Ryska revolutionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den första händelse jag ska ta upp i mitt arbete är februarirevolutionen 1917. Det som den ryska revolutionen egentligen står för är en rad uppror och maktstridigheter – och övertaganden för vilka revolutionen fått tjäna som samlingsbenämning. I uppgiften kommer jag att rikta in mig på åren 1917 – 1941, då februarirevolutionen 1917 påbörjade en serie händelser som skulle komma att leda fram till Tysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941.

Februarirevolutionen - 1917

Denna händelse, som enligt vår tideräkning till skillnad från ryssarnas julianska, utspelade sig i mars föregicks bland annat av att landets tsar Nikolaj II vid många tillfällen upplöst duman och då brutit sina löften till liberalerna. Det kaos som tsaren och socialråden skapade omkring sig var slående, och det var uppenbart att de var oförmögna att styra landet. Liberalerna blev mer och mer missnöjda, och i maj samma år var deras lycka stor då Nikolaj gav upp sitt företag och abdikerade.
Efter att tsaren sagt upp sin rätt till tronen tillsatte man en provisorisk regering, som bestod av både radikala liberaler och måttliga socialister. Man stiftade även en mängd nya lagar, men det fanns inte längre några väl fungerande institutioner som kunde övervaka att dessa följdes. Ryssland utvecklades till en anarki över en natt. Missnöjet med den nya regeringen sjöd dock, och tsarens avgång hade inte varit tillräckligt för att göra Lenins parti, bolsjevikerna, nöjda.
Efter ett antal veckor, ungefär en månad, fick människorna som var bosatta på landsbygden information om oroligheterna som ägde rum i huvudstaden Moskva. Bönderna började omgående plundra storgodsen, men få gick till angrepp mot privatpersoner. Socialistrevolutionärerna inom arbetarsovjeterna – en förening med 2000 – 3000 medlemmar som hade skapats för att backa upp de moderata socialistiska partierna – bad bönderna att vänta tills en jordreform kunde äga rum. Dock sköt regeringen upp denna flera gånger, och tappade mycket förtroende hos befolkningen. Efter totalt åtta veckor erkände regeringen offentligt att de inte kunde styra landet.

Den tidigare nämnda februarirevolutionen gick väldigt odramatiskt till. Den genomfördes av bolsjevikerna ledda av Lenin, och resulterade i att makten gavs till sovjeter runt om i landet. 6 stycken socialister tog även plats i den nyskapade regeringen. Bolsjevikerna var denna tids enda parti som tog avstånd från ett framtida samarbete med regeringen. Anledningen var att partiet såg Ryssland som en språngbräda till en världsrevolution. Dessutom var bolsjevikerna det enda parti som hade en beväpnad underjordisk organisation.

Bolsjevikerna leddes återigen av Lenin i ett kuppförsök i juli samma år. Med hjälp av massdemonstrationer försökte man få den sittande regeringen att avgå. Den andra fasen i kuppen leddes av Trotskij och innebar att man via stormtrupper intog viktiga positioner i St. Petersburg, som då hette Petrograd. Kuppen misslyckades dock och flera av partiets ledare flydde utomlands. Bland annat Lenin tog sig till Finland efter det misslyckade kuppförsöket. Nu var bolsjevikpartiet illa ute, eftersom man även hade fått fram uppgifter om att partiet skulle ha tagit emot finansiellt stöd från Tyskland. Tyskarna hade goda anledningar att vilja försvaga Ryssland för att kunna flytta trupper till Frankrikes front.

Mordet på tsarfamiljen - 1918

De första fem månaderna efter sin abdikation tillbringade Nikolaj II tillsammans med sin familj i husarrest i ett residens utanför Petrograd. I slutet av juli fruktades ett tyskt angrepp riktat mot Petrograd, och man fann det säkrast att skicka iväg familjen från huvudstaden så att de inte skulle kunna användas i en monarkistisk sammansvärjning. De fördes till den sibiriska staden Tobolsk och inhystes i guvernörens hus där de befann sig med godtagbara bekvämligheter och samtidigt kunde kommunicera med världen.
När bolsjevikerna lyckades ta makten struntade de först i familjen Romanov, men i mars 1918 började man bekymra sig för dem sedan motviljan mot regimen stegrades och farhågor om en monarkistisk restauration väcktes. Moskva övervägde en period att hålla en offentlig rättegång mot ex – tsaren. I april blev en betrodd bolsjevik skickad till guvernörens residens för att föra Nikolaj till Moskva. Dock fanns det kommunister i Sibirien och Ural som misstänkte denne Jakovlev för att föra tsarfamiljen till Japan. Överenskommelsen avstyrdes, och efter ytterligare förhandlingar med Jakovlev fördes tsaren, hans hustru och en av deras döttrar till sovjeten i Jekaterinburg. De spärrades här in under stränga säkerhetsföreskrifter i ett rekvirerat privathus som omgavs av två höga plank, och alltsammans försvarades av vakter som var beväpnade med kulsprutor och revolvrar. Trots att de var helt isolerade från omvärlden så behandlades de inte illa och uthärdade sina svårigheter med jämnmod. Under hela den tiden befann sig sonen och hans övriga tre systrar fortfarande i Tobolsk på grund av att Alexej hade fått ett plågsamt anfall av sin blödarsjuka. Hela familjen återförenades i Jekaterinburg i slutet av maj.
Sommaren 1918 hade bolsjevikregimens situation förvärrats, så en offentlig rättegång gentemot tsaren var numera orealistisk. Upproret som leddes av den tjeckiska legionen var så allvarligt att hela Uralområdet var i fara. Naturligtvis kunde regeringen ha fört tsarfamiljen vidare till Moskva, men man fruktade tydligen ett tyskt ingripande för tsarinnans och hennes döttrars skull, eftersom Berlin betraktade dem som tyska medborgare. Men om man i stället lät familjen stanna kvar i Jekaterinburg fanns alltid risken att Nikolaj skulle befrias och bli en symbol för motståndet mot bolsjevikerna.

Maktkampen mellan Stalin och Trotskij - 1924

Efter Lenins död 1924, när han hade varit allvarligt sjuk en längre tid, så påbörjades en maktkamp mellan hans närmaste man Joseph Stalin, och dennes rival, Leo Trotskij, organisatör för röda armén. Det fanns ett antal andra som kämpade för att få makten, men dessa två var huvudmotståndare.
Stalin var en partifunktionär som framgångsrikt fick partiet och väljarna med sig. Samtidigt anklagades Trotskij för vänsteravvikelser och uppvigling till diskussioner av problem utanför partiet. På en partikongress 1927 röstade 854 000 medlemmar på Stalin, samtidigt som endast 4 000 gav Trotskij sin röst. Stalin segrade på grund av sitt grepp om partiet.
Trotskij förväntade sig en världsrevolution och förespråkade planhushållning, förstatligande av jordbruket och industrialisering. Han arbetade för en permanent revolution som innebar att den ryska revolutionen skulle sprida sig till västvärlden som skulle stödja den ryska ekonomin.
Leo Trotskij blev till slut, efter upprepade förluster, landsförvisad till Sibirien, och slutligen utvisad ur Sovjetunionen, som staten på den tiden hette. Till slut slog han sig ner i Mexiko och skrev och drev propaganda för den permanenta revolutionen och brännmärkte Stalins politik, den så kallade ”stalinismen”, och organiserade en underjordisk styrka gentemot Stalin. Under de år som gått sedan Trotskij bosatte sig i Mexiko hade Stalin aldrig släppt honom ur sikte, och lät mörda honom i samma stad 1940, 16 år efter att deras rivalitet officiellt hade uppstått. Stalin fick makten 1929.
Stalins främsta mål var att göra Sovjetunionen till en modern industristat. Kapital och arbetskraft togs från jordbruket i detta syfte. All jord förstatligades och fördes samman i odlingsenheter, s k ”kolchoser”. I och med det kunde man mekanisera driften, öka avkastningen och minska antalet arbetare. Dess produktion såldes till staten som fastställde priserna. Varorna exporterades därefter med god förtjänst.

Mord och deportation - 1929

Efter hungersnöden 1922 återinfördes privat ägande inom vissa jordbruk. Men när Lenin dött två år senare och ersatts av Stalin ytterligare fem år senare verkställdes socialiseringen av jorden med ännu brutalare medel. Många av de ryska bönderna som fortfarande ägde sin egen mark, som kallades kulaker, mördades eller utvisades till Sibirien. Deportationen av bönderna tog början samma år som Stalin kom till makten efter flera års rivalitet med Leo Trotskij, som många år senare skulle komma att dela böndernas öde i Sibirien.
Under 30 – talet genomförde Stalin brutala politiska utrensningar. Hundratusentals människor avrättades och ännu fler utvisades och tvingades att bosätta sig i arbetsläger. Dessa övervakanden och ingripanden togs om hand av den hemliga säkerhetspolisen som senare kom att kallas KGB. Denna rörelse kom att påminna om tsarernas hemliga polis.
Stalins maktövertagande blev åtminstone ekonomiskt sett en stor framgång. Han lanserade femårsplaner för ekonomin, och på tio år kom Sovjetunionen att förändras till en industristat med stadigt uppgående tillväxt.
Sovjetunionens utrikespolitik gjorde anspråk på att staten skulle ses som en stormakt, ungefär som USA i dag. Målet var att genom en revolution som inkluderade hela världen skulle kommunismen spridas till alla länder. För att bygga upp en effektiv militärmakt vände Sovjet sig till Tyskland i hemlighet och fick del av landets krigsteknologiska utveckling.

Sovjetunionen attackeras – 1941

Den 22 juni 1941 anfölls Sovjetunionen av en tysk armé på tre miljoner man. Det ryska försvaret var helt oförberett. Tyskarna nådde Leningrad, Moskva och Krim genom avancerade sammanslagna framstötar. Plötsligt kom vintern, vilket tyskarna inte hade varit förberedda på. Oljan frös i de tyska pansarfordonens motorer och deras soldater frös ihjäl i sina tunna uniformer. Det plötsliga anfallet kunde inte fullföljas, på grund av köldknäppen. Tyskland tvingades anpassa sig till ett långt utnötningskrig, vilket de inte hade väntat sig.
Under andra världskriget var östfronten länken mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Vid denna front deltog i viss mån Italien och Rumänien på tyskarnas sida. Tyskarna öppnade östfronten den 22 juni 1941 och i samband med det inleddes deras anfallsföretag, även kallat Operation Barbarossa. Fronten varade igenom hela kriget och anses vara den front som var mest betydelsefull för utgången av andra världskriget.
Redan före tyskarnas anfall hade landet påbörjat expansionen österut genom invasionen av Polen i september 1939. De båda stormakterna höll dock fred mellan sig enligt Molotov-Ribbentrop-pakten som ingåtts den 23 augusti 1939. I och med Operation Barbarossa så bröt Tyskland denna pakt som varit hemligstämplad fram till då.
Under anfallskrigets första år vann Tyskland stora framgångar. Sovjetunionen led stora förluster, bland annat i slagen vid Minsk och Kiev. Slaget i stalingrad utgjorde den avgörande vändpunkten. Detta slag varade från den 19 augusti 1942 till den 2 februari 1943. Röda armén som leddes av Sovjetunionen lyckades hålla sig kvar vid några brofästen på Volgas västra strand och uppehöll på grund av det Tysklands sjätte armé medan man bakom dennas rygg genomförde en stor inringningsoperation.
Faktorerna bakom Tysklands angrepp var följande:
Hitlers bedömning att bolsjevismen i grund och botten var nazismens huvudmotståndare och att en konflikt på lång sikt var oundviklig.
Rasistiska utopier. Hitler var angelägen att öka den tyska befolkningens landområde med bördiga marker i öst. Sovjetunionens naturtillgångar var väldigt eftertraktade. Nazitysklands drivmedelsförsörjning hotades av den engelska blockaden och ville bland annat åt Sovjetunionens oljekällor. Man hade även underskattat den röda armén efter Rysslands insatser under det finska vinterkriget som utspelade sig 1940.
Anledningen till att Tyskland vann framgångar i början av kriget var bland annat tyskarnas överraskningstaktik. Stalin hade envist avfärdat alla varningssignaler och förlitade sig blint på Molotov-Ribbentrop-pakten, som löd att Tyskland och Sovjetunionen inte skulle anfalla varandra. Tyskarna hade även bättre taktik än Sovjetunionens armé. De tillämpade snabba anfall, blixtkrig och utnyttjade skickligt sina pansarresurser mot utspridda ryska förband.
På grund av tyskarnas överlägsna flygvapen - Luftwaffe – skaffade de sig bättre taktik än den ryska motsvarigheten. Detta gjorde det möjligt att ge effektivt stöd åt Wehrmacht.
Utöver det så hade de tyska officerarna ett förtroendefullt förhållande med sina soldater, och dessa tvekade inte heller att ifrågasätta sina order och ta egna initiativ. Stalins utrensningar av den tyska befolkningen i slutet på 30 – talet hade i regel totalt suddat ut den ryska officerskåren. Den nya officersgenerationen var osäker i sin roll, tog inga egna initiativ och blev även påtvingad en stark politisk kontroll.
Ryssland vann dock till slut, Tysklands fördelar till trots. Den röda armén hade en enorm förmåga att ersätta sina förluster. Den ryska taktikanpassningen innebar att Stalin så småningom lättade på förbandens politiska detaljstyrning. Militärerna fick mer makt än tidigare, vilket kan ha skett på de politiska kommissariernas bekostnad. Sovjetunionen hade även större industriell kapacitet, och förmådde producera betydligt mer krigsmaterial än den tyska rustningsindustrin – som utöver det även behövde tillgodose behov från fler krigsplatser än östfronten.
Tysklands betydligt mer begränsade befolkning och landets ökade engagemang i en mängd olika slag gjorde det svårare för tyskarna att ersätta sina krigsförluster. Trots det faktum att Tysklands förluster var mycket mindre än Rysslands så behöll röda armén sitt övertag hela kriget igenom. Inledningsvis var tyskarna oförberedda på Rysslands hårda vinter. Detta tvingade dem att dra sig tillbaka efter sitt första överraskningsanfall.

Analys

Det jag valde att fördjupa mig i var ryska revolutionen. Den period jag läst på om omspänner åren 1917 – 1941, och inleds med februarirevolutionen i Moskva 1917. Samma period avrundas i och med Sovjetunionens krig med Tyskland som började 1942.

Revolutionen som ägde rum 1917 föregicks bland annat av tsar Nikolaj II:s oförmåga att styra Ryssland. Gång på gång upplöste han sin regering vilket fick medborgarna att förlora tålamodet. Det parti som ingrep för att göra något åt det råkade helt enkelt bli bolsjevikerna. Det var även detta parti som skiljde sig mest från den övriga regeringen. De förespråkade en världsrevolution som skulle sprida kommunismen utomlands. Inget annat parti i den tidens regering hade samma mål som bolsjevikerna som leddes av Lenin.
Efter att tsaren avgått såg bolsjevikerna sitt tillfälle när man tillsatte en provisorisk regering. Detta var en tillfällig lösning, och förr eller senare skulle man kunna ta makten ifrån dem. Bolsjevikerna fick en rättfärdigad anledning att ingripa när missnöjet växte med den nya regeringen.
Regeringen planerade även en jordreform, men denna sköts upp flera gånger. Allmänhetens tålamod med den nya regeringen höll på att sina helt och hållet, och det nästan provocerades fram ett ingripande från bolsjevikerna. Efter regeringens offentliga omyndighetsförklarande var det inte mycket som gick att rädda i landet.
Senare skulle bolsjevikernas ställning komma att försvagas, efter anklagelserna om finansiellt stöd från Tyskland och det misslyckade kuppförsöket i juli. När Lenin flydde från Ryssland till Finland var hans parti allvarligt illa ute. De hade inte alls samma inflytande som de en gång hade haft.
Efter tsarens abdikation fruktade man i samband med bolsjevikernas stöd från Tyskland ett attentat mot tsaren och hans familj, så man lät familjen lämna huvudstaden och bosätta sig på guvernörens residens i staden Tobolsk i Sibirien.
Bolsjevikerna tog makten till slut, och brydde sig till en början inte om familjen. Året efter februarirevolutionen började man oroa sig för dem. Man fruktade plötsligt en monarkistisk restauration.
Efter att man avstyrt familjens eskort till Moskva lät man spärra in större delen av familjen i Jekaterinburg och överlämnade dem till sovjeterna. Bolsjevikerna hade fått väldigt mycket makt på kort tid. På grund av de ökade oroligheterna och bolsjevikernas tidigare aktiviteter så var en rättegång mot tsaren nu orimlig. De hade nu ett svårt dilemma på halsen. Man kunde ha fört tsarinnan och döttrarna till Moskva utan tsaren, men bland annat Berlin betraktade dem som tyska medborgare, så det var inte riskfritt. Om man lät tsaren stanna i Jekaterinburg så kunde han i stället användas som ett vapen i motståndet mot bolsjevikerna. Dessa omständigheter tvingade fram en reaktion ur Lenin som återvänt till Ryssland – så han lät avrätta tsaren för att rädda sitt eget parti.
Efter Lenins död kämpade både Stalin och Trotskij om att ta över som hans efterträdare, detta för att båda hade stått honom väldigt nära och var djupt engagerade i bolsjevikernas öde. Dock hade Lenin vid många tillfällen talat till Stalins fördel, vilket förmodligen var det som gav honom den slutgiltiga segern vid ett val där Stalin fick 854 000 röster, och Trotskij enbart 4 000. Stalin insåg dock att Trotskij var en farlig motståndare, eftersom denne efter sin landsförvisning till Sibirien och sitt boende i Mexiko fortsatte att brännmärka Stalins politik och planerade uppror gentemot Stalin. Stalin såg till slut ingen annan lösning än att låta mörda honom. Trotskij dödades i Mexiko under mystiska omständigheter.
Hungersnöden 1922 gjorde att man var i desperat behov av mat och inkomster. Lenin som tidigare hade förstatligat allt jordbruk tvingades försätta vissa marker i privat ägo för att invånarna i landet inte skulle svälta ihjäl....