Barnens ö

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sommarlovet är här. Äntligen ska man få utforska sitt liv, innan sommaren är slut ska svaret på alla frågor siktas, jagas och fångas.
Och drömmarna ska inte få slås sönder av nåt kollo. Barnens ö ska inte bli språngbrädet in i puberteten, inte den sista anhalten på barndomen. Åhnej.
Reine Larsson är elva år och snart tonåring. Han har en mamma som heter Harriet, men ingen pappa. Eller han måste förstås ha haft en pappa någon gång, runt lucia 1963 antagligen, men Reine har aldrig sett skymten av honom. Reine bor i Sollentuna utanför Stockholm och hans sommarlov har precis börjat. Morsan Harriet vill att han ska åka på kollo på Barnens ö i Stockholms skärgård under sommaren, men Reine har andra planer ...
Tillsammans med en puma-ryggsäck, gamla tygapan Jocke, en värdefull anteckningsbok och Guinness Rekordbok möter Reine den äventyrliga sommaren med ett barns naivitet, men med en vuxens reflektionsförmåga.

Boken är uppdelad med hjälp av numrerade kapitel och skriven kronologiskt, med början först och slutet sist. Som läsare kastas man inte precis in i händelsernas mitt, men det börjar inte med en beskrivning av vad som hänt och vad som kommer hända utan det får man veta allteftersom.
Det är inte Reine som är berättaren, boken är inte skriven i jagform; läsaren får se världen genom Reine, genom hans upplevelser, intryck och tankar. Därför får man också se personerna och platserna genom Reine, vilket ger, i alla fall mig, en känsla av att de inte riktigt kommer till sin rätt. Det är ju Reine som beskriver mammas älskare Stig som barnamördare och Reine som tycker att snälla tant Olga ser ut som madame Curie. Men det är också en finess med Jersilds berättarteknik; efter ett tag med boken börjar man tänka som Reine, reflekterar över saker i sin vardag på ett sätt som Reine skulle ha reflekterat och framförallt sympatiserar man med honom i de olika situationerna han hamnar i i boken.
Barnens ö läses med fördel av både vuxna och barn. Barnen tilltalas av det lättfattliga och barnsliga språk och lustiga situationer som bygger boken, och de vuxna kan känna igen sig själva i de många satirer av den för Reine obegripliga vuxenvärlden.
Reine lever sommaren i frihet för att försöka hitta svaren på de svåra frågorna: Vem är jag? Varför? Finns andra människor?
Och det är väl det som är budskapet med boken. Att man på vissa stadier i livet måste stanna upp och tänka över livet och dess mening.
Efter sommaren är Reine också en ny människa; både utanpå och inuti. Han har kanske inte hittat svar på alla frågor, men han har vuxit ändå.
Under sommaren möter Reine olika sorters människor. Dessa hjälper honom i utvecklingen, vissa lite mer än andra, men alla har ändå lika stor betydelse för boken, enligt mig. Jag tycker att det är människomötena i Barnens ö som är dess styrka och människoporträtten som gör boken så unik i sitt slag.
Jag har genom boken kommit fram till att ingen kan skildra människor som Jersild. Han fyller Stockholm och dess omnejd med de mest otroliga personer, så som Reines överkristliga mormor, raggargänget i Roslagskulla, rullstolsbundna Heléne, filosoferande Nora, den lite tokiga konstnären Theo och det småkriminella killgänget Henry, Dick och Döden.
Denna skildringstalang förstärks ännu mer om man läser något annat som Jersild skrivit, till exempel Babels hus eller En levande själ. Det har också sagts mig att Jersild som fd. läkare kan ge en extra vetenskaplig ”touch” åt sina böcker, men det kan jag inte själv säga att jag upplevt.
Något som stör mig är slutet. Nu ska jag inte avslöja det, men jag kan i alla fall klaga lite på det. Enligt min mening är det alldeles för kort, för avklippt. När hela boken gått i en m...