Sagan om Ofelia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång en kung som regerade över ett stort kungarike. Han bodde i ett stort slott på en kulle tillsammans med sin drottning. En vacker sommardag fick drottningen en dotter som hette Ofelia. När Ofelia var fem år så dog hennes mor i en tragisk olycka. Fem år senare gifte Kung Magnus om sig med Agatha. Hon var elak mot Ofelia bakom ryggen på Magnus. Åren gick och några dagar innan Ofelias femtonårsdag fick hon ett brev från sin far. Hon fick veta att hennes far var i krig och skulle vara borta i flera månader. I brevet fanns också en nyckel som gick till det norra tornrummet. Det var hennes nya rum. Hon blev glad och ledsen på samma gång. Glad åt sitt nya rum, men ledsen för att hennes far var i krig. Hon följde med Agatha till sitt nya rum, men Agatha låste dörren efter henne. Hon var inlåst. Tiden gick och hennes femtonårsdag var kommen. Hon klev ur sin säng med djupblåa förhängen, fram till brickan som stod på golvet. Hon tog ett äpple och tänkte att ingen skulle bry sig om hennes födelsedag. Det var då det hände, utan förvarning flög en tårta ut ur den stora spegeln som fanns i rummet. Hon vände sig hastigt om och såg tårtan sväva i luften framför henne. Hon tappade äpplet hon höll i när hon såg att den sakta sjönk ner mot golvet och landade med en lätt duns på mattan. Det var som magi. Sedan blev rummet åter tyst och stilla. Hon gick fram till tårtan och betraktade den. Sedan såg hon in i spegeln, hon såg sig själv som vanligt. Plötsligt var det något som fladdrade förbi i spegelbilden. Hon tog några steg bakåt. Hon tyckte att hon kände sig iakttagen, så hon vände sig om.
På sängen satt en liten grön figur klädd i orangea kläder. Hon flämtade till. Hon visste inte om hon skulle bli glad eller rädd. Den lilla figuren berättade för henne att han hette Ralf. Ralf fortsatte med att berätta att hennes spegel inte var en vanlig spegel utan ingången till en annan värld. Ofelia började skratta. Hon trodde att hon blivit helt galen, men Ralf bara fortsatte att berätta om världen på andra sidan spegeln. Det Ofelia lade märke till var att han pratade med mycket ljus röst och mycket snabbt. Dessutom - vilket var mycket irriterande - rimmade han hela tiden. Sedan berättade han något mycket märkligt, om nu något kunde bli mer märkligt än det redan var. Han sa att varje ny femtonåring får en fe som skall hjälpa dom genom livet, men du har fått tre. Andledningen är att du skall utföra ett uppdrag. Ofelia undrade varför just hon skulle göra det. Svaret blev att det var hennes pappa som hon skulle rädda.
– Vad?! min pappa är ju i krig, utbrast Ofelia.
Den lilla figuren skakade stillsamt på huvudet. Han berättade att hennes styvmor Agatha hade skrivit brevet själv och att hon var härskarinna i den andra världen. Ofelia satt tyst på en stol och bara stirrade på Ralf. Ofelia som inte hade lyssnat så noga på vad Ralf sagt tittade tillbaka på honom. Ralf fick berätta hela historien en gång till, men Ofelia skakade bestämt på huvudet. Skulle hon sätta handen på spegeln? Nej nu drömmer jag. Tänkte hon, men Ralf nickade mot henne och sa att om hon ville se sin far igen så skulle hon göra som han sagt.

Hon fick en liten läderpåse med ett pulver i av Ralf. Sedan sade han att hon skulle ställa sig framför spegeln och göra sig beredd. Han tog upp en liten stav ur fickan och knackade tre gånger på spegeln. Hon tryckte handen mot spegeln och den kändes helt vanlig. Hon tittade på det som hon trodde var Ralf, men Ralf var borta. Hon tryckte handen mot spegeln igen och den här gången så åkte handen in i spegeln. Ofelia trog snabbt ut den, hon blev väldigt rädd. Men så tänkte hon på den lilla alfen och om allt han hade berättat. Så hon bestämde sig för att gå in i spegeln. Hon kände på spegeln med hande och den drogs in i spegeln. Hon gick in i spegeln och kom ut på andra sidan. När hon var på andra sidan spegeln så var hon i en liten stuga, med lågt tak och en brasa som brann. I en stol så satt Ralf. Han berättade att hon var den ända som kunde rädda sin pappa. Och att hon måste gå iväg till ett stort slott som fanns på andra sidan skogen. Ofelia var lite rädd för att gå iväg själv, men Ralf uppmanade Ofelia till att gå iväg iallafall. Hon skulle inte vara så ensam som hon egentligen trodde, så länge hon hade påsen med sig. Ofelia förstod inte vad han menade, men hon gav efter och bestämde sig för att gå iväg. Hon gick ut genom den lilla dörren och kom ut i stor skog med många höga träd. Framför henne så slingrade sej en lång stig. Hon började att gå. Efter några meter så vände hon sig om och tittade på Ralf som stod i fönstret. Sen gick hon iväg igen. Träden växte höga vid sidan om stigen. Hon tittade upp mot topparna och såg solen lysa igenom trädgrenarna. När hon gick och tittade upp så stötte hon i något. Hon hoppade bakåt.Framför henne så stod det en stor man.
Ofelia frågade vem han var och han sa att han var skogshuggaren som bodde i en liten stuga som fanns bakom honnom. Han berättade också att Ofelia måste klara ett slags prov för att vinna en nyckel som skull hjälpa henne längre fram. Ofelia undrade vad hon skulle få göra, men hon behövde inte vänta länge. Dom gick bakom stugan och där fanns det en ganska hög stenmur. Skogshuggaren talade om för Ofelia att hon måste klättra upp dit för att få tag på nyckeln. Hon förstod inte riktigt vad som var nödvändigt med att lära sig att klättra, men hon började klättra. Hon tänkte att det inte var så svårt, men plötsligt så började väggen att bli väldigt hal. Det blev svårare och svårare. Efter en mödosam väg upp för stenmuren så var hon uppe. Där uppe såg hon ett stort berg resa sig framför henne. Vid hennes fötter så låg det en kista. Ofelia hukade sig ner och öppnade den. Där i låg det en nyckel, den var av guld och lyste i kistan den låg i. Hon tog upp den och la den i sin ficka på klänningen. Sen gick hon iväg igen och efter ett litet tag så hörde hon något som lät. Hon gick lite längre fram och på en sten i diket så satt det ett litet troll. Ofelia satte sig bredvid trollet och frågade vad det var. Trollet talade om att han hade kommit bort från sina föräldrar. Han talade också om att han hette Bob. Ofelia sa att han fick följa med henne om han ville. Sedan bara föll han ihop och somnade. "Märkligt" tängte Ofelia, men plockade upp den lilla trollungen och lade honnom i väskan som hon hade på ryggen. Hon fortsatte att gå på stigen som hon blivit tillsagd. När hon gått ungefär en halvtimme kom hon till en väggren, den ena vägen såg ljusare ut än den andra. Hon visste inte hur hon kunde vata det, men hon visste vad hon skulle göra; hon skulle ta den mörkaste vägen. Hon knöt handen runt påsen och vek in på den mörka stigen.
När hon gått ytterligare en stund kom hon till ett stort berg. Hon svalde hårt och började vandra upp för bergsväggen. När hon kommit upp för hälften av berget stod hon plötsligt framför en stor järndörr. Hon knackade försiktigt på den och efter några minuter öppnades dörren av en stor trollkvinna. Till Ofelias stora förvåning log trollkvinnan mot henne och sa; Du är väntad Ofelia. Det stora trollet visade in henne i grottan. Ofelia följde tveksamt efter in i den stora mörka grottan. Där i en stor fåtölj satt ett troll och snyftade. Han såg ut att vara mycket uppgiven och liten ut.
– Vad är det som är fel herr bergatroll?
Herr bergatroll sa något som inte Ofelia uppfattade, eftersom det drängtes av alla hans snyftningar. Ofelia tittade frågande på trollkvinnan. Hon förklarade att allt hade blivit så hemskt sedan Agatha tagit över i den andra världen. Hon förklarade att den så glada och ljusa världen nu var så mörk och hemsk. Ofelia nickade och frågade vad hon skulle utföra för uppdrag här. Den lilla trollgubben som hade slutat snyfta hoppade ner från den höga fåtöljen och gick fram till Ofelia. Han pekade på en dörr längst in i det mörkaste hörnet av grottan samtidigt som han förklarade att hon skulle gå in i den dörren för att komma djupare i berget. Han sa att där inne väntade deras sex små trollbarn som bara grät. Han sa att det skulle vara sju men att det sjunde hade kommit bort. Ofelia tog fram Bob och det var förstårs herr Bergatrolls unge. Han blev glad, men hade fortfarande ett problem. Hans ungar ville inte skratta. Om hon fick dom att skratta så skulle trollgubben och hans fru ge henne en belöning, som skulle hjälpa henne att rädda sin far. Ofelia nickade och log. Hon var väldigt lättad över att det inte var något värre än att få några barn att skratta. Hon sa att hon skulle komma tillbaka ut till dem så fort hon fått trollbarnen att skratta. Hon gick in i dörren längst in i det mörkaste hörnet. Ljudet som mötte henne var öronbedövande. Där inne, på en stor säng i ett hörn satt sju små trollbarn och grät. Ofelia gick fram till sängen och presenterade sig för de gråtande barnen, men dom brydde sig inte om henne. Ofelia tänkte att det här inte kommer att bli lätt, men hon bestämde sig för att hon måste klara det här. Om inte för sin egen skulle så för sin fars och alla invånare i den världen. Hon tände en fackla och satte den i en hållare mitt på golvet så att den lyste upp en vägg. Hon tänkte göra en teater med hjälp av sina händer som skuggade djur. Det hade alltid hon gillat när hon var barn. Alla utom de två yngsta trollbarnen började titta men de fortsatte att gråta. Ofelia spelade upp en liten teater om två ankor som blev vänner. När hon var klar skrattade de fem äldsta av barnen. Dom gick skrattande ut till sina föräldrar för att visa att dom var glada igen. Ofelia pustade ut, nu hade hon bara de två yngsta kvar att bli glada. Hon suckade och började fundera på vad hon skulle göra för att göra de två yngsta glada. Plötsligt kom hon ihåg en rolig saga som Benjamin hade berättat för henne när hon var ledsen efter sin mors död. Det hade varit det bästa hon visste. Hon började berätta om den olycklige grodan som blev en vacker prins. När hon en kvart senare avslutade sagan tjöt de båda trollbarnen av skratt. Hon suckade lättat och gick ut tillsammans med trollbarnen till deras föräldrar. Trollkvinnan log mot barnen och sa åt dem att gå in i ett annat rum som låg i ett annat hörn. Trollgubben gick fram till Ofelia och log mot henne. Han tackade henne och sa att hans fru skulle gå och hämta belöningen. Efter en liten stund kom trollkvinnan tillbaka med en liten påse i handen. Ofelia tittade på den med undrande min. Trollgubben som såg hennes min förklarade att det fanns osynlighets pulver i påsen. Det skulle hjälpa henne att rädda sin far. Ofelia tackade och hon skulle just gå när hon kom på att hon inte visste vart hon skulle gå. Hon frågade om vägen och trollkvinnan svarade att hon skulle fortsätta upp för berget. Ofelia nickade och gick ut i det starka solljuset. Hon klättrade vidare, upp för berget. När hon kom ända upp till toppen såg hon slottets tinnar och torn resa sig. Det var inget vackert slott direkt, det var grått och fult. Hon såg att hon var tvungen att gå dn bit för att komma dit, men det var något konstigt i vägen. Det var bara grå-svart dimma och rök. Som ett stort moln som hade sängt sig ner på jorden. Hon snabbade på stegen lite när hon började närma sig det konstiga svarta molnet. Hon stannade till några meter framför det. Hon kände på det med handen. Det var kallt och blött. Hon drog tillbaka handen och kände plöttsligt kände hon att en varelse gick rakt igenom henne. Hon skrek till och backade några steg. Framför henne stod nu en grå liten man. Ofelia blev rädd, men mannen sa att han visste vem hon var och att hon bara skulle göra som han sa för att komma genom dimman. Ofelia förstod att hon var tvungen att lita på honom. Han sa att det var en Osynlighetsdimma som man endast kunde komma igenom med hjälp av osynlighetspulver. Ofelia tog upp en näve pulver ur fickan. Det gnistrade och fräste. Mannen sa att hon skulle kasta upp pulvret i luften. Ofelia gjorde som hon blivit tillsagd. Pulvret for upp i luften med världens fart och försvann ur sikte. Sedan sa han att hon skulle stå helt still under det och vänta på att det skulle falla tillbaka. Ofelia stod still och väntade. Sedan helt plötsligt var hon osynlig. Den lilla mannen sa att hon skulle gå in i dimman. Hon skräckte in handen i den, men den här gången kändes den inte alls kall och blöt, utan tvärt om. Den var torr, behaglig och lätt ljummen som en sommarvind. Hon tog ett steg in i dimman och nu såg hon sej själv igen. Hon stod i skog av björkar. Det var alldeles tyst, som och hon varit döv. I en stor björk rakt framför henne var det inristat något. Hon gick fram till den och läste:

Om Du genom vill
Skall Du se till
Att ej stå still
Men sedan Dej ställa
På det rätta ställe
Annas faller du i egen fälla
Det skall du ej se till

Ofelia förstod att hon inte fick stå stilla på marken, men hon undrade vad som skulle hända om hon gjorde det. Hon hann inte fundera över det nu, hon skulle ju rädda sin pappa. Hon lade märke till att hon småstudsade fram, som om marken var het. Hon sprang vidare genom skogen som aldrig verkade ta slut. Hon stannade och drog efter andan, småstudsande. Hon såg upp mot himlen. Det var ganska sent på dagen och snart skulle solen vara nere. Hon började gå igen. Hon längtade efter sin pappa. Tänk om han redan var död? Hon kände sig hungrig och trött, men mitt i allt elände kom hon att tänka på Ralf och på meddelandet på stammen. Det stämde. Det var Ralf som skrivit det, eftersom det var på rim och eftersom det hjälpte henne. Hon gick lite långsammare och runtomkring var det bara björkar, så långt hon såg. Hon undrade var det där stället kunde vara. Plötsligt landade något tungt på henne. Det var en liten fågel, men hon viste inte vad det var för sort. Den var liten och söt och den satt på hennes axel. Hon blev först lite rädd, men sedan tänkte hon att den nog kunde hjälpa henne. Det kunde den, för utan att hon tänkt på det hade hon stannat och det rätta stället verkade vara precis där hon stod. Marken under henne försvann och hon föll ner i en svart tunnel. Fågeln på hennes axel satt lugnt kvar. Hon undrade om det kanske inte alls var rätt ställe, att hon föll i den där fällan. Just som hon undrade om det inte fanns något slut på tunneln så landade hon på något mjukt. Det var fortfarande mörkt överallt. Hon undrade var hon skulle få tag i något som kunde lysa upp hennes väg, när plötsligt såg en smal ljusstrimma på väggen. Den var så tunn och smal att den knappt syntes. Sedan började den växa och bli bredare. Tillslut var den så stor att hela rummet var upplyst. Hon såg på sin axel, där fågeln satt men vidöppen näbb. Det var därifrån ljuset kom. Nu var hon säker på att hon hade kommit rätt. Hon reste sig upp och såg att hon landat i ett grottrum. Fågeln sträckte fram sin klo och i den satt ett litet brev. Hon läste:

Bäste Ofelia.
När du är i fara
Så öppna bara
Påsen i din han
Sen finns det inget du inte kan
Endast en gång kan du göra detta
Så spara din hjälp till ögonblicket det rätta

Ofelia stoppade ner lappen i fickan och såg sig om. Det fanns bara en väg ut ur grottan och det var ennu en tunnel. Det hade varit kolsvart i den om inte fågeln lyste upp hennes väg. Hon gick en bit och tillslut kom hon fram till en vägg. På väggen fanns en stege upp till ett hål. "Äntligen ljus" sa Ofelia och började klättra. När hon kom upp på marken pustade hon ut och tittade upp. Ofelia stod framför den stora porten in till slottet. Hon tog fram nyckeln stoppade den i låset och vred om. Hon hörde ett klick och dörren öppnades. Där innanför så var det väldigt mörkt och dystert. När hon tittade uppåt såg hon inte taket av slottet. Det var så högt i tak där. När hon stog där och tittade så tyckte hon att det var någon som tittade på henne. Att hon inte var ensam. Då såg hon en pojke som tittade fram från en dörr. Ofelia gick sakta fram till honom, han gick fram till Ofelia och drog in henne bakom dörren. Han talade om för henne att hon måste vara försiktig. Att det bodde en häxa i slottet och att hon var väldigt farlig. Ofelia tänkte på vad Ralf hade sagt och att han hade sagt att Agatha härskade över detta i land. Pojken sa att han hette Philip och att han var där för att rädda sin mamma. Då talade Ofelia om för Philip att hon var där för att rädda sin pappa. Dom bestämde att dom skulle hjälpa varandra. Så gick dom iväg. Dom igenom några dörrar och helt plötsligt så ramlade dom igenom golvet. Dom föll och föll och till slut så slog dom i golvet.

Efter ett tag så vaknade Ofelia. Hon hade väldigt ont i hela kroppen. När hon tittade sig omkring då såg hon Philip helt orörlig. Hon ropade hans namn och knuffade på honom för att han skull vakna, men han vaknade inte. Sedan hörde hon ett vrål, som om det kom från ett stort odjur. Plötsligt kom en drake flygande. Den var stor som ett hus och giftgrön. Ofelia blev så rädd att hon inte visste vad hon skulle göra. Sedan kom hon på påsen hon fått av Ralf. Hon tog tag i den och öppnade den. Ett ljus spred sig över rummet och ur ett glitterregn flög tre feér. Dom viftade med sina trollstavar och sade en trollformel tillsammans. Allt stannade upp och det enda som röde sig var Ofelia och feérna. "Vi är dina femtonårsfeér och vi skall hjälpa dig." sa dom.
"Jag är Elia och jag hjälper dej när du inte orkar mer..." sa den röda fen.
"Jag är Felia och jag hjälper dej så du det rätta svaret ser..." sa den blå fen.
"...och jag är Helia och jag hjälper dej så du blir frisk och ler." sa den gröna fen.
Ofelia sade åt Helia att väcka Philip till liv igen.
"Själv ska jag besegra draken med hjälp av dej Elia."
Ofelia tog Philips s...