Hon älskar det hon hatar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Måns.
Vad har jag gjort för fel för att du inte älskar mig?
Vad har jag gjort som gör att du vägrar se mig?
Dina ögon gled förbi den kropp som jag önskade att du skulle avguda.
Dessa ögon jag kunde offra för mitt liv för.
Du gav mig inga blickar. Du log inte åt mina leenden. Du avgudade inte mitt skratt.
Du såg mig inte.
Jag var ett namn i mängden som inte skulle plockas upp.
Jag tänker aldrig älska honom, sa jag.
Tänk om jag redan gör det då?
- emeli

Varje gång skolklockan slår tre står han utanför mitt skåp. Han har ryggsäcken slängd över ena axeln och det svarta håret ligger i en envis oordning på hans hjässa. I handen har han mina nycklar och han ler när jag kommer.
- Får jag mina nycklar? säger jag. Han håller dem mellan pekfingret och tummen och låter dem vagga fram och tillbaka framför mina ögon.
- Varför skulle du få dem? säger han och de gröna ögonen smalnar. Hans vänner står bakom honom och han med tandställningen har tagit min väska.
- Kan jag inte få mina saker? säger jag och känner hur min röst sviker. De hårda ögonen jämnas ut till en svag blick och han känner hur mitt självförtroende sjunker. Nycklarna hänger envist framför mitt ansikte och när jag höjer handen rycker han bort dem så att dem klipper mig i ansiktet. Jag böjer mig ner och tittar inte upp igen förrän det har slutat att svida. När jag höjer blicken är han borta. Nycklarna och väskan ligger slängda på golvet. De har ritat och skrivit könsord på väskan och när jag plockar upp den tittar jag bort. Jag öppnar fönstret och slänger ut den utan att bry mig om att ta upp vad som ligger i den. Nycklarna lägger jag i fickan och blundar när jag rör dem.
Han har snuddat dem.
Hans fingrar har smekt de nycklar som jag vidrör varje dag. Han har haft dem i handen och tänkt på mig. Jag tänker aldrig glömma honom, oavsett vad han gör. Det korpsvarta håret och de gröna ögonen.
Varför ska jag älska honom?

- Hon som sitter längst bak? Jag hatar henne. Jag äcklas av henne. Hon är så jävla ful. Måns vänder sig om och kastar en snabb blick bakåt. Kastar en vass blick mot flickan som sitter hopkurad till en liten boll och stirrar ut från fönstret. Hon tar inte emot den, vänder sig inte ens om för att försöka fånga den. Då gör det ont i honom, då sticker det knivar i hans själ och hon äter upp honom inifrån. Hans vänner ler.
- Vi hatar henne med, säger de. Måns skrattar de råa skrattet som spegelbilden ger honom varje morgon. Inuti gråter han. Tysta tårar tillägnade till flickan som sover i hans hjärta.

Han står med brevet i handen och läser raderna om och om igen. Tänk om jag redan gör det då? Det är ett vackert brev. Ett brev som gör ont. För kärlek gör ont, alltid. Emeli, Emeli, Emeli. Hans dagbok innehåller ett namn. Han vet att hon älskar honom också. De älskar varandra. Varför ska det vara så? Varför finns kärlek?

Jag tittar på de händer
Som gör din kropp så skör
Känner på de fingrar
Som sakta stilla dör
Doftar in den smekning
Som dina händer ger
Kysser mjukt och stilla
När dina läppar ler
Älskar andetagen
Som tillägnas till mig
Döden kryper nära
Och tar din kropp från mig
Och fast jag vet att slutet
Är väldigt nära nu
Så luras mina tankar
Att mardrömmen är du
Att slängas in i döden
Rymma sakta bort
Glömma bort att älska
Fast livet är så kort
Förlåt.

Han lägger dikten i hennes bänk.

När hon öppnar bänklocket på morgonen är hon tystare än vanligt. Kurar ihop sig till den lilla bollen innan andra lektionen börjat. Håller den skrynkliga lappen i vänster hand mellan de långa fingrarna. Läser raderna noggrant och försiktigt, som om bokstäverna skulle rymma ifrån henne. De stora ögonen glänser och hennes smala, röda läppar dras upp i ett leende. Inget stort, utan ett tyst och hemligt leende. Hon vet inte vem som har skrivit dikten, kanske bryr hon sig inte, kanske vill hon inte veta. Rädd för att bli besviken eller lurad. Driver någon med henne? Hon höjer blicken och tittar ut över klassrummet. Inget hånflin någonstans, inga elaka ögon. Konstigt, är allt hon tänker. Konstigt.
Plötsligt far en hand fram och drar papperslappen ur hennes hand. Vecklar upp de vingliga bokstäverna med vingarna halvt utfällda; påväg att flyga. Det är han med tandställningen. Måns vän. Han läser upp texten, skriker ut den. Hämtar sina kompisar som gaddar sig runt honom. Måns i täten. Bokstäverna är inte lika vackra längre. Emeli vill inte höra, hennes händer är tryckta mot öronen och hon blundar. Rösterna blir högre och knuffarna hårdare. Bokstäverna i en röra på golvet, sönderrivna. Måns ser på henne. Öppna dina ögon, Emeli, tänker han. Öppna de vackra ögonen så att jag kan se dig. Hon öppnar ögonen och tittar på honom. En ond blick. Jag hatar dig, säger blicken. Jag hatar dig och dina jävla kompisar!
Hon skulle bara veta vem som skrivit dikten.

Han sitter bakom henne när bussen börjar åka. Den jävla bussen till den jävla klassresan. Hennes mjuka, tunna hår med små lockar vid öronen är så nära honom nu. Han lutar sig fram för att få andas in doften av den speciella flickan. När han vänder sig om ser han svaga misstankar i blickarna runt honom och han sväljer. Ingen får veta att han älskar Emeli. Hans vassa naglar drar fyra streck i hennes vita nacke. Det blir rött med små vita fnasor. Emeli far upp och vänder sig om, den kalla blicken på honom igen. De hårda ögonen. Han hånler och skrattar högt åt henne, drar ännu ett rivmärke men denna gång i hennes ansikte. Hon försöker vända sig om men han har ett hårt grepp om hennes nacke. De röda ränderna växer i hennes ansikte och han river och river, känner hur hon ger upp och låter honom fortsätta. De vackra ögonen som stängs igen, försvinner bort. De börjar blöda snart. Han släpper henne. Hon drar sig bort mot honom och kurar ihop sig till den lilla människan hon spelar in sig i varje dag. Måns studerar sina händer och de små antydningarna till bloddroppar på naglarna. Han låter fingrarna föras upp i hans mun och slickar i sig hennes blod, hennes mjuka själ i hans mun. Det smakar tjockt och lite salt.

De bor i 4 stugor med sex personer i varje. Läraren har sagt att flickorna bor med flickorna och tvärtom. Måns smyger omkring mellan husen, kupar sina händer vid fönstren och försöker hitta Emeli. Hon bor i den första stugan, närmast vattnet. Han bor i den fjärde stugan, vid skogen. Han finner henne med sin blick i en av sängarna. Hon sitter tryckt mot väggen, med de mörka ögonen stängda. Han drar sig iväg mot sin stuga innan någon upptäcker honom.
Han med tandställningen har redan börjar smida planer. Vem som ska slängas i vattnet och vem som ska supas full och falla ihop inför lärarna. Måns stiger in och sätter sig bredvid honom och ler med ansiktet.
- Ikväll, säger pojken med tandställningen. Ikväll ska vi bada.

När lärarnas stuga är släckt och de tydliga snarkningarna ekar smyger barnen ner mot stranden. Allihopa, inklusive Emeli. Hon skiner lite, ett blygt skimmer som tyder på en knappt synlig lycka. Jag får vara med, tänker hon. Jag är någon.
De slänger av sig sina kläder och springer ut i vattnet. De små vågorna skvätter upp på dem i upphetsning. Havsglitter på barnkroppar. Måns vältränade och något solbrända kropp skapar viskningar bland flickorna och nervösa blickar. Han vadar ut i djupet allra först. De andra vågar först inte. Pojkarna håller ett hårt tag i sina badbyxor som om någon osynlig makt skulle dra ner dem i havet. Måns springer upp på land och får tag i en flicka. Han slänger henne över ryggen och hon fnittrar och skriker.
- Släpp ner mig, Måns! säger hon. Egentligen vill hon inte alls. Bär mig i all evighet, tänker hon. Han slänger ner henne så att hennes rygg slås mot vattenytan och hon sjunker ner i sanden med ett leende. De andra är i havet nu och de ryser när det kalla vattnet simmar upp på deras magar. Emeli står vid strandkanten i sin svarta baddräkt. Måns tittar på henne. Hon är så vacker och så oskyldig. Han studerar när hennes fötter dansar ner i vattnet och dropparna fastnar på hennes ben. Hon böjer sig ner och börjar simma utåt. Måns släpper henne inte med blicken. Han med tandställningen skrattar åt henne.
Vad skrattar han åt, tänker Måns. Hon är ju fulländad. Men Måns följer ändå med i skrattet och pekar på henne. Hon ger ingen notis om honom, fortsätter ut som om de var stumma skuggor. Måns känner hur han börjar crawla efter henne. Hur hon försöker fly från honom men tillslut inte orkar och faller i hans armar. Han lägger sina fingrar på hennes hjässa och trycker neråt. Känner hur tystnaden stiger och hur barnen bakom honom vänder sig mot honom och stirrar. Han håller henne under vattnet. Hon försöker inte ens rädda sig själv. Han med tandställningen blir orolig.
- Försiktigt Måns, hon kan ju drunkna för helvete!
- Du dödar henne! Fattar du inte? Skriker någon annan. Måns händer är fortfarande spända och hennes huvud under ytan.
- Släpp henne! Han släpper henne. Emeli seglar upp ur vattnet. Ansiktet är lugnt och hon ler triumferande. Måns är stum.
- Trodde du jag skulle dö? Säger hon till honom. Sedan vänder hon sig om och vandrar upp ur vattnet. De andra följer henne, drar åt sig sina handdukar och försvinner in i stugorna. Måns står kvar i vattnet, ser upp mot stranden. Vad jag känner mig tom, tänker han. Sedan drar han sin hand genom håret och går sakta upp.

Hon ligger i sin säng och gråter. De tunga tårarna som sakta trillar nerför kinden. Hon är alldeles ensam i stugan och flickorna hon delar rum med har gått ut för att dricka sprit. Hur kunde han?
Hur kunde han försöka ta mitt liv?
Hennes ögon känns trötta och huden åtsittande. Hon kryper ner bland filtarna och vilar sitt huvud på den våta kudden.

Måns springer. Han springer förbi lägerelden, springer i det våta gräset förbi de tre första stugorna. När han kommit fram till den fjärde saktar han ner och smyger försiktigt fram till dörren, öppnar och stiger in. Han finner Emeli sovande och han tar upp henne på sin axel som om hon vore en säck mjöl. Han öppnar dörren ännu en gång som har blåst igen av den envisa vinden. Sedan går han med tysta och mjuka steg så att Emeli inte ska vakna in mot skogen. De svarta träden böjer sig som en stig för honom och han följer de osynliga spåren. När man inte längre ser vattnet släpper han ner Emeli så att hon faller ihop i en hög. Hon vaknar med ett ryck ur sin djupa sömn, tittar sig förvirrat omkring och gnuggar sig i ögonen. Världen är fortfarande suddig i hennes nyvakna ögon och inte förrän skärpan kommit tillbaka upptäcker hon Måns. Hon kravlar med flämtande frustningar bakåt i gräset. Men marken är våt och hal och hennes händer har inte orken att hålla upp hennes trötta kropp. Hon faller med ryggen mot marken. Måns ser hur hennes fingrar kämpar för att lyfta henne igen men förgäves. Hon sparkar med benen mot Måns. Hennes huvud faller ner mot ...