Den osynlige

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mats Wahl är känd i Sverige för ett fyrtiotal böcker för barn och unga. Förutom dessa har han även skrivit teaterpjäser och filmmanus som givetvis har bidragit till hans berömdhet.
För sitt författarskap har han belönats med ett antal priser, både här i Sverige och utomlands.
Hans historier handlar ofta om dagsaktuella situationer och händelser.
”Den osynlige” handlar om Hilmer Eriksson, en fullkomligt normal tonåring som lever i en mindre stad någonstans i Sverige. Här finns svenskar och invandrare, boende på olika håll.
Livet för unga invandrarungdomar är svårt då de inte får vara i fred för några nynazister, unga tonåringar fulla av hat, som ingen riktigt vågar göra något åt. Hilmer sätter sig upp emot dem. Han kan inte stå och se på då de gör livet outhärdligt för någon liten stackare och han klassas då som förrädare.
En kväll försvinner Hilmer spårlöst! Kriminalinspektör Harald Fors undersöker fallet och försöker komma på vad som hänt den unge grabben. Steg för steg kommer han närmare sanningen, med den osynlige Hilmer i hälarna…
Det finns många karaktärer i historien men de flesta förhördes bara av Fors. Men kriminalinspektören och Hilmer var huvudpersonerna.
”Hon hade sällskap av en man i grå byxor och gul mockajacka. Mannen hade en liten tunn mustasch och under armen bar han en svart läderportfölj med dragkedja. Hans namn var Harald Fors.”(s.8) Detta är alltså en beskrivning av Haralds utseende. Honom kan jag inte riktigt avbilda, se framför mig. Jag ser hans kläder och mustasch men ändå…
Jag tror att Harald Fors slet en del i sitt yrke. Han hade bara bestämt sig för att bli polis när han var liten och inte tänkt så mycket mer på det sen. Det hade blivit en större börda än vad han hade trott men han stod ut ändå. ”Fors hade under sina många år i kåren sett människor halas upp ur sjöar med tyngder vid benen, han hade utrett misshandelsfall där förskolebarn slagits sönder och samman av föräldrar som sa att de älskade sina barn, han hade suttit timme efter timme med människor som gjort de mest förfärliga saker, påfallande ofta mot personer som stod dem nära. Inte sällan mot de människor de sa att de älskade.
Låt dig inte förhärdas. Han brukade säga så till sig själv.” Detta är mycket tänkvärt… varför utför man sådana här handlingar ändå? Är det för att man inte vill att de man älskar ska råka illa ut p.g.a. det de gör, men det blir ju ännu värre… De slutar berätta för dem vad de håller på med och förstår de inte vad som händer kan det vara för sent! Detta uppfostringssätt kan också ge men för livet! Problematiskt…
Harald Fors var en mycket duktig polis, familjefar och en rättvis man. Honom skulle jag gärna ha haft i min umgängeskrets, särskilt om jag hade varit en kvinnlig polis!
Hilmers utseende beskrevs inte förrän i senare delen av boken. Fors var hos hans mamma och fick se ett foto på hur han såg ut innan misshandeln. ”Fors såg en ansiktsbild på en pojke med ett alldeles vanligt tonårsansikte, kort ljust hår, några finnar i pannan, smala läppar, allvarliga ögon.”(s.53) Det var inget särskilt speciellt med honom egentligen… normal…
”- Det är två saker med Hilmer som är lite ovanliga. Det ena är att han spelar schack. Det andra är att han är så tyst.
- Är han tyst?
- Han säger så lite. Det är som om han alltid går och tänker på nåt.”(s.13) Detta beskriver inte Hilmers innersta så bra. Jag vet att han var intelligent och ja, det verkar som om han har mycket inom sig. Han ställde upp när det behövdes och det var säkert därför många verkade tycka om honom, även jag! Jag läste vidare och hittade ett citat som bevisar detta...
”…Man bråkar inte med henne, det är bara så.
- Men Hilmer bråkade med henne?
- Han skulle aldrig stå och se på om någon sparkade på en som låg ner. Han är sån.”
Tiden var modern. Vilken av dessa dagar som helst kunde detta ha hänt. Man hade alla
nymodigheter som vi har och livssituationen är aktuell.
Jag har inte läst så mycket av Mats Wahl. Han har skrivit mycket om ungdomar till ungdomar och jag har väl snubblat över en och annan av hans böcker ibland…
Den här boken har ju blivit filmatiserad och jag har velat läsa boken ett tag. Jag tyckte jag lika gärna kunde passa på och skriva recension till den med.
Här används en hel del uttryck och skriftspråk som är vanligt idag. Allt för att det ska vara så aktuellt som möjligt. Det blir även roligare för de unga som läser den här. Man blir påverkad och tänker som så att: ”Det är ju inte en gammal gubbe som har skit i huvudet som har skrivit den här…!”
Boken är enkel. Han använder en del långa meningar men än en gång känns det så bra och ungt… man plöjer igenom historien. Oj, var den redan slut tänker man då man vänder blad i slutet och upptäcker att det inte var mer än så. Håller man på med adjektiv i skolan ska man definitivt läsa den här…
”Den som är borta är ändå närvarande och ingen är så mycket hos oss som den som försvunnit. Det finns att vi kan gömma undan. Men det finns ingen glömska.” Folk blir ”osynliga” men de är ändå närvarande hos oss. Vi ska tänka på dem då är de här. Man ska vara stark och tänka över det man gör och konsekvenserna som man inte undkommer. ”Det var inte meningen” sa de oskyldiga. Vaddå? Det gör inte så att Hilmers familj får tillbaka honom! De lär ju plågas av detta!
Detta är väl något sorts budskap men jag tror att det största budskapet är att man ska stå emot nazismen. Det är inte rätt, det har aldrig varit och kommer aldrig att bli det heller… allt blir bara galet! Man ska vara stark och stå emot!
Jag blev överraskad av slutet. Hilmer dog. Jag förväntade mig inte det. Tänkte att han nog skulle överleva trots att hans yttre var oigenkännlig. De fick ju fast de skyldiga och Hilmer skulle sedan leva ett lyckligt med sin tjej Ellen… men nää… jag tror att budskapet blir mer allvarligt då bokens slut är så ledsamt!
Jag skulle vilja veta mer om vad som händer förövarna. Det finns antydningar till att de skulle släppas fria, för åklagaren tyckte de var för unga men det fick man inte veta. ”Även rötägg blir hyggligt folk.” Det sa Fors´ kollega till honom. Jag tycker det är tänkvärt. Visst i det här fallet är det ju självklart att de ska få en chans att börja om och skapa sig ett liv… när de är så unga vem vet hur de påverkats. Men detta ger ju ingen rätt att döda en annan person bara för att han står för någon åsikt! Nazismen är brutal och förhoppningsvis kommer de att göra något för att förhindra dess spridning!
Berättelsen börjar med dessa meningar; ”Det var en av de första dagarna i maj som Hilmer Eriksson upptäckte att han hade blivit osynlig. Hilmer hade varit framme i god tid och gått upp i klassrummet. Det var ingen där när han gick in och tog av sig jackan, hängde den på stolsryggen, satte sig och öppnade väskan.” De andra eleverna kom in en efter en men ingen såg honom. Han visste inte vad som hände. Han mindes inte vad som hänt den senaste tiden heller. Som om han var osynlig… och det var han!
Beskrivningarna i den här boken var inte så utförliga. De var mer korta och precisa och man kunde anta hur en plats såg ut genom att läsa ett stycke eller ett helt kapitel. Men jag hittade dock några som är riktigt korta och precisa. ”Ljusa möbler, soffor i vinkel, kakelugn, stor TV. Oändliga mängder krukväxter, allting på sin plats, välstädat. En kortvägg täckt med böcker från golv till tak.” (s.51) Det här var mer en skildring som beskrev att familjen verkade vara ordentlig. En annan skildring som jag gillade… ”Polishuset var byggt i början av sjuttiotalet i en stil som populärt kallades nybrutalism. Det var mycket rå betong och fönster som gav associationer till skottgluggar.” (s.129) Roligt sätt att säga att detta ändå var avskyvärt fult! Detta räckte. Det är inte så viktigt med miljöskildringar…
Det finns många starka upplevelser beskrivna. Folk skriker hit och dit, tappar besinningen, är förtvivlade. ”Och medan Ellen och Fors lämnade rummet kastade sig Hilmer ner på golvet och skrek, och han skrek tills han inte orkade skrika längre.” Hilmer var förtvivlad. Ingen kunde se honom, han mindes inte så mycket från sitt liv, sen när han fick se sin älskade kom
minnet från henne tillbaka och han ville inte annat än att få hålla henne i sin armar men det gick inte.
Jag tycker detta är starka känslor men det verkar ganska vagt… citatet. Han kunde kanske ha beskrivit det på ett annat sätt.
”Berg lutade ansiktet ännu en bit närmare Fors.
- Och det säger jag dig bara, om du så andas om nazister till Båge eller nån annan journalist så ska fan ta dig!
- Hur ska det gå till?” (s.98)
Det var så här stämningen var, hotfull och spänd. Fors pratade med flertalet personer och det verkade som om man höll inne med olika saker. Det verkade som om man höll inne med olika saker och Fors var och förblev oberörd av de förvisande och hotande personerna men jag trodde att det nådde honom ändå. Han visste i alla fall hur han skulle handskas m...