älskar er

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Där på berget satt hon och tittade på naturen runt omkring. Det enda hon hörde var vindens sus, fåglar som kvittrade och bilar långt bort på stora vägen. Där på berget såg hon ut över sina grannars hus och sommarstugor en bra bit bort. Nedanför berget låg en koja som hon och en kompis byggt för längesen. Då allt var bra. Det var så skönt att bara sitta där och tömma hjärnan på alla tankar som for ikring där inne. Där satt hon på berget och började plötsligt nynna på en sång. Då kom alla tankar om skolan upp i huvudet. Hon kände hur den sköna stämningen började tyna bort, men hon ville så gärna ha den kvar, hon ville inte minnas, hon ville inte! Hon var så trött. Så ledsen, så tömd på livslusten när hon kom och tänka på allt ont. Att alltid höra kommentarer. Hemska kommentarer.
Du är så ful. Du passar inte i det där. Hon tänkte att hon inte skulle ta åt sig. Men att höra de kommentarerna dag ut och dag in nötte på henne. Hon var så less på att vara den som alltid var den som var utanför tjejerna, och att alla alltid gjorde narr av henne. Familjelivet var så perfekt som hon kunde önska, men det var det inte med vännerna. Vänner existerade inte för henne. Självmordstankar dök upp då och då i hennes hjärna, men hon visste att det inte skulle ske för hon hade inte hjärta till att såra sin familj. För hon visste att dom älskade henne. Om hon bara skulle slippa alla kommentarer och annan skit i skolan skulle hon vara lycklig. Men de i skolan lät inte henne vara lycklig. I skolan blev det att hon oftare drog sig undan och mer och mer satt för sig själv. De gånger folk lade märket till henne var när hon svarade på lärarnas frågor och när de gjorde narr av henne och retade henne.


Kära dagbok!

Idag var nog den hemskaste dagen på länge. Den hemskaste dagen någonsin. Idag spottade Jonas på min tröja och Camilla, Sara och Jenny gav mig örfilar för att jag sagt något som jag inte hade sagt. Tomas höll i mig när Kalle och Malin måla smink i hela mitt ansikte. Jag grät inte en ända gång. Jag klara bara inte av att göra det. Jag klarar det inte. Att inte lärarna på min skola ser vad som händer. Min familj tänker jag inte berätta för. Inte än i alla fall. Den enda som vet är du! Bara du. Det är bara du som vet allt som hänt mig! Kommer du ihåg att jag skrev att Philippa kladda tuggummi i mitt hår? Det var hemskt. Fast nu har håret nästan växt ut igen! Mamma och pappa undra alltid varför jag gråter på kvällarna. Då säger jag att jag inte gråter utan att jag är snuvig och att det rinner i ögonen. Jag undrar om de förstår att jag ljuger. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Förra veckan fyllde vi i en enkät om mobbing i klassen. Lärarna sa att vi skulle få reda på svaren sen. Och det fick vi. Det var bara en som skrev att det var en person som blir mobbad. Det var jag! Jag som skrev om mig själv. Alla andra var oärliga. Läraren sa då: Men eftersom det är en som har skrivit att någon blir mobbad i vår klass, då måste ni andra vara oärliga!
Läraren såg mig i ögonen. Jag visste att han visste! Sen när läraren kollat bort så såg jag hur alla de andra satt och tittade på mig! I det ögonblicket förstod jag att just den dagen skulle bli hemsk och det blev den. Men jag orkar inte skriva om det just nu. Jag skriver om det någon annan gång.

Älskar dig min kära dagbok! Kramar Mig



Där stod hon vid skåpet och där kom de andra. De tryckte upp henne mot skåpet och spottade, sparkade och slog på henne. Just då ser hon hur hennes föräldrar kommer gåendes i korridoren. Hennes mamma skrek av fasa och henne pappa med. De började springa fram till henne, alla andra hade redan sprungit iväg. Där låg hon på marken och tårarna rann. Hon var avslöjad! Nu visste hennes föräldrar.


Kära dagbok!

Det är hemskt. Förfärligt! Mamma och pappa har fått reda på allt. De kom till skolan idag just när de andra höll på att spotta, sparka och slå mig! När mamma och pappa kom fram till mig låg jag på golvet och grät. Inte för att det gjorde ont utan för att de hade fått reda på allt! Jag var avslöjad. När vi kom hem hade jag ett rejält korsförhör om allt som hänt. Mamma och pappa ringde rektorn och vi ska träffa honom i morgon! Men jag kommer inte i morgon! Jag finns inte i morgon! Det är slut nu! Jag får det bättre där uppe. Jag vet precis hur jag ska göra. Piller. Jag ska gå nu! Jag älskar min familj och kommer alltid att göra! Jag kommer alltid att finnas hos er. Min ande ska vara med er för evigt! Älskar er!

Älskar dig min kära dagbok! Kramar Mig



Där gick hon längs stigen med fickorna fulla med piller, en vattenflaska i handen och ett brev. Hon var på väg bort från sin familj, sitt hus. Sitt liv! Hon gick ner till vattnet! Hon föll i hopp på marken. En timme senare hittas hon död nere vid vattnet, av sina föräldrar. Det låg ett brev på henne. Ett avskedsbrev.


Hej mamma och pappa!
Hur mår ni? Jag vet att jag kommer att må bra! Så oroa er inte för mig! Jag vill bara säga förlåt och att jag älskar er! Men jag orkade inte mer! Det fanns ingen kraft i mig! Jag är så ledsen att ni fick reda på vad som pågick i skolan! Jag vet att jag sårar er genom att ha gjort det jag har gjort! Jag vet att ni älskar mig! Jag älskar er också! Mer än allt annat! Ni är mitt allt. I mitt brev till er nu vill jag inte skriva om skolan och jag tror inte ni skulle må så bra av att veta. Men jag vet att ni vill veta senare. Kanske om flera år. Min dagbok ligget i min låda i nattduksbordet. Jag älskar er! Jag kommer alltid a...