Ingen kvinnans land

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De första reaktionerna jag fick när jag kom in i det rum som teatern snart skulle utspelade sig i var; dels det som vid första anblicken såg så litet och trångt ut, men som jag senare blev mer optimistisk till, nämligen scenen och ”läktaren”!

Hur dem lyckas skapa en så pass primitiv bakgrund som för en omedvetet och okontrollerbart in på tankar kring hur pjäsen ska kunna gå att genomföra, kanske negativa tankar kring hur bra pjäsen egentligen kommer att vara?

Allt för att sedan i ett mycket raskt tempo chockstarta publiken och genast vända upp och ner på allas tankar och funderingar. Den primitiva bakgrunden smälter sedermera in i pjäsens inte fullt så ”action” baserade manus, nej jag själv skulle hellre se ett stor ”Drama” klistermärke fasttryckt på baksida av pjäsens (möjliga) DVD, än ett litet ”Action” frimärke...

Men nu är det tyvärr inte så att har uppnått samma status som tv4: as Sundgren och Wiklund (som för övrigt förmodligen skulle ha satt ett stort ”Djur- dokumentär” klistermärke på DVD: n) och håller därför mina ord kvar i min mun.

Teater för mig kan beskrivas som ”En uppdaterad form av bio men med mindre omkostnader och tillgångar”

När pjäsen började förstod jag genast att det jag såg framför mig var teater och ingen långtråkig ”Bond” film som just kommit ut på bio!
Skillnaderna var och är enorma gentemot bio, just att sitta trängd på bara några mm och se tre figurer/vanliga människor stå och skrika allt vad dem har på varandra framför mig, det får mig först att tänka och fundera på hur kanske nya ”Matrix” eller ”Sagan om ringen” skulle vara live i teater?
Och hur pass mycket bättre dem filmerna faktiskt skulle vara som teater...
Det andra mina tankar plockade ner från luften ovanför mig var; ”närvaron”
Närvaron är stor i denna pjäs, mycket större än om jag skulle se den på en helt livlös vit duk.
Så vad kan man säga gränserna för teater bör gå och är?
Jag skulle säga att det inte finns några, förutsatt att det är live och att publiken är närvarande!
Teater anser jag kan vara allt från en påbräkad lögn till Shakespeares odödliga pjäs om ”Hamlet”.
Så länge det är en imititation av något eller någon.

Just denna pjäs vi var och såg handlade om tre unga män och en kvinna utklädd till en man!
Och därför jag säger att det är en ”En kvinna utklädd till man” fast rollfiguren egentligen spelades av en man, är därför att jag anser att dem tre männen har kommit till en kvinno- dominerande plats istället för det vanliga mans- dominerande samhället.
Och därför är det mycket passande att ha en man som spelar en kvinna i ”Ingen Kvinnas Land”.
Det första som slår mig när jag ser de tre rollfigurerna börja agera är deras kläder och smink.
Alla tre är iförda kostym utan något under, sminkade vita i ansiktet och har olika skor.
Jag tror att kostymen representerar deras manlighet och att dem inte har något under är därför att vi kommer dem in på bara skinnet när dem är i ingen kvinnas land, dem blir helt ”nakna” så att säga och har inte något eller någon dem kan ty sig till.
Sminket tror jag representerar att dem tror att dem är felfria fast dem egentligen inte är det, ungefär som en mask, precis som romarna sminkade sig för att förhöja sin skönhet och leva upp till det dåvarande skönhetsidealet, sminket tvinar sakta bort i och med att dem får reda på vilka dem egentligen är (och självklart för att skådespelarna svettas).
Aron som till ytan den mest sofistikerade personen av dem tre bär ett par röda finskor, finskor= sofistikerad, röda= blod, ånger, ensamhet.
Bosse som till ytan är den mest våldsame och högljudda av dem tre bär ett par gympaskor,
Gympaskor= ovårdad, typisk man.
Elvis som till ytan är den dum- snälle, mammagrisen bär ett par gamla, omoderna, morfars- skor.
Gamla, omoderna, morfars skor= jobbig uppväxt, inte umgåtts med många förutom sina föräldrar.
Allt detta är givetvis bara spekulationer från min sida, men jag anser fortfarande att kläderna spelar en stor roll i rollfigurernas intryck, det ger en insyn på hur dem t.ex. Behandlar kvinnor på olika nivåer av instabil mentalitet.
När jag ser denna teater ser jag en stor ensamhet i dem alla tre, alla tre har gjort något hemskt mot kvinnorna i deras liv.

Elvis tror jag har dödat sin mamma, dels för att han i början berättar om hur han råkade elda up en padda i en konservburk, och sedan i slutet så tilltalar han sin mamma med namnet ”paddan”.
Jag tycker att han är den karaktären som har fått lida mest under sitt liv, hans mamma har förmodligen antastat honom som barn, och trots detta så skyddar han ändå henne.

”Bosse” mannen med det hårda yttre och det lambi- mjuka inre tycker jag är en ganska enkel person med ungefär samma mentalitet som en kvinnomisshandlare, aggressiv, kort stubin och ångestfylld.
Hans öde var nog att misshandla sin sambo som han djupt älskade, men vågade inte visa sina känslor för.
Han tog ut sina känslor för henne med knytnävarna och rättade ut sina fel på henne.

Aron som jag tycker är den mest komplexa karaktären har många mentala fel, allt från mytoman till en man med pedofil- tendenser.
Men jag tror inte att det är därför han kommit till ingen kvinnas land!
Nej, jag tror att han har så pass många psykiska men i sig så att han knuffade sin älskade ut på spåret när hon friade till honom.
Förmodligen kommer detta från att ha en strikt uppväxt, där hans psykiska problem låg under ytan och väntade på att få komma ut.
Jag tror att när hon friade så slog det slint i honom för att han vet at det är mannen jobb, han lämnade henne och knuffade senare ner henne framför tåget.
Otäckt, men det är min version.

Alla tre som jag tidigare nämnt tycker jag är extremt rädda för a...