Hämnden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Där gick jag, på väg till en krog. Simon skulle bjuda mig på en öl, men vid det här laget så borde han veta att jag helst avstår från sprit.
Jag tittade på klockan, den var 23.49, ganska sent för min del, jag som brukade gå och lägga mig runt 22.00. Vägen jag gick längs var becksvart. Alla lampor var släckta. När jag kom till en korsning så hörde jag ett pistolskott, jag sprang åt det håll jag trodde skottet kom ifrån.
När jag var framme så såg jag en stor och kraftig man stå tjugo meter ifrån mig med pistolen i handen, nedanför honom låg en livlös gestalt.
Han hade hört att det kom någon och tittade åt mitt håll. Nu höjde armen och avlossade ett antal skott mot mig men alla svischade förbi.
Jag hade såklart glömt mitt tjänstevapen hemma, dum som jag var.
Men jag vände mig om, tittade på en skylt som talade om vilken gata jag var på, det skulle nog behövas eftersom han kom springande i full fart mot mig. Jag tänkte, att det vore bäst att springa till krogen där Simon väntade. Där skulle jag vara säker. Jag sprang det snabbaste jag kunde, skotten bara flög förbi min skalle. Jag var ju inte i så bra form som tidigare men det var ju inte så långt kvar till krogen, det var kanske fyrtio meter kvar, han knappade in på mig dom sista metrarna, skulle jag hinna? Jag tog mina reservkrafter och sprang in på krogen, det var en liten och hemtrevlig krog med lite tyska drag. Jag stod i dörröppningen och tittade på mannen.
Han hade stannat, han bara stod där och tittade på mig.
Kanske granskade han mitt ansikte så att han vet hur det ända vittnet ser ut.
Men det brydde jag mig inte om. Han var en av dom män som har haft ett förflutet som kampsportare, jag kände igen hans drag, fast det var ju många som såg ut sådär. Var det Strand, eller Kajan? Nu vände han på sig och gick iväg med raska steg. Nu så såg jag Simon, han satt vid ett litet runt bord med två stora starka.
– Varför är du sen? Frågade han fundersamt.
– Jag… pust… jag hörde ett pistolskott på vägen hit och jag sprang för att titta, då stod en man vid ett lik. Han jagade mig hit, men han har stuckit nu.
– Vem var det då, han du se hans ansikte?
–Nä, inte riktigt, men enligt den muskulösa kroppen så kunde det ha varit Strand eller Kajan.
– Ligger offret kvar?
– Den borde då göra det. Han eller hon kanske har flyttat på sig.
– Det är inte rätt tid att skämta nu Rolle. Det borde du veta. Detta är blodigt allvar. Men jag kunde inte hjälpa det. Det var inte mitt fel att jag då och då kunde skämta om allt. Men nu kom det vid fel tidpunkt.
– Vi går hem och sover så att vi kan undersöka saken bättre imorgon. Vi kan båda behöva lite sömn. Ses imorgon då, mitt kontor klockan 9.00. Jag skickar ut någon som spärrar av området imorgon bitti. Hade du adressen förresten? Tillade Simon.
– Javisst. Jag lyckades snappa upp den mitt uppe i allt. Sturegatan.
Men, god natt då. Vi gick då åt var sitt håll. Hem till den efterlängtade sängen.
Morgonen kom och jag vaknade ganska lätt. Virena hade redan farit med Elin till dagis så jag var ensam hemma. Jag åt en redig frukost, klädde på mig och åkte iväg till stationen. Simon satt redan och väntade på mig.
– Vi har tagit in liket. Det var en 25 årig kvinna vid namn Sara Svensson.
Hon ligger inne för undersökning. Vi ska se om vi kan finna dödsorsaken.
– Just det. Fanns det några ledtrådar på brottsplatsen?
– Det fanns en hylsa från skottet. Det var en Sig Sauker p228.
Men det är inget som kan leda oss till mördaren.
– Men jag tyckte att det såg ut som Strand eller Kajan. Samma kroppsbyggnad i alla fall. Jag han ju som sagt inte se hans ansikte. Jag satt mig ner och försökte minnas ansiktet men förgäves. Det kunde ju vara Kajan eller Strand. Dom känner jag ju mer än väl, även om jag inte vill det.
Men Riset då? Honom hade vi ju inte sett till på åratal.
Kan han ha kommit tillbaka?
Det var osäkert. Simon harklade sig och sa:
– Vi får fråga Strand om vart han var igår kväll. Sune får följa med dig och fråga ut Strand. Sune var en mardröm, han rökte 20st cigaretter om dan.
Han var kall och hård, inte särskilt pratglad. Han hade inga riktiga vänner, bara sin egna lilla trädgård.
– Ni får fara så fort ni kan. Simon lät lite oroad med tanke på allt jobb som skulle komma . Just när jag tänkte övertala honom att jag inte ville åka med Sune så kom han in.
– Ska vi fara. Sa han på sitt hårda vis.
– OK. Sa jag motvilligt. Vi gick ut och hoppade in i hans röda Opel Omega.
Vi hade fått ett tips om att Strand höll till i en lägenhet på Östermalm.
Sune var som vanligt tyst. Jag försökte komma igång med ett samtal men det var lönlöst. Han bara satt där med ciggen i mungipan och puffade.
Det var soligt och varmt ute, och tur var ju det, för jag höll på att kvävas inne i bilen. Halva mitt huvud var praktiskt taget utanför bilen. Jag kom på andra tankar med huvudet utanför bilen. Det var bara två veckor kvar innan jag får ta semester. Jag och Virena hade funderat på att åka till Corsica men det var lite för avlägset med tanke på vår ekonomi. Nu var vi äntligen framme.
Vi hade redan tagit fram portkoden så det var lätt att komma in genom den massiva ekporten. Han skulle vara på tredje våningen. Vi gick uppför trapporna och jag konstaterade att det var ett hyreshus från sent sextio tal. Vi tog fram våra tjänstevapen och sparkade in dörren. Vi såg ingen. Det var halvmörkt i rummet. Persiennerna var neddragna fast en liten strimma ljus slank in. Vi gick tätt inpå varandra. Det var tomt i hela huset. Vi gick in i sovrummet. Tomt. Men det låg någonting på sängbordet. Jag gick fram och tittade, det var en plånbok. Jag tog upp den och tittade i den. 245 kronor, en massa kvitton och ett foto på en kvinna.
– Titta, känner du igen henne Sune?
– Nej. Han sa som alltid allting väldigt kortfattat.
– Vi åker tillbaka till stationen med plånboken, den kan vara till nytta.
Väl tillbaka på stationen stod Simon och väntade.
– Hittade ni något?
– Ja, faktiskt. Vi hittade Strands plånbok. Den innehöll lite sedlar och ett kort på Saras syster Anna.
– Varför har Strand ett kort på Saras syster? Det kan ju ha varit han som dödade Sara och nu tänker han döda systern också. Han borde ha ett bra motiv om han mördar två systrar.
– Ja, vi sätter en gubbe på henne. Vi måste hitta henne före Strand.
Simon satte sig ner på sin knöliga stol och magen putade ut så mycket att knapparna nästan gick sönder.
– Ska jag åka hem till henne för en undersökning?
– Ja, det kan du väll få göra, ta med dig Myrna den här gången.
Det gillade jag bättre än att fara med Sune. Hon var då lite mer pratglad.
Vi for på eftermiddagen. Hon bodde på Kungsgatan. När vi gick uppför trapporna så hörde vi en väldig smäll. Vi sprang upp sista biten och såg att hennes dörr var uppbruten. Vi tog fram våra tjänstevapen och gick sakta in. Vi gick väldigt försiktigt fram för att inte höras. Vi hörde att ljuden kom från sovrummet. Jag gick fram till dörren och sparkade in den. Där inne stod ju självaste Johnny Strand med knytnäven i högsta hugg. Anna satt på golvet, blodig och rädd. Strand tittade på oss och våra fjuttiga pistoler och sa med den kyla han var känd för:
– Jasså, snutjäveln har hittat hit.
– Strand, du är arresterad för både mord och misshandel som det ser ut nu. Klämde Myrna fram efter en liten stund. Han bara stod där och tittade på oss.
– Jaha, då går vi då. Sa han och släppte Anna. Hon föll livlös tillbaka ner på golvet, full av röda märken och blod.
– Ta Anna du Myrna så tar jag Strand.
– Ok.
– Ja du Hasseljävel, du fick mig tillslut. Sa då Strand när vi satt i bilen.
– Ja, jag fick dig den här gången.
– Men tro inte att du kan sätta dit mig för något mer än misshandeln, jag råkar faktiskt vara fredlig nu. Det trodde jag på så mycket som jag ville.
Myrna hade tagit Anna till sjukhuset för undersökning och Strand satt inne i förhörsrummet med våran norrlänning Marklund. Marklund hade redan startat lite när Simon och jag kom in.
– Han ha då int klämt ut nå viktit. Sa Marklund med sin djupa norrländska röst. Han ha bara mest tjata om å få prata me de, Hassel.
– Då kan han väll få det då. Sa jag, jag satt mig ner där Marklund satt. Han sa att han skulle komma tillbaka om en halvtimme och se vad vi fått fram.
– Ska vi börja Strand?
– Det kan vi väll. Fast det beror först och främst vad vi ska börja med.
– Frågorna såklart, du har ju genomgått den här proceduren flera gånger, du om någon borde veta hur allt går till. Sa jag lite retsamt.
– Just det, det borde jag ju, man börjar väll bli lite till åren. Det var inte igår man blev kriminell.
– Jaja, vad gjorde du hos Anna Svensson då?
– Gjorde och gjorde. Jag gjorde väll inget särskilt, jag bara var i området och hade inget att göra, vad är det med det?
– Vad? Hur kan du säga så? Hon var ju praktiskt taget halvdöd. Vet du att vi kan bura in dig på livstid, men du kan ju få ett lindrigare straff om du erkänner att det var du som mördade Sara Svensson i förrgår kväll.
– Vem fan är Sara Svensson?
– Hon är systern till hon som du misshandlade för en timme sedan. Ringer inga klockor?
– Nä, men är hon det. Vad roligt för henne då? Förresten var jag inte hemma då, jag var nämligen på affärsresa i Tyskland.
– Ok. Då kom vi in på ett nytt samtalsämne. Kan du bevisa att du var i Tyskland?
– Vi kan ringa till hotellet jag var på. Dom kan berätta att jag var där då.
– Varför var du där då? Man vet ju aldrig vad du håller på med nuförtiden. Är det prostitution igen, eller är det något annat?
– Vad får jag ut av det hela om jag berättar det för dig då?
– Ditt samvete blir rent, om du nu har ett samvete.
Nu satt vi bara och tittade på varandra utan att någon yttrade sig, kanske på grund av mina aggressiva frågor, jag kanske sårade honom. Då sa han:
– Ja, det var prostitution igen, jag erkänner väll. Då kom Simon tillbaka från sin lilla pisspaus.
– Har ni kommit fram till något vettigt under min lilla pisspaus?
– Ja, faktiskt. Strand har erkänt att han var i Tyskland och smugglade prostituerade.
– Vänta, jag har aldrig erkänt att jag smugglade dom. Utbrast Strand.
– Men vad gjorde du med dom då? Sa Simon och tog fram en macka som Nadja gjort. Han plockade som vanligt av gurkan som låg på osten. Nadja ville att han skulle tänka på kosten, men det brydde sig Simon inte om.
– Tja… en sak till, blir jag frisläppt om jag erkänner vad jag gjorde? För att det skulle jag gärna vilja veta. Jag har som sagt nämligen tänkt lägga av med kriminaliteten.
– Det är upp till Simon det. Både jag och Strand vände våra ansikten mot Simon och stirrade förväntansfullt.
– Va? Jaha… du kanske får villkorligt istället… vad sägs om det? Du slipper ju fängelse i alla fall.
– Jag ska tänka på det. Kan vi inte sluta för idag? Jag är trött, jag måste få sova på saken innan jag kan bestämma mig.
– Det kan vi väll ordna. Du kan få sova i en liten cell. Simon ledde honom till cellen och jag satt kvar och filosoferade. Har verkligen Strand gått över till de godas sida? Tänker han verkligen avslöja vad han gjorde i Tyskland?
Frågorna var många men svaren var få. Jaja, ska samma, nu var jag också trött, jag ville fara hem. Men klockan var ju bara fyra. Det hade varit en hektisk tid på sistone. Jag ställde mig upp och gick in till mitt lilla trånga kontor.
Väggarna var kala förutom en liten almanacka. Jag hade ett litet skrivbord som var fullt av gamla oskrivna rapporter. Jag satte mig ner på stolen och lutade mig bakåt mot väggen. Nu skulle jag få sova tänkte jag, men just när jag slutit ögonen och nästan börjat snarka så drämde Simon upp dörren.
– Rolle. Anna Svensson har kvicknat till på sjukhuset. Vi far dit på direkten och förhör henne.
– Men… Simon… jag hade just somnat…
– Jaja, det får du ta igen senare. Nu far vi. Vi gick ut till Simons bil.
Väl inne i bilen tänkte jag att jag kanske skulle kunna sova lite under bilresan men påmindes om Simons vilda och groteska körning. Jag hade vidöppna ögon hela vägen till sjukhuset. Jag var förvånansvärt pigg. Jag pustade ut när vi var framme, jag berättade än en gång för Simon att han borde lugna ner sin körning men han bara grymtade tillbaka att den var perfekt.
– Hon är inne i rum nummer 43. sa Simon och började gå uppför trapporna.
– Ska vi inte ta hissen. Sa jag då så att han märkte att jag inte ville gå mer än nödvändigt.
– Värst vad du har blivit lat då Rolle. Sa han och skrattade.
– Men jag är ju trött Simon.
– Men du behöver röra på dig. Det är bra för hälsan att röra på sig, har jag hört nånstans.
– Och när började du tänka på hälsan? Detta var en överraskande händelse, Simon, tänka på hälsan, det har han aldrig gjort förut. Det var väll nåt Nadja klämt in i honom. Vi gick ändå upp för alla trapporna trots många fina motargument från min sida. Vi gick in i Annas rum och såg henne ligga där. Hon hade en antal feta blåmärken i ansiktet och en stor fläskläpp.
– Vet hon om sin systers död? Viskade jag till Simon så att hon inte skulle höra och bli chockad över händelsen för tidigt.
– Nä. Hon gör tyvärr inte det. Tycker du att vi ska berätta det för henne nu eller senare?
– Senare kanske, vi får se hur hon mår först. Simon tog hand om det mesta av snacket, han var ju en så erfaren talare. Han hade ett lugn i sin röst som få personer hade.
– Hur känner du dig Anna? Började Simon lite försiktigt med.
– Ovanligt bra med tanke på min situation. Har ni gripit mannen som misshandlade mig?
– Jo, det har vu. Visste du vad han hette?
– Ingen aning.
– Sa han något om vad han skulle göra med dig?
– Nä. Han mumlade något om hämnd, men jag hörde inget annat.
– Vet du vars din syster är just nu? Jag gav Simon en blick som han besvarade med att nicka. Han förstod vad jag menade. Jag tyckte i alla fall att det var för tidigt att börja fråga om systern, men det gjorde uppenbarligen inte Simon.
– Ja, hon borde väll vara hemma antar jag. Hon hade då inget annat för sig tror jag, i alla fall inte något som jag inte visste om. Jag tittade på Simon igen, men han bara nickade till svars.
– Hon blev mördad i förrgår natt. Ett skott i huvudet och allt var över.
– Men… men… varför? Stammade hon fram.
– Vi tror att det var samma person som sköt henne som misshandlade dig.
– Var det den där Anderton?
– Anderton? Både jag och Simon stod och tittade på varandra. Har det kommit in en ny gubbe med i leken?
– Ja, Marc, vet ni inte vem det är?
– Nä du. Ingen aning? Sa vi nästan i kör.
– Han har många gånger sagt att han ska hämnas på mig och min syster, men det har gått så många år sen vi såg honom så jag trodde att han glömt oss, men det har han tydligen inte gjort.
– Varför skulle han hämnas på er då?
– Oj. Jag skulle helst inte vilja prata om det, du förstår, jag och min syster har ett förflutet som prostituerade. Det var ingen rolig tid.
– Nä, det kan jag förstå mer än väl.
– Vi blev trötta på det livet efter något år så vi bestämde oss för att sluta.
Men då var vi redan ”inköpta” i Marcs ”stall”. Och man fick inte lämna det, men det gjorde vi, och han svor att han skulle hämnas på oss en dag för att vi lämnade honom i sticket. Vi var nämligen nästan som kompanjoner då, vi drog in mest pengar åt honom.
– Vet ni vars han håller till då? Så att vi kanske kunde sätta dit honom.
– Vi, eller jag, tror att han håller till i Tyskland. Det var där han brukade hålla till förr i tiden i alla fall. Jag tror att jag har hans nummer nånstans hemma.
Nej, vänta, jag har det i min plånbok. Hon drog ut ur den ur sin jackficka och började leta febrilt, till slut så hittade hon numret.
– Tack, vi ska nog fara tillbaka till stationen nu, men krya på dig. Väl framme på stationen igen så ringde Simon till Andertons tillhåll i Tyskland.
Efter ett tag svarade en gammal tant, och Simon som inte kunde tyska började på engelska:
– Is mister Anderton home?
– No, he no live here more. Simon förstod dom orden med svårighet och sa hejdå.
– Hon kunde då verkligen engelska. Sa han väldigt ironiskt. Vi stod och funderade ett tag, vad skulle vi ta oss till nu? Till slut så kom vi på att vi kunde tala med adressändringen i Tyskland, för att ta reda på vars han bodde nu. Simon ringde några samtal och efter en halvtimmes ringande hade han fått fram några värdefulla upplysningar.
– Han har flyttat till Sverige, hit till Stockholm. Han bor närmare bestämt i Rinkeby sedan en vecka tillbaka ungefär.
– Vad bra. Då far vi dit omedelbart. – Men jag tror att du får fara med Sune, jag ska nämligen på ett viktigt möte med styrelsen. Då fick jag nästan ont i magen. Sune, kedjerökarnas okrönte konung. Men jag gick ändå ut till hans bil och vi körde iväg.
Anderton hade flyttat in i en liten lägenhet på översta våningen som måste ha varit från sent 50-tal. Huset hade förlorat nästan all sin färg. Det var inte i betong som dom flesta hus är nuförtiden, utan i sten. Ganska ovanligt faktiskt. Vi gick uppför alla trappor ända upp till översta våningen, jag var faktiskt ganska andfådd måste jag erkänna. Man var ju inte lika smidig som förr i tiden. Vi knackade i alla fall på, ingen kom och öppnade.
– Vi sparkar upp dörren. Väste Sune, fortfarande med en cigg i munnen. Dörren gick upp förvånansvärt bra, den måste ha varit väldigt gammal.
Vi tittade oss omkring i den minimaliska lägenheten, det var nästan inga möbler alls, och dom som fanns där var helt sönderslagna. Man fick ont i näsan av den starka mögeldoften, den var outhärdlig. Jag höll för näsan men Sune verkade inte bry sig. Här kan inte vara städat på åratal. Vi gick in i köket, inget där, in i badrummet, tittade i badkaret, där låg självaste Anderton med halva skallen bortsprängd av ett hagelgevär kanske. Men jag kände igen honom för att vi hade fått titta på ett kort tidigare idag. Det var avskyvärt att titta på honom, jag började må dåligt så jag sprang ut därifrån.
Jag drog upp polisradion och kontaktade Simon.
– Du Simon, vi har hittat honom. Fast jag tror inte att han ställer upp på ett förhör.
– Vad är det då?
– Han har nämligen halva sin skalle bortsprängd. Ingen trevlig syn ska jag säga dig. Vi verkar ha fastnat igen. Har vi inga fler misstänkta?
– Inte vad jag vet. Strand sitter inne, Kajan la ju av förra året, och Riset har vi ju inte hört nåt av på år. Så vem kan det vara?
– Ingen aning?
– Du Rolle, du får ta ledigt resten av dagen, åk hem till Virena och Elin du.
Fast imorgon ska vi till sjukhuset igen, Anna ska skrivas ut så vi får passa på om vi vill fråga henne något.
– Ja då vet jag. Hej då. Jag gick och sa till Sune att vi skulle fara tillbaka till stationen, han bara grymtade något och gick ner. Direkt vi var tillbaka så hoppade jag in i min gamla fina Mazda och körde hem. Virena var redan hemma, Elin också. Virena visste att det lönlöst att fråga hur dagen varit när jag aldrig iddes svara. Jag tog en kopp te och satte mig i soffan bredvid Elin. Lekte lite med henne men sen var det marsch i säng för min lilla ängel.
Jag läste samma saga för henne tre gånger innan det var nog. Jag och Virena satt resten av kvällen framför TV: n och bara myste. När det var dags att gå och lägga sig var jag så trött att jag hade somnat med kläderna på. Morgonen kom, jag hade sovit som en stock, totalt uppvilad. Halv nio for jag iväg till sjukhuset. Simon var lite försenad men han kom.
– Sovit gott?
– Som en stock. Jag måste ha varit i himmelen.
– Ok. Men nu förhör vi henne. Vi gick upp till hennes rum där vi såg henne packa ihop sina saker.
– Vad vill ni nu i gen då? Var inte ni färdiga med mig?
– Nä. Vi ville bara kolla vars du skulle vara nu, och om du ville ha en livvakt.
– Nej och åter nej. Jag vill inte ha något mer med er att göra.
Jag har gjort mitt. Hej då! Hon gick med snabba steg ut från sjukhuset.
Men vi bara stod där och suckade. Varför var hon så naiv? Varför ville hon inte veta av oss mer? Dom frågorna kunde vi inte svara på nu.
Vad skulle vi göra nu?
Åka tillbaka kanske? Simon tog det första initiativet och sa:
- Vi åker väll tillbaka då. Vad kan vi annars göra?
– Ja, du har väll rätt. Väl tillbaka gick jag raka vägen till mitt tråkiga skrivbord och satte mig ner på min tråkiga stol. Jag bara satt och tittade upp i mitt tråkiga tak när den tråkiga telefonen ringde. Det var Anna.
– Du, Hassel var det väll? Ja men i alla fall så har jag några viktiga saker att berätta för dig.
– Varför berättade du inte dom på sjukhuset då?
– Men den där Simon var ju där, jag vill inte ha med honom, jag litar inte ett dyft på honom. Kom till den övergivna villan på Kungsgatan.
– Men då kommer jag då. Jag gick in till Simon och sa att jag skulle fara och kolla ett tips. Han bara nickade instämmande. Det var en kort väg till Kungsgatan. Det var halvmörkt ute och lite småkyligt. Jag parkerade en liten bit ifrån huset. Jag gick fram till dörren och knackade på. Jag hörde hennes röst där inne och steg in. Det var kvavt inne. Hon satt inne i vardagsrummet i en sliten fåtölj.
– Jasså du tog dig hit Hassel. Var det inga problem?
– Inte vad jag märkte i alla fall. Hon satt där iskall med en cigg i mungipan.
– Ska jag ge dig några upplysningar nu Hassel?
– Det går väll bra tror jag.
– För det första så var det Strand som mördade min syster. För det andra så han betald för att göra det, och för det tredje så var det jag och min lille kompis som lejde Strand. Då öppnades en dörr och Riset kom in med ett automatvapen riktat mot mig.
– Varför ville du att din syster skulle mördas? Klämde jag fram med svårighet eftersom jag blev så rädd när Riset kom in, trots att jag upplevt minst ett dussin nära döden upplevelser.
– Hon var som ett lockbete. Så att ni skulle nappa.
– Men varför misshandlade Strand dig då?
– Det ingick ju såklart i planen. Få det att se ut som att Strand var den skyldige, inte jag. Fattar du ingenting Hassel?
– Men Anderton då? Vad var det för mening att döda honom?
– Han var oss på spåren. Han blev bara till en massa problem.
– Men varför allt detta? Vad har ni för mål med all denna förödelse?
– Tja du Hassel. Din vän här ville ha dig till varje pris. Han betalade en rimlig summa för att jag skulle hjälpa honom. Nu blev jag bara ännu räddare.
– Jag lämnar er turturduvor ensamma en stund. Ha det så roligt nu Riset lille. Hon gick ut ur rummet och stängde dörren efter s...