”Egentligen ser jag mig inte som hemlös direkt” - en studie om hemlösa personers självbilder

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Syftet med studien var att undersöka hemlösas självbilder, vad som kan ha format självbilderna samt hur de upplever att olika grupper i samhället bemöter och ser på dem. Vi valde att använda oss av följande frågeställningar för att uppnå syftet: - Hur ser de hemlösas självbilder ut? - Vad grundar sig dessa självbilder på? - Hur upplever de hemlösa att de blir bemötta och uppfattade av olika myndigheter, andra hemlösa och ”medelsvensson”? De metoder vi använde oss av var intervju och observation. Vi intervjuade sex hemlösa personer; fyra män och två kvinnor. Observationerna utfördes på TrappaNers kvällsöppna café. Vi valde att använda oss av symbolisk interaktionism och genus som teoretiska perspektiv. Vi kom fram till att de hemlösas självbilder påverkas i olika grad av de stereotypa bilder som finns av hemlösa. Nästan samtliga protesterar mot denna bild, men de som erkänt sig till den anser vi accepterat en samhällelig stämpling. De hemlösa har svårt att identifiera sig med andra hemlösa, eftersom gruppen är heterogen. En slutsats vi drar är att hemlösheten är en identitet befäst med ett stigma, vilket försvårar umgänge med människor som inte är hemlösa. De hemlösa kvinnorna har ett större behov än männen att ta avstånd från den tillskrivna identiteten som hemlös, vilket vi anser beror på normer i samhället. Tre av respondenterna säljer hemlösas tidning Faktum och dessa personer uppvisar en bättre självkänsla och en mer positiv självbild än de andra. Vår konklusion vad gäller detta är att arbetet med att sälja tidningen ger en alternativ identitet åt dem, och därigenom en känsla av stolthet. De hemlösa upplever att de oftast blir bra bemötta av myndigheterna, men att de inte får någon hjälp. Möten med medelsvensson är i princip obefintliga för de tre som inte säljer Faktum. De som säljer Faktum beskriver både positiva och nega...