Barn av sin stad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

kort introduktion
I den stora staden Stockholm finns ett kretslopp av liv, död, sorg, glädje och nya framsteg. Djungelns lag gäller, och det är inte alla som klarar av trycket. Många super ned sig, tar självmord från den nybyggda Klarahissen eller bryter ihop till mänskliga vrak, inkapabla till att hjälpa sig själva eller andra.
I boken följer man en fattig familjs strävan efter en mer dräglig tillvaro.
Familjen består av Lotten, August, Gertrud, Emelie och Olof.

Karaktärerna
Lotten är den omtänksamma modern som lever helt och enbart för sina barn.
August är äldst och blev bortadopterad till den rika familjen Bodin när han bara var ett litet barn. Där tas han om hand av herr Fredrik och Annika, som aldrig kunnat få egna barn.
Emelie är näst äldst i familjen, efter August, och hon tar över rollen som beskyddare när modern Lotten ramlar i en isvak under ett byk och dör.
Gertrud är det näst yngsta barnet och hon gifter sig ganska ung med den ståtlige spårvagnsstinsen Rudolf, son till en av moderns bästa vänner Skräcken.
Barnens ”riktiga far”, Henning, dog ung i lungsot när han försökte överarbeta sig och det visade sig snart att även yngste sonen Olof fått men av faderns sjukdom.
Olof är liten och svag och drömmer om att måla den perfekta bilden, bilden som ingen annan har målat förut.

Språket är en smula torftigt och enformigt ibland. Men ändå unikt på det sättet att författaren, jag kallar honom för enkelhetens skull bara Per, lyckas hålla en viss distans till karaktärerna samtidigt som man får en detaljerad bild av hur de känner sig, ser ut och tänker. Detta åstadkoms genom ett säreget skrivsätt, där Per aldrig använder sig utav förstaperson. Allt är skrivet i tredjeperson, samtidigt som sjuttiofem procent av texten går åt till miljöbeskrivningar och beskrivningar av det själsliga livet hos de olika människorna.
Mellan kapitlen i boken hoppar Per mellan olika personer, vilket ger en känsla av rymd och vidd. Ena sekunden är man i slumkvarteren vid utkanten av stan för att sedan plötsligt befinna sig på söder eller i innerstan. Man transporteras också mellan de olika sociala klasserna i samhället, mellan fattigt ruckel och snofsiga villor. Mellan bankirer och sotarmurrar o.s.v.

Några små citat
”Timmarna gick under arbete. De frös och svettades, händerna blev okänsliga, som döda. Några raster hade de tagit, värmt upp sig och druckit kaffe inne hos gumman. Det grå diset mörknade till skymning och kväll. Egentligen borde de ha slutat för dagen men det var skönt att få det sista gjort, inte behöva börja om på nytt nästa morgon. Därför fortsatte de utan att ens orka tala till varandra längre.
Lotten reste sig för att räta på ryggen ett ögonblick. Men kanske det skedde alltför hastigt, svindelkänslan blev starkare. Hon undrade om hon skulle svimma, sökte något att hålla sig i – men räckte inte fram till något, bara föll. Och medan hon föll kände hon iskylan och skräcken. Hon visste inte om det var hon själv eller Johanna som skrek.” Sid.120
Det här avsnittet visar tydligt de språkliga finesser Per använder sig utav, men visar även på en brytningspunkt i boken. Lotten dör, och någon annan tvingas träda fram för att hålla samman familjen. Denna någon blir ganska snart Emelie, som både tyngs och njuter av det ökade ansvaret. Det är också en skrämmande bild av den fattiges död som här målas upp. Inte ens i dödsögonblicket upphör Lotten att känna, tänka och oroa sig. Jag tänkte direkt på hur meningslös hennes död var och en massa ”om hon bara hade...” dök genast upp. Men sedan, å andra sidan, kan man ju fråga sig hur länge till hon hade orkat leva i det tempo hon gjort dittills?

Hon såg på honom och han tittade ner, rädd för att möta hennes blick och besatt av den vanliga tanken: alla vet, alla kan se att jag inte hör hemma här. Men samtidigt försökte han gissa hennes ålder och bostad: förmodligen var hon något äldre än han var, femton-sexton, möjligen sjutton. Och om hon inte var en tillfällig besökare hörde hon väl hemma i någon av villorna norr om bryggan, kanske Augustenborg som låg närmast. Sid.20
Det här mötet får en stor inverkan på Augusts känsla för klasstillhörighet. Han träffar någon som accepterar honom som en av sina egna, och han blir mer lojal mot överklassen än mot sina tidigare syskon från arbetarklassen. Hans nya liv som en överklassens medborgare tar sin början och han förtränger mer och mer sitt förflutna från den punkten och framåt.

Här följer ett exempel från gamle Per där han fängslar läsaren (d.v.s. mej) genom att lägga in ett litet missförstånd mellan två av personerna i boken. Läsaren VET att hårnålarna kom från någon som Augusts pappa (den nya pappan altså) har vänstrat runt med. Men stackars Berta tror att August haft hur många andra billiga slampor som helst både innan och efter, och vågar därför inte be August om hjälp med hans son.
Livet var förvirrat. Vad hon än gjorde så blev det fel. August hade hjälpt henne och hon hade nog hjälpt honom också. Men det var inte bara frågan om att hjälpa varann – om hon vågade använda ordet skulle hon säga att hon älskade August. Han kände inte så för henne, det förstod hon, godkände. Visste ju själv att hon var alltför enkel, inte såg något ut. Ändå hade hon nog blivit både undrande och ledsen när han kom med de två hårnålarna som han trodde att hon tappat på hans fars kontor. Sid.103

Återigen lite om Emelies ansvarsövertagande. Förlåt men jag bara måste få med det här också, sen är det slut, ja lovar!
Visst blev hon glad när Olof kom, a...