Pengar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst romanen ”Pengar” av Victoria Benedictsson (även känd som Ernst Ahlgren). Temat i berättelsen om den inte alltför vackra Selma Berg, är emancipation och samhällets förringande av kvinnor genom maktbärande strukturer. Redan från första början får man uppfattningen att Benedictsson vill få oss att tänka till, över utstansade könsroller genom hennes blotta beskrivning av Semlas utseende.

Selma är inte en kvinnlig skönhet; hon har mörk röst, alltför stora fötter och stora händer. Hon har ”en halvvuxen pojkes slängande fasoner”, hon går inte trippande och slår inte kokett ned blicken, utan ser alla frimodigt i ansiktet. Dessutom liknas hennes uppsyn med gatupojkar och hon tillskrivs egenskaper som modighet, friskhet, och andra traditionellt manliga egenskaper. Benedictsson lyckas genom denna roman ta upp de flesta saker hon ansåg fel i det samhälle som hon levde i. Dessa bärande tankar i romanen är hennes inlägg i kvinnosaksdebatten.

Inte bara handlingen som innefattar det mesta av det som hon ansåg fel och som hon själv uppenbarligen hade varit med om ger oss insikt i hennes tankar. Även språket spelar till stor grad en viktig roll i budskapets väg till läsarna. Visserligen är språket enkelt och inte så emotionellt styrt med romantiska naturskildringar eller förskönande personbeskrivningar. Men detta förstärker bara realiteten i berättelsen och fokus flyttas mer till essensen i berättelsen. Ett högtravande och stilistiskt sett alltför avancerat språkbruk hade bara distanserat läsarna från Selmas öde och hennes kamp för sin inre och yttre frihet. Om man då skall se till de stildrag som boken har så är det i första hand ett tillrättalagt språkbruk, ofta talspråk eller dialoger. Personbeskrivningarna är inte särkilt fängslande, de flesta personerna framstår som ganska distanstagande människor med en slags ytlig svalhet. Vilket uppenbarligen var hennes intention med dessa, man känner liksom hur moralen vilar tungt i samhället och den kyrkliga makten vilar som ett tungt ok på var mans axlar. Detta ger mig en tanke om hur det kunde vara att leva med denna ständigt pålagda sekretess på allt vad som hette sann kärlek, åtrå, lusta och känslor. Man skulle lägga band på sig. Miljöskildringarna är snålt tilltagna, och detta även det för att föra fram handlingen och hennes öppna protest i ljuset.
sig

Berättartekniken är enkel och rak, hon skriver i tredje person så att handlingen växer fram genom personernas konversationer och åtaganden, och växlar det med att vi får följa Selmas tankegångar och frågor som rör sig i hennes huvud. Något som är lätt att missta sig på pga. språkbruket är tämligen enkelt, är Benedictssons ganska finurliga metaforer som florerar på en del ställen genom romanen. Som exempel, den absolut sista meningen i hela boken: ”Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i mörkret.” Detta vill jag se som en symbolisk handling för att Selma efter att ha rensat luften och äntligen frigjort sig från sin flera år långa prostitution till sin man, ´blåser ut ljuset´ -talar ut med maken, och sedan ´klä av sig´ –ta av sig sin påtvingade mask som hon så länge burit, för att bära sin alldeles egna personlighet och sin fria vilja. Gällande hennes till synes inre prostitution så gifter hon sig bland annat med Pål för att ändå få förverkliga sina konstnärsdrömmar, eftersom han är så rik och så förtjust i henne att han ger henne vad hon vill. Men vidden av hon sålt sig förstår hon först på bröllopsnatten som blir en total chock för henne. ”Hon förstår att hon har sålt sig, att hon hädanefter måste ge efter för Pål hur vidrigt det än är.” ¹

Vad jag själv kommer att tänka på är det instutitionaliserade förtryck som den stackars Selma och alla henens medsystrar råkat ut för. Den hycklande dubbelmoralen och sexualskräcken liknar medeltidens häxförföljelser och inkvisitionens kvinnosläckande arbete. Kvinnor motarbetas på alla plan, i yrkeslivet, i religionens namn –kyrkan, hemmet och så långt som i sängkammaren. Victoria Benedictsson har gjort en utomordentligt bra roman som väcker både känslor och vrede över att vi inte ens i dagens urbaniserade samhälle kan se oss befriade från detta lömska kväsande förringande av kvinnan. Gravida kvinnor anställs inte, kvinnor tjänar mindre än män, kvinnor våldtas och kastas som trasdockor mellan de uppmuntrande budskapen från tjejtidningar och veckopressen, ”må bra –ät sunt!” och deras samtida otaliga mängder med artiklar som ”…så tillfredställer du din pojkvän bäst”, ”…gå ner 10 kg till jul”, ”…köp snyggaste stringtrosorna”.
...