Osynlig

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Alla sprang ut på fotbollsplanen, alla utom hon. De hade glömt bort att hon var där och började spela utan henne. Hon kände sig tom inombords, men hon brydde sig inte för hon var van. Hon var van vid att alltid sitta ensam i hörnet på bussen medan de andra skrattade och viskade skit om henne. Hon var van vid att vara en av dem som inte fick vara med.
Hon var van vid att de tog hennes väska och kastade gris med den. Hon var van vid att inte bli sedd, nästan som om hon var osynlig.

Dagar gick och dagar försvann. Hon satt fortfarande i hörnet på bussen, men hon brydde sig inte för hon var van. Hennes föräldrar trodde att hon var populär i skolan och hade många vänner. Hon tyckte de var bäst så för de skulle ändå inte förstå. Hon gick den vanliga vägen till skolan som hon alltid gick. Hon steg upp tidigt för att undvika sina klasskompisar på vägen dit. Hennes föräldrar undrade varför hon gick så tidigt. Hon sa att hon skulle möta sin kompis, hon tyckte de var bäst att de inte visste, för de skulle ändå inte förstå. Hon var isolerad i ensamhetens universum och skulle förmodligen leva där i resten av sitt fjuttiga liv.

Ord som nörd, missfoster, tönt började bli vardagsmat för henne. I början skakade hon bara av sig orden, men efter ett tag började hon tro på dem. Kanske var hon en tönt som ingen ville ha, kanske hade de rätt.

När hon kom hem frågade hennes föräldrar hur hon haft de i skolan, hon sa bara bra. Man skriker inte att livet är skit och skolan är ett helvete, det var bäst så, för de skulle ändå inte förstå.

Hon gick ensam längs korridoren och om det hade funnits någon där så hade de inte sett henne. De kala väggarnas gråa färg flagnade och stegen ekade på det kalla marmorgolvet. Där fanns smutsiga tuggummin intryckta här och var och någon hade klottrat "Skolan suger" på väggen. Hennes skåp fanns längst bort i korridoren. Någon hade skrivit ”TÖNT” med stora bokstäver på det, men där kunde lika gärna ha stått osynlig för det var det hon var. Hon orkade inte sudda ut det för hon visste att det skulle stå där imorgon igen.

En skrämmande skepnad närmade sig, hennes ben var som fastfrusna i den kalla marken. Hans stora maskulina händer tog ett fast grepp om hennes hals. Hon försökte förtvivlat skrika efter hjälp men det var ingen som hörde henne. Hon kämpade efter att få luft, paniken var nära. Det får inte vara slut än, hon får inte ge upp nu. Hon lyckades slita sig loss.
Då vaknade hon, sittandes i sängen kallsvettig och panikslagen. Efter ett tag fattade hon att allt varit en hemsk dröm. Det var inte bara dagarna som var ett helvete utan även nätterna. Någonting inom henne sa åt henne att fortsätta kämpa, hon måste kämpa…

Hon gick den vanliga vägen till skolan, som hon alltid gick. När hon kom fram satte hon sig på en bänk och väntade på att skolklockan skulle ringa. Hon satt där och såg på medan de andra barnen sprang runt och lekte. Hon önskade så att hon var en av dem. Det var en solig dag, fåglarna sjöng och en varm bris drog igenom håret på henne.
Mitt i allt vimmel av barn såg hon en tjej som hon inte kände igen. Hon var väldigt vacker och hade långt guldigt hår, hennes ögon var blåa som himmelen ovanför. Hennes hy var lätt gyllenbrun och hon var fint sminkad. Man såg direkt att hon skulle bli en av de tuffa på skolan. Oh, vad hon önskade att hon såg ut som henne, i så fall skulle allting ha varit bra. Men hon visste att det aldrig skulle bli så. Hon vaknade ur sina dagdrömmar av att skolklockan ringde. Alla sprang in, alla utom hon. Hon lunkade sakta mot ingången, på vägen dit sparkade hon till en sten så hårt att den flög tvärs över hela skolgården. Den landade med en duns. En duns av hat och ensamhet.

Hon brukade vara skärpt på lektionerna, men hon orkade inte bry sig längre. Denna lektion tänkte hon på den nya flickan och vem hon var. Den nya flickan var säkert jättepopulär och skulle säkert bli den nye ledaren på skolan. Hon måste vara populär med det utseendet, så var det bara. De som var snygga blev populära och de som var fula som henne blev för evigt utfrysta. Det var ärtsoppa till lunch idag, hon tyckte egentligen om ärtsoppa, men det gjorde ingen annan. Därför tog hon bara ett knäckebröd, för hon var rädd för att de andra skulle tycka att hon var äcklig. Hon gick och satte sig i hörnet där hon alltid satt. Hon började tugga på sitt knäckebröd när hon fick syn på den nya flickan. Hon gick emot henne, men skulle förmodligen sätta sig någon annan stans. Nu var hon kusligt nära och kanske skulle hon sätta sig vid hennes bord. Hon stannade upp men sedan gick hon vidare. Hon kände sig dum, hur kunde hon ...