi skulle möta några kompisar. Det var Cate, Kahlan, Rachel och Elayne.
Cate kunde man inte berätta någon hemlis för, då visste hela skolan det sen. Kahlan var
Den snällaste man kunde tänka sig, långt svart hår, rätt så tuff attityd. Rachel var en riktig bimbo, men hon ,kunde trots allt vara väldigt schyst. Så var det Elayne hon var lik mig, till både det inre och yttre, hade långt blont hår, blåa ögon och var väldigt snäll, jag var nog lite kaxigare än henne.
Nog om mina vänner, fast om jag hade haft tid så hade jag fortsatt, för mina vänner är det viktigast som finns för mig. Jag skulle kunna skriva en hel bok om bara dem.

- Någon ny kille, frågade Rachel, hon älskade att prata om killar. Hon skulle bli äktenskapsmäklare eller något sådant,
- Nej, eller jo, men det är omöjligt för oss två, vi är för olika.
- Okej, vem de då? Någon man känner? Jag vågade ju inte erkänna vem det var så jag sa nej.
- Men kom igen nu Carrie, berätta för oss.
- Någon annan gång avbröt jag kort för att visa att denna diskussion var slut.
- Okej då, men lova då! Sådant måste du ju berätta för oss. Jag log mot Rachel och hennes nyfikenhet och lovade heligt att berätta någon gång.

Vi gick vidare för att komma fram till festen, alla gick och småpratade, det vill säga alla utan jag som gick i mina egna tankar. Elayne la handen på min panna för att kolla att jag inte var sjuk eftersom det var jag som alltid brukade tjattra mest.
Sen konstaterade hon ljudligt att jag minsann var dödsförälskad.
Jag protesterade och sa att jag var trött, och någon gång måste man ju få tänka lite också.
Tänka sa Kahlan, det är väl sådant man oftast inte ser dig göra.
Alla skrattade, jag också.

Vi märkte att vi närmade oss festen eftersom vi hörde en massa skrik och sådant som hörde fester till. Den första vi mötte var mitt ex eller vad man nu kan kalla det, jag hade i varje fall legat med honom, för att sedan bli dumpad. Alla sa hej Tony till honom, men jag gav honom bara en kylig blick som jag visste kunde få människor att frysa till is.
Han vände sig om och gick och hämtade en öl .
Mitt hjärta började klappa när jag såg Jim gå fram emot mig, han var så sexig!
Varje tjejs dröm var att få en natt men honom, fast jag visste att det var många som tänkte så om mig också. Det gjorde det ju inte direkt enklare att hitta någon man gillade när alla ville ha sex med en.

- Hej Carrie, sa han med sin lena röst, vill du ha något att dricka?
- Ja, det skulle smaka bra med en drink av något slag. Svarade jag.
- Gå inte någonstans Baby, I be back! Så gick han bort över gården för att servera mig något att dricka.

- Åh gud Carrie, du är en sån satans lyckost att du bara inte kan ana utbrast Cate, som länge varit kåt i Jim.

- Vaddå då? Jag gillar ju honom inte på så vis, men han duger att litet tag! Man måste ju få ha lite kul!

- Snälla Carrie snart får du rykte som hora sa Liss upprört.

- Det är väl inget fel på att vara hora! De får tycka vad de vill om mig, mig gör detsamma!

- Ja, ja, säg inte att vi inte har varnat dig! Sa Elayne

- Du kommer att ångra dig tillslut Carrie, alla killar kommer vilja vara med dig för att de ser dig som en slampa och du kan aldrig vara säker på att en person verkligen gillar dig. Egentligen vill han kanske bara en sak! Sa Kahlan som alltid brukade stötta mig i vanliga fall!

- Okej sa jag, jag ska tänka på det, men i kväll ska vi ha kul. Eller hur?!

- Ja det ska vi utbrast allihop och vi började genast garva.

- Där kommer han viskade Rachel, alla blev knäpptysta för att sedan börja garva igen.

- Vad är det som är så roligt frågade Jim… Vi bara skrattade.

- Inget, lyckades jag få fram mellan fnissandet, kom så går vi!


- Var det så kul att se mig komma frågade Jim och räckte mig drinken

- Nej, vi bara fick en sån där attack som tjejer kan få ibland.

- Jo, jag märkte det sa Jim och log mot mig. Jag smuttade lite på drinken och det var min favorit Vodka, Cola och Fanta lime. Den var otroligt god!

- Gud hur visste du att jag gillade den här blandningen frågade jag.

- Jag visste inte, gick bara på känslan för dig svarade han. Han la armen om midjan på mig och vi gick och satte oss på en bänk.

- Känslan för mig? Hur e den då? Frågade jag.

- Den är… Hur ska jag säga? Stor, svår att beskriva, du vet Carrie jag har gillat dig länge, har bara inte vågat ta första steget. Vad skulle du se oss mig? Det är ju många som tycker att jag är snygg, men vad vill dom egentligen? Det är verkligen dig jag gillar.

- Okej, så har jag med känt många gånger, de flesta vill bara ha ett ligg, som Tony du vet?!

- Jo, jag vet, han är en riktigt idiot! Jag är inte sån, jag har känslor för dig Carrie. Och jag vill inte ligga med dig nu med än gång.

- Okej, men jag gillar ju dig med! Ärligt alltså, men jag trodde aldrig att du kunde gilla mig. Fan tänkte jag, men vi kanske skulle passa bra ihop, vi var ju mer lika än jag och Robe.

Han böjde sig fram och gav mig en lätt kyss.

- Vi får väl gå och sällskapa de andra att litet tag sa han. Vi gick in genom grinden. Och gissa vem som satt där och hånglade på andra sidan, jo Cate och Robe. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kysste Jim länge så att Robe skulle se att jag verkligen inte ägnade några tankar om honom. Sedan gick jag till Liss och gav henne min speciella blick.
- Vad nu då? Undrade hon.
- Ser du inte det, sa jag ilsket, se på dem två. Robe och Cate hur kan dom?
- Men snälla Carrie, alla killar kan du ju inte ha, inte samtidigt i alla fall. Jag skulle ju ha tagit Jim framför Robe. Tänk att få ha Jim, han är ju under bar sa hon drömmande.
- Ja, men det är bara saken, han sa ju att han gillade mig! Sa jag upprört.
- Carrie, han måste få ha ett eget liv, testa sig fram lite, han kanske hittar någon som passar honom bättre än du.
- Vaddå bättre än jag? Är det något fel på mig då eller? Sa jag väldigt ilsket.
- Nej, Carrie du är underbar, men du är inte den ända tjejen på jorden som en kille tänder på.
- Det vet jag väl, men Robe och Cate, jag blir äcklad!
- De kommer väldigt bra överens förstår du. Roa dig nu Carrie, tänk inte på dom!
- Nej det ska jag inte göra tack Liss. Hon var alltid så klok.
- Men Liss någon gång måste du ju roa dig själv… Jag drog med henne bort till Jim och hans kompis..
- Det här är Liss sa jag.
- Ehh, hej stammade hon fram. Liss var väldigt blyg.
- Hej, John heter jag sa en kille och tittade på Liss. Vill du ha något att drick frågade han Liss.
- Ja, sa jag, hon vill ha en likadan som jag, jag visste att hon gillade den.
- Jag kan följa med dig sa Jim. Jag vet ju vad det är dom ska ha.

De gick iväg och pratade med varandra.

- Vad tycker du om Liss Jim, frågade John.
- Hon är snäll, men ingen jag är intresserad av, du vet ju att jag gillar Carrie. Hon gillar nog mig med.
- Ja, men hon ska visst vara en slampa. Svarade John.
- Jag har hört det, men jag tror bara att hon är osäker på sig själv.
- Ja, du är bättre än jag på sånt där. Vad ska jag göra med Liss?
- Var bara dig själv och visa dig intresserad av henne, prata med henne, men försök inte med något förrän du vet att hon vill.
- Okej, sa John jag ska vara mig själv, men det är svårt när man är nervös.
- Jag vet, men nu får vi skynda oss tillbaka så att de slipper vänta.


John gick fram till Liss för att ge henne drinken.

- Varsågod, hoppas den blir bra sa han med ett leende ock räckte fram drinken.
- Tack så jätte mycket, den är säkert jättegod, svarade hon och tog i mot drinken.

Sen blev det pinsamt tyst

- Nej, ska vi dansa frågade Jim mig.
- Ja visst, det kan vi väl göra.

John följde Jims och bjöd upp Liss. Liss tittade på mig och jag nickade. Så vi började dansa.
Jag vet inte hur länge det var, men det kändes som om tiden inte fanns, som om vi kunde stå där och dansa med varandra i flera timmar. Det var helt underbart. Jag vilade mitt huvud mot Jims axel, och han höll om min midja, då och då såg jag Liss tätt intill John.

- De verkar komma bra överens sa jag till Jim.
- Ja, John är väldigt förtjust i Liss.
- Jag tror nog att Liss gillar John med, de skulle bli ett bra par.
- Jo, de skulle de bli. Vad tror du om oss två då, frågade han och kollade djupt in i mina ögon. Jag gav honom en kyss till svar.
- Vad var det för svar då? Undrade han. Ska jag tolka det som ett ja?
- Mm, de borde du nog göra sa jag och log.

Han tryckte sina läppar mot mina, de var mjuka och försiktiga. Jag bara kände hur han värmde mig. Dansen tog slut och vi gick och satte oss på en bänk. Strax efter oss kom Liss och John, de höll varandra i handen, båda två såg lyckliga ut. Men såg att de var kära. Jag undrade hur jag och Jim såg ut, såg vi också lyckliga ut? Jag trodde att vi gjorde det.

- Har ni haft det trevligt? Frågade jag.
- Ja de kan man nog säga att vi haft. Sa John och flabbade lite. John la armen om Liss och hon tog tag i hans hand.
- Jag måste bara gå på toa. Sa jag och gick bort över gårdsplanen.


Där såg jag dem igen, Robe och Cate, de verkade ha trevligt tillsammans. Jag kände ett sting av avundsjuka dyka upp, men den försvann igen så fort jag kom att tänka på Jim, han var ju ändå min, och jag gillade honom verkligen, frågan var bara hur länge jag kunde hålla mig till honom, jag hoppades att det skulle bli för evigt! När jag kom till toaletten, såg jag några tjejer stå där, de var ifrån min skola. De viskade något till varandra och började skratta.
Jag började bli sur.

- Vad fan snackar ni skit för? Skrek jag åt dem.
- Kanske för att du är skolans slampa, svarade Michelle en utav dem.
- Bara för att ni har svårt att få killar?!
- Nej, men kanske för att vi inte ligger med alla killar som vill det.
- Jaha, på så vis, så jag ligger med alla killar som vill det okej, låt mig tänka. Nej jag skulle inte tro att jag gör det, eller förresten Michelle, vad heter din kille nu igen, eller ska jag säga hette?
- Vaddå? Han heter Antony och det vet du.
- Ja just de ja, de var ju han som var så dålig i sängen, hur kan du vara ihop med honom? Undrade jag.
- Vaddå dålig? Hur skulle du kunna veta det?
- Hm, jag kanske har prövat.
- Och det vill du att jag ska tro på?!
- Nej, men du kan ju fråga honom sa jag. Och gick sedan därifrån, medveten om att jag vunnit kampen för den här gången.
- Slampa skrek hon efter mig. Jag bara hånlog.

Där såg jag Jim och de andra. De satt och pratade om något.

- Vad länge du var borta. Sa Liss.
- Ja, jag råkade hamna i en diskussion med Michelle och dem.
- Jaha, hur gick de då?
- Jodå, jag fick sista ordet som vanligt sa jag.
- Vi får väl snart dra oss hemåt. Sa jag till Liss.
- Klockan är ju bara ett skrattade Liss, hon började bli lite berusad.
- Okej, vi stannar en stund till sa jag, som ändå inte ville gå hem än.
- Det var tur det, så vi får behålla vårt sällskap en stund till. Sa John.
- Mhm, man vill ju inte direkt förlora dem än. Sa Jim och log mot mig.
- Ska vi spela kort föreslog jag.
- Visst svarade de andra i en mun.
- Fyrmannakotte? Eller?
- Ja de blir fint svarade Liss.
- Jag och Jim är i samma lag då sa jag.

Jag och Jim gick bort för att bestämma tecken. När vi var nöjda med vårat tecken gick vi tillbaks och satte oss tvärsemot varandra. Och så börjad vi spela.
Jag och Jim vann första gången. Liss råkade tappa sina kort i marken och när hon skulle böja sig ner för att upp dem, skojade jag med henne och putade till henne, för att inte ramla ner från bänken så tog hon tag i mig, så det slutade med att både jag och Liss låg på gräset och skrattade.
Jim och John kom och la sig jämte oss. Vi fortsatte att skratta, så tillslut började de också skratta. Alla fyra låg på gräset jämte varandra och skrattade, det var så härligt att bara ligga där. Jim böjde sig över mig och gav en kyss, jag besvarade skrattande hans kyss. Han log och kollade på mig. Jag var verkligen kär i honom, och det kändes som om han förstod mig.
När vi slutat att skratta började vi gå mot utgången, vi sa hej då till de som var kvar. De andra i vårat tjejgäng hade visst redan gått hem.

– Vi kan skjutsa hem er. Sa John.
– Det vore snällt, svarade jag och Liss.

Killarna startade sina moppar, och vi satte oss bakom dem. Vi stannade vid korsningen där Liss och John skulle svänga höger och sa hej då till varandra. Vi körde vidare och jag kände hans värme när jag satt bakom hans rygg, jag huttrade lite, det var lite småkyligt.
Tillslut kom vi fram till avfarten där jag bodde.

- Du kan släppa av mig här om du vill. Sa jag.
- Okej, ska jag inte köra dig ända fram då? Undrade han.
- Nej, det behövs inte, mina föräldrar vaknar bara då.
- Det har varit väldigt kul ikväll. Sa han.
- Ja, det har varit den bästa dagen för mig på länge, sa jag.
- Jag trodde aldrig att jag skulle våga berätta för dig hur jag känner. Det känns så skönt att ha gjort det, jag trodde bara att du skulle nonchalera mig.
- Varför då? Undrade jag
- För att du är så… Vad ska man säga, så perfekt. Jag trodde aldrig att du kunde gilla mig. Du kan ju få vem du vill.
- Jag är långt ifrån perfekt, och säg någon tjej som skulle tacka nej till dig. Du är precis så som tjejer vill att killar ska vara. Och dessutom gillar jag dig jättemycket. Sa jag och gav honom en kyss. Vi kysstes länge, han var så mjuk. Han lät sina händer glida längs min ryggrad.
När vi sagt hej då gick jag med tunga steg hemåt.
Jag kände mig ledsen över att den här dagen var slut, det hade varit den roligaste kvällen på flera år för min del. Och första gången på länge som jag inte hoppat i säng med vem som helst bara för att det var fest. Jag kände mig stolt över mig själv, jag vet att det kanske låter dumt, ni tänker säkert ”vaddå stolt, hon behöver ju inte ligga med någon bara för att det är fest”, men faktum är att det behövde jag, jag hade i klätt mig den rollen och alla förväntade sig bara att jag skulle göra det.
Nu tänkte jag, nu ska jag bryta mönstret! Jag ska inte ligga med någon som jag inte gillar, sen får de säga vad de vill om mig! Innan hade jag sett det som ett pris för varje kille jag legat med, men nu förstod jag det var inget plus att ha legat med många killar.
Det var inget att vara stolt över. Jag hade lärt mig att fördumma min kropp, jag såg inget värde i min kropp. Jag blev äcklad när jag tänkte på alla som hade tagit på den.
Jag måste sluta nu, det måste jag. Tänk om jag skulle vara otrogen mot Jim bara för att jag gick på fest, det skulle inte funka. Jag hade nog aldrig gillat en kille på det viset jag gillad Jim på. Med ens dök tanken på Robe upp, hans gulliga ansikte och hans lena röst. Jag måste glömma Robe i fall det ska bli något mellan mig och Jim. Jag var tvungen att inse att vi aldrig skulle kunna vara ett par, dessutom skulle Robe säkert få det bra ihop med Cate, de passade säkert bra ihop. Jag var avundsjuk på Cate fastän hon var min kompis. Hon verkade ha så lätt för allting. Nej nu får jag sluta tänka på dem två. Jag måste fokusera mig på Jim. Jim ville väldigt mycket, ett fast förhållande, där jag skulle sitta ihop med Jim, det skrämde mig, att bara sitt ihop med någon och inte kunna göra som jag ville. Jag hade inte haft något långt förhållande innan, typ några dagar som längst, sen hade jag tröttnat. Tänk om det skulle bli så men Jim, det fick bara inte bli så! Kunde jag vara ihop med Jim? Skulle jag klara av det? Jag blev snurrig i huvudet. Jag kunde inte gå hem, jag orkade inte, jag svängde in på en stig en bit innan mitt hus, det var vägen till Tuberget, där kunde man se ut över stan, och havet låg en bit nedanför, det var en utav de vackraste platserna jag kände till. Jag började klättra upp för berget. Jag skulle gå och sätta mig vid mitt träd, där satt jag alltid när jag behövde skingra tankarna. Det var nästan aldrig någon där, jag kom fram till min plats vid trädet och såg att det satt någon på stenen jämte trädet, först blev jag rädd, mitt hjärta började klappa och jag visste inte vad jag skulle göra. Personen vände sitt huvud, mitt hjärta bultade, vad var det för person som satt här mitt i natten, han måste vara sinnesrubbad! Jag kände igen ansiktet på honom, och när jag hörde han säga hej hörde jag att det var Robe, herregud, vad gjorde han här? Det var ju min plats, och Robe var den siste jag behövde träffa nu, tyckte i alla fall jag.

- Hej, lyckades jag pressa fram.
- Visste väl att du skulle komma hit sa han dämpat.
- Va? Du kunde la inte veta det! Förföljer du mig eller något?
- Om du bara visste Carrie, jag vet allt om dig, tror du inte jag vet att du går hit när du är upprörd?
- Nej, och hur kunde du veta att jag var upprörd?
- Jag såg dig på festen, jag såg att du såg mig och visste hur din reaktion skulle bli när jag kysste Cate, du tror att du äger mig, du gör inte det Carrie, ingen styr över mig! INGEN! Du får mig alltid att känna mig som en idiot. Nu är det min tur Carrie.
- Är du full Robe? Du är dig inte lik, undrade jag nervöst.
- Ser jag full ut Carrie?
- Ehm, jag vet inte…
- Kolla på mig Carrie, ser JAG full ut? Han pratade i en hotfull stämma.
Jag kollade in i hans ögon, hans mun var hårt sammanbiten och hans ögon lös grymt i mörkret. Men han såg inte full ut, det var något annat. Något som jag aldrig sett innan.
- Nej, du ser inte full ut, men dina ögon Robe de ser annorlunda ut. Vad är det med dig Robe? Är du sjuk?
- Jag är friskare än någonsin, det vill jag lova. Jag har insett sanningen Carrie. Vi älskar varandra, vi är gjorda för varandra, du tillhör mig Carrie och jag har väntat länge nog på dig nu! Jag hade tänkt ta dig i kväll, men då kom mesen Jim och förstörde allt. Men jag hade en reservplan. Jag kunde ju inte vara säker på att den första skulle fungera. Du förstår jag är smart, jag har tänkt på allt Carrie. Och jag har längtat efter att se dig i den där röda behån du brukar använda.

Jag blev chockad, han visste saker om mig som han inte borde veta, han berättade om en massa saker som jag knappt ens kom ihåg själv. Han var pervers.

- Robe du kommer aldrig få se mig i min röda behå sa jag bestämt.
- Inte? Jag har ju redan sett dig i den flera gånger.
- Du e ju helt dum i huvudet skrek jag. Du kan ju inte bara spionera på folk hur som helst Robe!
- Nej inte på folk, men på dig!
- På mig, så du spionerar på mig och tror att jag gillar dig för det?!
Han tog tag i mina handleder.
– Jag tror inte Carrie, jag vet, du älskar mig! Det är bara så, du har inte vågat erkänna det för dig själv än bara. Han smekte mig över låret.
– Låt bli skrek jag, Robe, jag gillar inte dig, kan du förstå det?!
– Säg att du älskar mig sa han och tog ett hårdare grepp runt mina armar.
– Nej skrek jag, jag älskar dig inte, jag trodde att jag gillade dig, men jag gjorde inte det. Jag kan inte älska dig Robe!
– Säg det!
– Men, jag…
– NU! Avbröt han mig.
– Jag älskar dig snyftade jag fram.
– Du ska mena det! Sluta lipa! Säg det, han vred om mina armar så att jag pep till.
– Jag älskar dig flämtade jag fram.
– Det var bättre sa han, nu min kära är det dags.
Han tryckte våldsamt sina läppar mot mina. Det kändes som om jag inte längre fanns, jag kopplade bort allting. Men så tänkte jag kämpa Carrie kämpa.
Jag bet honom i läppen, så hårt jag kunde, han började blöda.

- Din slyna skrek han och tog våldsamt tag i mitt hår och drog mig bakåt.
- Robe, snälla du, det finns ett bättre sätt att göra det på!
- Vaddå för sätt? Vad kan vara bättre än det här, jag har tänkt igenom minsta detalj!
- Vi skulle kunna dra från allting, låt mig bara få gå hem och hämta lite grejer. Du och tillsammans, utan några andra. Tänk Robe, vad mysig.
- Det trodde du va? Nej, vi stannar här, vi kan ha det precis lika mysigt här, och vi är ensamma!
- Men tänk Robe, i en dubbelsäng! Det har alltid varit min dröm, och du kan få den sann Robe, du är den enda som kan ge mig vad jag vill ha.
Han såg lite förvirrad ut. Jag tänkte att han kanske skulle gå med på det, i så fall hade jag min chans att smita.

- Nej, vi går ingenstans! Fattar du?! Och nu håller du käften!

Jag började få panik, vad skulle jag gör nu? Lugn Carrie, lugn.
Han förde upp sin hand mellan mina lår, jag svalde hårt för att inte skrika. I fall jag skrek kunde jag ju inte veta vad Robe skulle göra med mig.
Jag samlade kraft.
- Jag vill ligga lite bekvämare Robe sa jag med stadig röst, jag försökte låta så normal som möjligt.
- Jaha, sa Robe han viskade i mitt öra, det är klart att min älskling ska ligga bekvämt sa han med en röst av is.
Jag kände hans andedräkt mot mitt öra, det var hemskt. Jag satte mig lite högre upp, tog kraft i bena och knäade honom mellan bena, han tjöt till, jag reste mig snabbt och kastade en sten i huvudet på honom. Sen sprang jag skrikande nerför berget, jag hörde hans steg en bit bakom mig. Jag såg någon komma gående på stigen, det var någon jag kände igen. Jim.
Å gud jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad av att se honom som nu.

- Carrie, vad är det med dig? Du skriker…
- Det är Robe han har blivit galen, flåsade jag fram.
- Såja sa Jim och höll om mig.
Jag snyftade.

- Hela du skakar, det är bäst att vi går härifrån, vi kan prata när du har fått i dig något att dricka.
- Men, Robe då? Han var ju alldeles bakom mig nyss.
- Är du säker på det Carrie? Jag hörde bara dig.
- Ja, han var där Jim, du kan kolla på mina händer, de är röda efter hans grepp om dem.
- Ja, jag ser Carrie, men var det verkligen Robe? Han är ju känd för att vara väldigt snäll.
- Ja, skrek jag, det var Robe, jag känner Robe tillräckligt väl för att veta att det var han.
- Okej, okej, jag tror dig, men ta det lugn nu, och berätta från början.
Jag berättade allt för honom och tröstade mig under tiden.

- Jag måste gå upp och kolla på platsen där det hände Carrie.
- Nej, snälla Jim, gå inte dit! Jag vill inte gå dit en gång till.
- Du kan stanna här Carrie, det går fort. Jag lovar.
- Skynda dig då Jim, jag vill inte att du lämnar mig här.
- Jag ska skynda mig. Tillbaka om en liten stund.

Jag ville inte att han skulle gå, men Robe skulle aldrig komma nu när Jim var så nära.
Plötsligt kände jag något kallt mot min hals, en kniv, jag kunde inte skrika, vågade inte skrika.

- Carrie, du har redan sagt för mycket till Jim, om du säger något mer kommer jag att döda både dig och Jim. Men du är min käresta, och du har chansen att leva med mig om du vill.
- Du skulle aldrig våga döda någon Robe. Och vet du varför? Du är alldeles för feg!
- Jasså är ja? Kommer du ihåg den där flickan Jessie.
Jag tänkte lite, det var den där tjejen i min skola med ett sött litet leende på läpparna. Hon hade försvunnit spårlöst för sju månader sen.
- Ja, viskade jag, vaddå då?
- Vad tror du hände med henne Carrie? Hon gjorde samma misstag som dig, hon sa att hon inte älskade mig, min hämnd blev hennes död.
- Du? Var det du? Nej Robe, det kan inte ha varit du, det kan det bara inte varit! Jag tänkte på alla de gånger man pratat men honom i skolan. Hade man pratat med en mördare?!
- Precis Carrie, jag, och jag skull inte tveka att göra om det, ingen misstänker mig i alla fall.
- Okej, jag ska inte berätta för någon, jag lovar. Jag älskar ju dig sa jag. Jag tänkte inte göra samma misstag som Jessie.
- Om du älskar mig Carrie, så följ med mig. Vi kan leva lyckliga med varandra.
- Jag vet det Robe, jag följer med, men i morgon, vi ses här vid samma tid i morgon, okej?
- Lovar du det, annars lovar jag dig och Jim en död, och när ni har dött så dödar jag Liss, eller kanske Kahlan. Vi får se.
Han försvann lika ljudlöst som dykt upp, jag hoppades att Jim skulle komma tillbaka snart, han hade varit borta länge nu. Jag väntade en stund till innan jag hörde hans fotsteg.

- Carrie jag hittade en blodig sten, men jag lät den ligga, polisen får ta hand om det.
- Polisen? Ska vi prata med polisen?
- Det fattar du väl att vi måste göra, Carrie?!
- Jo, de e ju klart. Men i morgon.


Vi började gå hemåt, jag tänkte inte berätta om Robes andra besök förrän vi var där ingen kunde hör oss. Inne hos mig, på mitt rum.

- Snälla Jim, kan du inte sova hos mig? Undrade jag. Jag ville inte vara ensam.
- Inatt?
- Ja, inatt, jag vill inte vara ensam.
- Okej, det ska nog gå att ordna, men det är snart morgon.

Vi smög in i mitt rum. Jag berättade allt för Jim. Och så berättade jag om planen som jag kommit på. Jag skulle berätta för polisen om allt i morgon, och sen skulle de få följa med till skogen där jag skulle träffa Robe., jag skulle få honom att erkänna mordet på Jessie och hans övergrepp mot mig. Och så skulle han bli gripen.

- Det är väldigt riskabelt Carrie.
- Det vet jag väl, men det är farligare att låta honom gå fri, han kan skada en massa folk.
- Men Carrie, tänk om han skulle ta dig som gisslan? Vad skulle hända då?
- Det är ju en massa poliser där, de kommer se till att inget sådant händer.
- Jo, men jag gillar fortfarande inte iden med det hela Carrie.
- Inte jag heller, men något måste ju göras, och jag är rädd för att det är jag som måste göra det.
- Tror du inte polisen kan ordena det på något annat sätt? Undrade Jim
- Vi kan ju prata med dem och fråga vad de tror om iden.
- Okej, vi säger väl så då.
- Men Jim, tänk om han spionerar på mig då? Han har ju gjort det hela tiden, och om han ser mig när jag går till polisen så kanske han inte kommer i kväll.
- Ja, det ligger något i det du säger, vi får hitta på något som gör att han tror att du är hemma.
- Som vad då? Undrade jag.
- Finns det någon som är lik dig Carrie?
- Ja, alla säger att jag Elayne är lika varandra. Det är många som tagit fel på oss två.
- Okej, vi skulle kunna få Jim att tro att du är Elayne, vi ber Elayne komma hit, och sen så låter vi henne stanna här och så går du ut i stället.
- Ja, det var en bra ide, fast det är en sak som jag skulle vilja fråga, hur visste du att jag var uppe i skogen när du kom?
- Jag skulle skoja med dig, så jag tänkte åka hem och vänta på dig utanför din dörr, men så var du inte där, och jag visste att du inte skulle hunnit hem innan mig, så det ända ställe du kunnat ta vägen till var Tuberget, så jag tänkte gå upp och kolla om du var där.
- Okej, gud vilken tur att du hittade mig, annars kanske jag hade varit död nu.
- Ja, och då skulle jag aldrig få hålla om dig igen sa Jim och log.
- Nej och det skulle vara förfärligt, eller hur?!
- Ja, min värsta mardröm sa Jim, och gav mig en kyss, men nu får vi sova i några timmar.
- Ja, det får vi göra, jag ställer klockan på åtta. God natt.
- God natt Carrie.

Jag låg och tänkte lite, det här var faktiskt första gången jag log jämte en kille utan att ha
Sex. Han hade inte ens frågat om jag ville ha sex med honom, det var så skönt, jag kände
Mig inte tvungen till något när jag var med Jim. Nu snurrade hela mitt huvud, jag måste
Sova tänkte jag. Jim väckte mig klockan åtta, jag hade inte hört väckarklockan.

- God morgon Jim.
- God morgon, sovit gott?
- Efter omständigheterna så ja. Mina föräldrar är inte hemma idag, de skulle åka någonstans.
- Okej, men vi borde ju prata med dem om vad som hände igår.
- Nej, vi får prata med dem efteråt, annars låter de mig inte gå ut, och då kan vi inte få fast Robe.
- Nej, men jag tycker inte att du ska vara lockbetet Carrie, det är farligt.
- Jag vet, men vi har ju polisen där. Det är nog ingen fara.
- Okej vi får se Carrie, men nu måste vi ringa Elayne.

Jag gick upp ur sängen och ner till köket för att ringa, Jim gick tätt efter mig, som om han vore rädd att jag skulle försvinna någonstans.
Jag ringde Elayne och bad henne komma, hon kom med några invändningar om att det var tidigt. Jag sa att det var väldigt viktigt att hon kom, hon hörde nog på min röst att jag var upprörd. Hon sa att hon skulle skynda sug hit.
När hon kom berättade jag och Jim allting, och Elayne såg väldigt chockad.

- Det är klart att jag stannar här Carrie, men du får lova att vara väldigt försiktig.
- Jag lovar, men Jim måste stanna här ett tag, annars kanske han fattar något, sen så får vi byta kläder också.

När vi bytt kläder bestämde jag och Jim att vi skulle mötas utanför polishuset. Jag hoppades att iden skulle funka, jag bad Elayne att låsa alla dörrar, så att Robe inte skulle kunna komma in.

Jag gick mot polishuset, och väntade en stund utanför på Jim. Han kom efter en kvart och vi gick in tillsammans.
Vi pratade med en trevlig receptionist, hon sa att det fanns en tid klockan halv elva och att vi kunde slå oss ner så länge, en halvtimma kändes som en hel evighet. Tillslut så ropade dom in oss.

- Kurt Petersson sa han och räckte fram handen.
- Carrie Flouden sa jag och hälsade.
- Ni hade lite upplysningar hörde jag.
- Ja det stämmer, om mord och hotelser.
- Det låter allvarligt, vad handlar det om?
- Det finns en person som heter Robe Clint han är skyldig till mordet på Jessie Parker som dog för sju månader sen.
- Ja, Jessie känner vi till, men vi har inte hittat några spår som leder till att hon är död än.
- Nej, men Robe sa att han dödat henne och att han skulle göra samma sak med mig och Jim om jag berättade något. Han hotade också med att döda Liss, min bästis.
- Jaha, det här låter allvarligt, jag hoppas att ni inte skojar.
- Nej, det är sanning, han försökte våldta mig igår med, du kan se märkena på mina händer, det är Robe som har gjort dem.
Jag räckte fram mina händer och visade strecken på handlederna.
- Jaha, vi fåt tro på dig Carrie, men hur ska vi få tag på honom, vi måste ju starta en ny
Utredning i sådana fall. Och det kan ta lite tid att göra det.
- Hur lång tid? Det är bråttom, han kan ju inte gå lös, jag lovade att jag skulle möta honom vid Tuberget inatt, han sa att han skulle mörda Liss i fall jag inte kom, och han menar det. Sa jag.
- Ja, vi får se vad vi kan göra åt saken sa Kurt och såg fundersam ut.

Min mobil ringde, jag hade glömt stänga av den. Jag såg att det var Elayne som ringde.

- Carrie, svarade jag.
- Carrie, det är Elayne, han är här utanför och skriker att du skall komma ut, han kommer snart försöka ta sig in, flämtade Elayne fram.
- Okej, men lås in dig eller något, vi kommer så fort vi kan, ta det försiktigt Elayne.

Det klickade till i telefonen när hon la på.

- Det var Elayne, Robe är utanför och försöker komma in i huset.
- O nej, utbrast Jim som för övrigt varit rätt så tyst under förhöret.
- Säger ni det, tror du att han kan skada henne? Undrade Kurt.
- Nej, jag tror inte, Jag vet att han kommer att göra det i fall vi inte gör något fort. sa jag.
- Okej, vi skickar polisen då, ni åker med mig och så tar vi med oss en till bil.

Vi sprang efter Kurt i korridoren han ropade till receptionisten att han skulle skicka en bil till Sametsvägen där jag bodde. Vi sprang till bilen, han körde så fort han kunde, och man märkte att han kunde sitt jobb, Jag sa åt honom att stanna utanför vårat hus.
Jag såg att ena fönstret var trasigt.

- Han är redan inne skrek jag, skynda dig Kurt, gör något.

Kurt sprang mot dörren, han sa åt mig och Jim att stanna där vi var, men jag tänkte inte stanna, jag skulle in till Elayne.

- Stanna Carrie skrek Jim efter mig.
- Nej, jag måste in till Elyne.

Kurt hade hoppat in genom det trasiga fönstret, det var ingen som kunde hindra mig att göra likadant, jag hoppade in, Jim följde efter.
Jag hörde Elayne skrika, från toaletten. Kurt var redan där...