Sprängaren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehåll

Det är Sveriges tur att anordna de Olympiska Spelen. Både folket och politikerna jublar, men det verkar finnas någon som inte gör det.
Annika Bengtzon är nyutsedd kriminalredaktionschef för tidningen Kvällspressen när OS –chefen Christina Furhage några månader före spelen sprängs till döds på en av idrottsarenorna. Veckor efter Christinas död sker ett liknande mord i en annan arena och byggarbetaren Stefan Bjurling berövas på livet. Sedan sker en liten bombning från brevbomb i ett postkontor. Man spekulerar runt om det var ett terrordåd mot spelen eller om bomberna var riktade personligt mot offren. Reportrarna anar att detta kan vara början till ett nytt ”all time high” för tidningens ekonomi och kämpar med att komma till rätt plats, fråga rätt frågor till rätt personer och trycka det mest exklusiva först.
Annikas försöker hela tiden som ny och tämligen oerfaren chef vinna sina skeptiska medarbetares förtroende till henne utan större framgång. Stressen före jul tvingar alla till det yttersta och nerverna är på helspänn. Man vill ju köpa julklappar, pynta granen och baka pepparkakor med familjen. För Annika kom alltid tidningen i första hand och hon ställer höga krav på att det ska vara så för hennes arbetskamrater också.
Kvällspressen har växt i upplaga samt inkomst på den senaste tiden och Annika förtjänar mycket av äran för dessa framgångar. Hon är en mycket kompetent kriminalreporter och många gånger har det lett henne för långt in i ett fall för hennes bästa. Brevbomben som exploderade på postkontoret strax före jul var adresserad till henne och alla misstankar om terrordåd försvinner när sprängaren plötsligt riktar in sig på någon som inte har förbindning till spelen…



Miljö

Händelserna utspelar sig i den moderna tidens Stockholm, där Kvällspressens högkvarter är situerad. Det första offrets bomb utlöstes två veckor före jul och postkontorsbombningen på julafton. Decembervädret är inte trevligt och vägarna består av en heltäckningsmatta av slask och gegga.
Förutom Annikas får vi också följa en del av de andra reportrarnas vardag. De befinner sig på rad olika platser, allt från offrens hem i förorten till höjdarnas kontor i city. De tar med oss till inspelningsstudion, konferenser, mordplatser och alla andra tänkbara ställen där stordåd kan inträffa. Boken kretsar runt kriminalitet i samband med statsstyre och de flesta reportrarna i boken utför detektivarbete.
Miljön är typiskt showbusiness, även fast man sällan tror att sådant finns i Sverige så som man ser det på TV. Många slanglika begrepp är internationella och bygger på engelska ord och man får en liten insikt i hur politiker, regering samt polis tänker och sköter saker och ting.
Historien kretsar sig runt den rikare människogruppen i Stockholm.
Det är typiskt stressigt storstadsliv med en framgångsrik kvinna i fokus.

Personer

Huvudkaraktären Annika befinner sig i trettioårsåldern och beskrivs som en mycket ambitiös och framgångsrik reporter. Hon är oftast mycket tuff och yrkesmässig, men har också moral och starka känslor. När hon genom stressen känner att hon gör fel som chef får hon en rad olika nervösa sammanbrott. Hela tiden antyder hennes tankar att män inte vill arbeta under kvinnor.
Annika har det stressigt både hemma och på jobbet. Hon har två krävande barn under 10 och är gift med Thomas, en mycket upptagen man. Thomas är högt ställd inom politiken med krävande arbete. Han har mycket tålamod, speciellt med Annika, eftersom hon är relativt dålig hemmafru och han ofta får ta rollen som både pappan och som mamman för barnen. Thomas stödjer Annika på ett mycket nödvändigt sätt även fast Annika själv oftast inte inser och är tacksam över det. Hon försummar ibland sin familj medvetet för att hon brinner så mycket för sitt arbete.
Paret måste hela tiden prioritera jobb, barnen och varandra. De själva kommer oftast sist och det tär på deras förhållande.
Tidningens chefredaktör Ander Schyman träder i denna bok fram som en mycket viktig person vid sidan om Annika. Han är en man i medelåldern som kämpat hela livet och med tidigare hjälp från Annikas sida blivit tidningens chefredaktör. Han är en bra man, tror stenhårt på Annika och försvarar henne konstant när övrig personal kritiserar henne. Genom historiens gång märker man ibland genom hans tankar och handlingar att han kanske tycker om Annika på ett annat sätt än en vän och kollega, men man kan inte mer än att spekulera hur det går, för mer berättar de inte.
Andra viktiga personer i boken är bl a offret Christina Furhage. Även fast hon varken var det enda offret eller känd för läsaren sen tidigare så forskar Annika om henne efter döden och man får veta ganska mycket om hur hon var i livet. Hon var trots allt ett internationellt ansikte och det var ju hon som hade vunnit OS till Stockholm. Efter en rad intervjuer och grävande i gamla arkiv visar det sig för Annika att Christina inte alls är den fina, framgångsrika yrkeskvinnan som allmänheten tror att hon är.

Disposition

Stilen är ganska vanlig, med vardagskaraktärer och vardagsaktiviteter. Hela tiden hänger det spänning i luften, först pga. kommande OS, sen oro över bombningen som utgjorde orsak för hela boken.
Vi får höra varje händelse i kronologisk ordning men ofta hoppar handlingen från person till person. Det är lite som en Tv-såpa; varje kapitel är ett avsnitt. Annars var boken ganska mycket som andra, ganska jämn handling och mycket passiv spänning.
Mellan varje kapitel finns ofta ett litet kursivt textstycke som är skrivet mycket poetiskt och icke sammanhängande. Tidvis kan det också vara tråkigt att läsa. Vem skrev den? Vad syftar hon/han på? Hur hänger det ihop med resten av berättelsen? Dessa frågor besvaras vid slutet av boken, då sanningen om allt avslöjas.
Förr i tiden var det populärt med deckarromaner och man ville gärna följa Sherlock Holmes och Hercule Pierrot på deras äventyr. Idag är det svårt att tro att en sådan kriminalroman skulle kunna bli så storslagen. Men Sprängaren är helt enkelt en modern deckare skriven med hjälp av gammalt recept.

Epok

I boken är det högt tempo och starka karaktärer och man får mycket insikt i tankar och känslor. Berättelsen är mycket noggrann på detaljer och man får veta exakt vad en person för och hur den gör det, därför kan man märka på många sätt att det är nutid. Deadlines och utlandsförbindningar står högt i fokus; slang, talesätt, ton och datorer, mobiltelefoner samt TV visar tydligt att detta inte kunde ha varit för längesen.
Det är en yrkesvärld vi befinner oss i och allt ska skötas professionell. Alla handlingar arkiveras och alla avtal skrivs under.
Allt finns i databaser och med hjälp av de så finns ingen information som inte går att hitta och inga mysterium som inte går att lösa.


Språk och stil

Liza Marklund skriver oftast slarvigt med mycket talspråk och grammatiska fel, men jag tror att det kan bero på att hon förutom författaryrket också skriver för Aftonbladet. Det gör nog också att hon är speciellt bra på att beskriva miljöer och skildra vardagen så realistiskt att man ofta kan nicka och högljutt hålla med. Det som gör henne mer författarlik är att hon ibland kan vara mycket poetisk. Boken börjar med en prolog som man inte förstår först man läst en bit. Den lyder ungefär såhär: ”Kvinna som snart skulle dö steg försiktigt ut ur porten och såg sig omkring. /…/ Hon såg den höjda hammaren men hann aldrig bli rädd. Det första slaget träffade hennes vänstra öga.” Den kursiva texten här och var är också mycket poetisk och svårläst, men samtidigt verkar den otroligt vettig, som om hon filosoferat länge och grundligt över det hon skriver. Exempel är: ”Man kan faktiskt älska sitt arbete. Den kärleken har för mig alltid varit sannare än den mellan människor. Den uppriktiga glädjen att lyckas med något jag föresatt mig överglänser allt annat jag upplevt. För mig är det självklart att hängivenheten mot uppdraget kan vara lika starkt som till en person som inte förtjänar det.
Tanken att min älskade kanske gör det fyller mig med bävan och osäkerhet”
Jag har läst ungefär hälften av hennes böcker, som alla handlar om reportern Annika Bengtzon. Hon har många gånger smugit in egna åsikter och det ena och det andra i sina berättelser. Bl a klagar hon ofta på högerns makt och hejar på feminismen.
Marklund är mycket noga och informativ med innehållet och man får t ex höra mycket detaljerat om hur staten gör sitt jobb och hur arbete inom media fungerar.
Jag uppfattar ibland författarinnan som aningen snuskig och stötande. Det känns som att hon inte riktigt kan avgöra vad som kan och vad som inte kan tryckas. Hennes budskap är kristallklart men det finns onödiga och äckliga detaljer (ytterst pinsamma känslor, tankar och fantasier mm som inte är absolut nödvändig för sammanhanget) som hon kunde ha utelämnat. Hon fokuserar helt enkelt på mer än bara handlingen, hon såg helheten och tänkte lika mycket på karaktärer, miljöer och vardagliga ting.
Hon skriver på ett sätt som jag inte tidigare stött på i böcker. Det var väldigt bekant och närmast påminde det mig om uppsatser skrivna av folk i min ålder (vi kanske har samma tankegångar). Det kändes som att vi i nian visst också skulle kunna skriva som henne om vi hade varit med i några år mer och fått lite mer kött på benen. Hon visar ständigt att hon stod med båda fötterna på jorden, även om det var på en annan nivå än där mina stod.
Hennes historier är välpålästa, detaljerade och marknära.

Sammanfattning

Liza Marklund tar många gånger i berättelsen upp feminism. I boken finns minst tre framstående kvinnoroller som alla kämpar för att klättra åt rätt håll i karriärstegen. Jag stödjer henne starkt redan nu och tror att mitt stöd endast kommer att fortsätta växa då jag själv kommer ut i arbetsmarknaden och får vara med om kvinnornas tysta förtryck.
Det verkar som att Marklunds ”superreporter” Annika Bengtzon är en avbildning av författarinnan själv. Om sanningen ska fram så verkar böckerna som förutsägbar fiktion, även om det finns mycket i boken som är verklighetstroget. Det kan bero på att Kvällspressens reportrar alltid är på rätt plats och att Annika alltid kommer på mirakulösa sätt och se otroliga samband som andra minst lika erfarna reportrar inte gör. Hur ofta kommer reportrar fram till saker före polisen, och hur ofta är det samma reporter? Ingen är så fantastisk. Ofta vet man hur hennes få svårigheter i livet kommer att sluta redan innan den börjar. Deckarromaner ska väl inte alltid vara förutsägbara och sluta lyckligt?
Visst är det kul att läsa om andras framgångar, men efter att ha läst många böcker i samma stil så blir jag ganska trött på det och utvecklar ett detektivsinne själv. Boken berättar utöver historien också om olika journalistknep som att slå annorlunda siffra i slutet av telefonnumret för att komma förbi växeln och direkt till en anställd i ett företag. Inte alla dessa knep verkar helt legala. Journalister måste ha skinn på näsan fö...