Frida!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Frida sprang i den iskalla natten.
Hon sprang fortare än vad hon någonsin tidigare gjort.
Sten och grus kände hon inte av på sina bara fötter, hon ville bara bort.
Men hela tiden hörde hon ett flåsade i nacken som kom allt närmare och tunga fotsteg som var efter henne.
Fridas vita klänning fladdrade som om vinden lekte med den när hon sprang och hon kände hur hennes mörka ögon fylldes med små, salta tårar.
Hon visste att hon inte kunde springa hur länge som helst, hon kände att personen bakom tog in på henne.
En hand slet tag om hennes långa blonda vågiga hår och slet henne drastiskt bakåt så att hon ramlade in i hans breda bringa.
Han höll stenhårt runt hennes hår med handen och med den andra tog han sig sakta ner över hennes vackra ansikte.
När hon försökte skrika täppte han igen hennes beige målade mun med sin hand och hon kände sig så hjälplös.
Länge kämpade hon i mot, men till slut gav hon sig.
Han slet in henne i en mörkskogsdunge , rev hejdlöst sönder hennes vita klänning.
Natten var så tyst och vacker, helt sagolikt men för ett ögonblick kunde man höra ett hjärtskärande skrik som skar genom nattens mörka tystnad.
I skriket fylldes hat, ilska, rädsla och svek.
Sen återgick det till sitt lugna ro igen.


Frida vaknade upp utav trädens sus.
Hennes huvud värkte som aldrig för och hon var öm i hela kroppen.
Hon låg fortfarande ner, men hon kunde inte placera vart hon var, förens hon hade satt ena handen för hennes ögon så att hon skuggade solen.
Nu mindes hon allt igen, vad som hade hänt kvällen innan.
Hon fick blodsmak i munnen och kände sig plötslig illamående.
Ett försök att resa sig upp gjorde hon men sjönk snabbt ihop igen, det värkte för mycket.
Solen sved i hennes ögon som om den vore hennes värsta fiende och marken var fortfarande fuktig från daggen.
Hon låg på ett mossliknande täcke och runt om henne fanns stora björkar, tallar och granar som gungade med vinden.

När Frida hade blivit mer i medvetandet såg hon på sin nakna kropp, hon skämdes över sig själv.
Hon lade huvudet på sned, lät tårarna falla till backen och slöt sig till hennes egna tankar.
Frida låg länge och tänkte, kanske en timme kanske två, hon tappade tidsuppfattningen.
När hon kände sig stark nog för att resa sig upp och försöka gå såg hon bilderna spelas upp för henne om och om igen.
Frida reste sig vacklande upp och gick sakta och vinglande på den lilla skogsvägen som hon tidigare i natten hade sprungit på.
Hennes fötter värkte och i håret befann sig kvistar, löv o mossa.
Hon visste inte vart hon skulle, hon kunde inte gå hem.
Hennes mamma skulle aldrig tro henne.
Men hon hade ingen annanstans att ta vägen , för vart skulle hon annars?
Hon hade ju gjort sig ovän med sin bästa kompis kvällen innan.
Beslutet var svårt för henne men hon tvingade sig själv att gå hem.

När hon kom in på det blåa området med massa radhus fylldes hon av en isande känsla, hon visste inte varför eller vart den kom ifrån.
Den fanns bara där.
När hon kom in på sin lilla gård som var full utav leksaker, ett party tält och en grill, blev hon osäker igen.
Vad skulle hennes mamma säga?
Hon tog sig steg för steg mot den bruna dörren, tryckte ner handtaget som var gjort av mässing och steg in.
När hon steg in spred sig en doft av nybakat bröd, det var hennes mamma som hade bakat.
Hennes mamma bakade ofta och donade mycket i köket, det gjorde hon även denna soliga sommar dag i juli.
Frida tog några steg in i den vita hallen men fötterna orkade inte bära henne längre och hon föll handlöst ner på backen.
Hennes mamma kom ut rusande till hallen med mjöl på händerna och förkläde runt midjan över sin gul blommiga klänning.
Hon spred en doft av liljekonvalj efter sig.
Hon borstade bort mjölet på sitt förkläde och satte sig ner på huk, tog sin dotters huvud i hennes knä och strök sakta hennes kind.

När Frida vaknade upp tittade hon sorgset på sin mamma som tittade undrande tillbaka.
Hennes mamma frågade vad som hade hänt, men hon visste svaret inom sig fast hon hade en lite låga om hopp att hon hade fel som brann inuti henne.
Det tog flera minuter för Frida att uppfatta frågan och när hon väl gjorde det började hon grina, nu lät hon inte tårarna rinna utan spruta.
Hennes mamma förstod , tog sin dotter i famnen och kramade om henne hårt, sa att dom skulle gå till polisen så fort Frida mådde bättre.
Frida sköt snabbt ifrån sin mamma och sa att hon inte ville ha någonting med polisen att göra.
Hennes mamma tittade hjälplöst på Frida , försökte trösta henne, men ju mer hennes mamma försökte desto mer stötte Frida ifrån sig.

Frida reste sig hastigt upp och gick mot badrummet, där kunde hon låsa om sig.
Hon ville låsa ut hela världen, ingen kunde förstå henne.
Frida satte på badvattnet och lät det vara varmare än vad hon egentligen ville ha, hon fyllde badet upp till kanten.
Innan hon klev i kollade hon sig i spegel, det var värre en hon trodde, hennes ena öga var blått och svullet, sminket hade runnit ner för kinderna och hon hade blåmärken o rivsår över hela kroppen.
Hon sänkte sakta ner ena foten i badkaret innan hon satte sig, hon struntade i att vattnet for över kanten och lade sitt huvud mot väggen.
Frida drog för dom röda draperierna och skrubbade sin kropp flera gånger om.
Hon ville få bort honom , och det i henne, hon blev äcklad av sig själv, av sin mamma och av alla.
Frida låg länge i badet, skrubbade och tvättade sig ordentligt och när hon klev upp hade vattnet hunnit blivit kallt.
Hon klev med blöta fötter över det blåa stengolvet och tog den vita handduken som hängde på en krok vid dörren och torkade av sig ordentligt.
Sminket blev hennes räddning, som en mask som man inte kan se igenom.
Masken visar inga känslor eller vad som har hänt.
När hon var färdig i badrummet låste hon upp dörren och kom ut i hallen igen, hon gick inåt i huset och svängde av till höger och tog trapporna upp till övervåningen.
Hon valde en svart klänning som passade till hur hon kände sig, helt tom som ett svart hål.
Hon hörde röster från nedervåningen och förstod att hennes ”låtsas pappa” hade kommit hem.
Skräcken fyllde henne igen.
Hon hörde hur dom pratade om henne, vad dom skulle göra.
Men Frida ville inte höra, hon slängde sig på sin mjuka säng, med blått överkast, lade dunkudde över huvudet och s...