Sound of Music

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi började ju med att titta på filmen på skolan, och i början tyckte jag att den var riktigt dålig faktiskt. Det var bara en massa klyschor hela tiden, och allt var så soligt och bra. Det var ju ingen solskenshistoria hela tiden. Till skillnad från alla de andra i klassen (verkade det som i alla fall), var det första gången jag såg filmen, hade bara hört talas om den. Så jag var lite spänd över hur det skulle bli.
När vi skulle gå och se musikalen på operan var jag ännu mer förväntansfull, jag hade ju sett nästan hela filmen, och visste vad som skulle komma. Dessutom skulle allt vara på svenska nu, och det gjorde det hela än mer intressant.
Det som var bäst i både filmen och musikalen var scenografin och musiken. Alla sånger är ju såna som fastnar på hjärnan, och vägrar att lossna, jag nynnar fortfarande på dem, det är rent otroligt.
För att inte tala om scenografin. I filmen är den ju jättebra, där har de placerat sig där historien utspelar sig, i alperna, och miljön är ju rent fantastisk. Alla höga berg och all den grönskande omgivningen. Dessutom var herrgården som de använde sig av magnifik.
När man ska sätt upp något sådant på en scen är det inte lika lätt. Man kan inte gärna flytta in de österrikiska alperna på en scen, även om det är en så pass stor scen som Göteborgsoperans stora scen. Men trots det hade den en fantastisk scenografi. Jag satt på första raden, såg allt oerhört skarpt och bergen rörde sig trappor flyttade på sig det var helt fantastiskt.
Om man sedan ska tala om skådespelarna var prestationerna ungefär de samma i båda versionerna, om man bortser från att Johan Rabaeus var mycket bättre som kaptenen, än skådespelaren som spelade filmens kapten, vad han nu än hette.
Något som jag tyckte var bra med operans version var att de lät baronessan få en större roll. Lät henne bli någon, och inte bara en snygg, ganska snäll kvinna, som hon var i filmen. I musikalen är hon inte riktigt lika snäll, hon vill ha kaptenen, och kämpar för honom, även om hon inser att slaget är förlorat, och klarar av att ge upp.
Jag gillade också det att de lät folket på festen vara uppdelade i två läger, som man faktiskt såg, genom klädseln. Det var mycket effektfullt. Musikalen hade dessutom en klädsel som var mer autentisk än filmens, som var starkt påverkad av 50-talets mode. Vilket jag tycker är lite märkligt, efterso...