Den största stölden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Den som lyckas tillfånga ta Theodore Aldoras af Björkhem skall belönas med en plats vid min sida och 100 guld mynt i sin ficka. Den skall aldrig behöva känna fruktan då han framöver skall spisa vid mitt eget bord.” Kejsaren av eCrana satt stilla med en uttryckslös min på sin stol av idegran och författade orden som snart skulle sitta på var ledig fläck i staden.
Theodore Aldoras skulle fängslas och sättas i stupstocken tills hans livslåga släktes för gott.

Två nätter tidigare hade den största stölden i stadens historia skett. En tillsynes ensam man hade på den korta tiden av två timmar tömt den ofantliga skattkammare som kejsaren fyllt under årens lopp med skattebetalarnas hårt intjänade mynt.
Beloppet som stulits översteg alla tidigare stölder, aldrig tidigare hade någon vågat eller lyckats. Den 14 januari var ett datum som aldrig skulle glömmas.

Vaktstyrkan bestod av eCranas trettiosex mäktigaste kämpar. Alla dessa hade varit på vakt då stölden skedde. Ingen hade kunnat rapportera den förunderliga händelsen dagen därpå.
Dock hade natthavande receptionisten skymtat en lång mörkklädd man sakta ströva ut ur kejsarens palats vid två tiden. Han var tillsynes ensam, bilder på honom hade satts upp över hela landet. Ett enda tips hade Kejsaren mottagit.

”Mitt namn är Theodore Aldoras af Björkhem” löd de sju ord som stått på lappen som kejsaren sent om natten tre dagar senare mottagit. Klappjakten var nu igång.



”Har ni ej ännu funnit honom? Ni ska ju vara mina bästa spejare. Hur kan han ha undkommit er?” Kejsaren av eCrana gick oavbrutet fram och tillbaka över den lilla skriv alkov de befann sig i. Vlados, stadens polis chef ryckte besvärat på axlarna när klagomålen haglade över honom, det ena värre än det andra. Han kunde inte mycket säga till sitt försvar då tjuven var spårlöst försvunnen.

”Mina vänner, vi är nu rika. Vi har lagt beslag på en skatt större än vi någonsin hade kunnat drömma om. Hela landet talar om denna stöld. Kejsaren har satt upp min bild över hela riket. Han måste få sin skatt åter, annars kommer man tvingas att abdikera. Folket kommer att kräva hans avgång. Han kommer at fly i skam. Vi har då lyckats.” Theodore Aldoras log ett spefullt leende mot den trettiosju man stora församlingen. Snart skulle deras kupp vara fullbordad.

Kejsaren kom snart att sända en bulla till varje by i riket. Där i stod det att Theodore Aldoras på livstid var landsförvisad ur riket. Alla som höll inne med upplysningar om denne skulle räknas som med brottslingar och straffas därefter, de som skyddade honom skulle straffas som förrädare. Med döden…

Kejsaren sände en patrull av sina bästa kämpar att nergöra den by vars namn var Björkhem. De sökte i dagar efter denna by. När de äntligen fick information om en by vars namn var Björkhem hade en vecka förflutit. De var nu trötta och arga, de var alla hjärtligt trötta på denna katt och råtta lek. De skulle nu bränna alla gårdar i byn, de skulle lemlästa alla som ej stupade.
När de sent om natten kom fram till Björkhem fann de endast ett nunnekloster. Det som de hade trott sig veta vara en by var i själva verket ett hem för guds trognaste här på jorden. Ingraverat på den stora ek dörren stod endast de fem orden ”Härav är jag kommen”. Den unga sergeanten som nu trodde sig se sin chans till ära och berömmelse gav till en hemsk ed. och sparkade sedan till dörren med all sin kraft.

”De bör vid detta laget nått Björkhem. Vi får se om de nu har förstått min hemlighet.”
Theodore satt vid satt vid sitt skrivbord och antecknade sina synder. Listan blev lång. Han tog pappret och viftade det sakta för att bläcket skulle torka. Han lade sedan ner det i ett gyllenbrunt kuvert som han förseglade med sitt sigill. Han släppt sedan in det i eldstaden. Han stod under ett kort ögonblick stilla och såg hur pappret sakta förkolnade.

”Fader, förlåt mig, ty jag har syndat. Jag har tänkt onda tankar om min nästa. En viss Theodore Aldoras, han stal hela min förmögenhet. Jag har många gånger förbannat honom. Det måste ha skett någon gång mellan vakt bytena, han hade två minuter på sig precis innan midnatt.” Kejsaren lät hård på rösten och den darrade något när han inför pastor Leorthoed förtäljde vad hans sinne tyngdes av.
”Ni ångrar er verkligen? Det är en svår synd att förbanna sin nästa. Det kan bli denna som en gång räddar ert liv.” Fader Deorthoe var skarp på rösten, man kunde inte urskilja något av det löje han nyss hade känt över sitt biktbarns ilska.
”Ja fader, jag känner att jag inte ännu kan förlåta honom, men jag ångrar mina utbrott. De var okristliga handlingar som jag hoppas ej skall upprepas.”
”Då ger jag dig syndernas förlåtelse, du har nu blivit förlåten av gud. Du är ej längre skyldig till synd. Dock tror jag att ditt sökande kommer att vara förgäves. Lägg din kraft på att återvinna din forna stryka”.

Theod...