De romerska legionerna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

DE ROMERSKA LEGIONERNA

Vad var det som gjorde den romerska armén så överlägsen på slagfältet?

Om man ska ge ett kort svar på denna fråga måste man nog svara att det var tack vare dess extremt genomtänkta och effektiva sätt att organisera sig på slagfältet jämfört med sina fiender. Ofta var de mindre i antal men lyckades ändå krossa sina motståndare genom grupperingar och smarta formationer. Om dom nu förlorade så reste de sig alltid tack vare hård disciplin och god sammanhållning. Under det romerska rikets glansdagar försökte man ofta erövra Germanium vilket ledde till att det var många slag mellan Romarriket och de Germanska hövdingarna. Effektiviteten hos den romerska armén var överlägsen de germanska styrkorna men germanerna var betydligt fler än romarna och det var ofta jämna strider med olika vinnare. Men om man ska räkna på hur många germaner som var tvungna att sätta livet till innan en romare skulle dö på slagfältet så kan man dra slutsatsen att romarna var mäktigast. En av anledningarna till framgångarna var att romarna hade organiserat ihop effektiva arméförband som de kallade för Legioner. Det är om dessa förband denna text kommer att handla om eftersom att de spelade en sån stor roll för det romerska rikets expansion.

De romerska legionerna bestod till en början av 4000-6000 man och var sammansatta av flera truppslag. Detta förband blev den mest vanliga operativa enheten i den romerska hären och var mycket effektiv. Soldaterna var ofta vanliga värnpliktiga men med åren började man att använda professionella soldater som fick betalt för att strida i legionerna. I början var det alltså värnpliktiga soldater som var utrustade med svärd, sköld, spjut och lansar. Man kan säga att det var en ren bondearmé. När de värnpliktiga utgjorde den stora massan av soldater blev deras gårdar hemma i provinserna ofta förfallna och oanvändbara. Då fanns det inte så mycket mer att göra än att fortsätta i armén och det ledde till en stor förändring; bönderna blev soldater. Även i städerna drog det omkring mycket arbetslösa män som då hade sin chans att både få logi och betalning. Soldaterna fick då skriva under ett kontrakt på att de skulle strida i den romerska armén under en viss period (som ofta började när de var ca 20 år och slutade när de var ca 40 år) mot betalning och logi. Men den stora massan överlevde aldrig hela sin period. Detta genombrott ledde självklart till att legionerna blev ännu mer effektiva eftersom att soldaterna blev erfarna och proffs på att döda. Värnplikten blev inte avskaffad bara för att man hade börjat anställa folk men många av dem som stred var nu istället frivilliga. Det hade skett en stor reform inom den romerska armén.

Denna stora reformen inom armén var särskilt tydlig under kejsar Gaijus Marius tid i slutet av 100-talet f. Kr. Han var från början en romersk fältherre och politiker (populärpartiet). Han var populär hos den vanliga romerska befolkningen och han lyckades även hålla sig god vän med överklassen genom att gifta in sig i en mäktig patriciersläkt. Det visade sig senare att en medlem i detta släkte skulle bli den berömde Julius Ceasar. Som fältherre utmärkte han sig utmärkt under krigen mot riket Jugurtha i Nordafrika och han blev konsul. Han hade tänkt ut hur man skulle kunna effektivisera armén och han började organisera om den. Kort sagt kan man säga att han bytte ut bondearmén mot en yrkesarmé. De tidiga legionerna bestod av en blandning av soldater men Marius förändrade detta genom att enbart använda sig av tungt infanteri. Storleken på legionerna minskade även och det var inte ovanligt med bara 1000 man istället för de tidigare 4000 man. Han förbättrade även utrustningen på flera håll. Marius ville minska förlusterna av romerska män och kom på att Rom kunde offra utlänningar på slagfältet istället för romare. Han sade att den man som önskar medborgarskap i det romerska riket får det om han lyckas bra i den romerska armén. De utländska veteraner som överlevde fick gåvor och ibland egna marker som ofta låg i Afrika. Detta var lockande för män som bodde i angränsande riken eftersom Rom var något att se upp till och det uppfattades som ett bra rike att leva i om man var en fri man.
Med sin skickliga yrkesarmé besegrade Marius teutonerna vid Aquae Sextiae (nuvarande Aix-en-Provence) och hans armé blev grunden för kejsartidens militärdiktatur.

De Romerska legionerna var oftast uppställda på tre linjer (acies triplex) och här följer en beskrivning över hur många soldater varje betecknig står för:
Centurior: Innehöll ca 40-80 man beroende på vilken linje, ju längre fram desto fler. Varje centurior leddes av en Centurion som kan jämföras med en officer.
Manipel: Innehöll två centurior, alltså ca 80-160 man.
Kohort: Innehöll tre manipel, alltså ca 300-350 man.

Detta är en typisk legionärsformation där det röda representerar fienden, prickarna Veliter, den första mörkblå linjen Hastati, den andra mörkblå linjen Triarii och den gröna rektangeln representerar Rytteri.




HÄR ÄR EN ROMERSK HÄR UNDER FORMATION INFÖR STRID.

På kartan är de blåa fykanterna uppdelade i halvor och varje halva representerar en Centurior. Två halvor representerar en Manipel och tre blåa Manipel representerar en Kohort.
Här följer en kort beskrivning om vad varje grupp är för sorts soldater: Veliter var ett lättbeväpnat förband som ofta var utrustade med spjut. Deras uppgift var att irritera fienden för att sedan vika tillbaka bakom linjen. Hastati var ett spjutkastande förband. Principes
(betyder ”de främsta”) var ett tungt infanteri som tog de tyngsta smällarna. Triarii var alla de soldater som räknades som veteraner. Alla legionärer var utrustade med den legendariske meterhöga, cylindriska skölden och korta svärd. Längst bak fanns även rytteri som ingrep i stridens slutskede. Förutom de soldater som jag har visat på kartan fanns det även med ett antal ingenjörer som skötte alla ballistiska stridsmaskiner. Det fanns hantverkare, byggmästare, och lantmätare samt ståthållarens personliga livgarde som bestod av de bästa legionärerna. Legionernas läger låg ofta belägna ett stycke bakom själva fronten och runtom byggdes det permanenta fortifikationer av trä. För att inte legionärerna skulle få för sig att smita hem försökte man placera lägren så långt från deras egna provinser som möjligt. I och med att lägren stannade en viss tid tillkom det även en civil befolkning runtom lägret och många Europeiska städer har grundats på det viset. Exempel på detta är York, Nijmegen, Mainz, Strasbourg och Regensburg. Jag tycker själv att de tyska städerna har fått väldigt passande namn med tanke på att lägren utvecklade sig till mer avancerade försvarsbyggnationer. När legionerna låg så långt från själva Rom låg de även långt från där besluten fattades om vart man skulle öka gränserna.


Här är en katapult som antingen slungade sten eller oljefyllda lerkrukor som fungerade som en sorts granat. Granaterna var mycket effektiva mot stora fiendemassor.

Sammanlagt vill jag påstå att romarna är dem som tog militärstrategin till en ny nivå som säkert användes långt in på medeltiden. De var tack vare sin organisation hade de den starkaste militära makten på sin tid och många stora riken har efteråt har beundrat deras bragder. Länge försökte de erövra Germanium men lyckades aldrig riktigt. Min slutsats av det är att de kanske hade för många fronter samtidigt. De kunde inte koncentrera trupperna på ett ställe eftersom de var tvungna att hålla de andra provinserna i skack. Det måste ha varit mycket svårt att var kejsare med hotande riken runt alla gränser. Det förvånar mig inte att Romarriket föll men om de hade tagit det långsa...