Vinterviken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag visste redan innan jag började titta på filmen, att jag skulle bli besviken. Filmen speglar inte alls några av de känslor jag kände för John-John under läsandets gång. I filmen får jag aldrig riktigt lära känna John-John, på ett sådant sätt som Mats Wahl låter mig göra genom bokens handling. Den karaktären som skulle liknas vid John-John i filmen är rena motsatsen till personen i boken. I filmen verkar John-Johns främsta intressen vara att slåss och att fälla onödigt dumma kommentarer. Medan man i boken får uppfattningen av att John-John är en människa med ett större hjärta än de allra flesta, och hans kärlek till Elisabeth är gränslös. Visst har John-John även här ett intresse av att slåss, om man räknar dit slagen han utövar under sina boxningsträningar. Hans skrivbegåvning glöms bort i filmen, och i stället koncentrerar de sig på att göra en film där en scen avlöser nästa, utan någon som helst liknelse till en röd tråd.

Att filmen är cirka 100 minuter kort märks väl, då vissa stycken ur boken försvinner helt, och ersätts med någon scen – lika meningslös för filmens innehåll som för förståelsen av handlingen. Personerna går inte att känna igen i någon scen överhuvudtaget i filmen, utan skådespelarna gör ett rent sagt ett uselt jobb när de försöker efterlikna de mest underbara personbeskrivningarna i boken som skildrar Elisabeth och John-John.

Elisabeth beskrevs i boken som en ung och mycket vacker kvinna, mogen för sin ålder. Hennes nyfikenhet gick inte att ta miste på, och trots komplikationerna förlåter hon John-John och bestämmer sig för att lita till sitt hjärta och följa John-John. I filmens version är Elisabeth en smal och lång flicka, som förutom det långa håret skulle kunna vara en pojke. Det fanns ingen känsla hos skådespelerskan när hon utförde denna roll, och det var inte enbart på grund av hennes pojkaktiga utseende. Hon var totalt känslokall i filmen, och drog sig inte för att säga vad hon tyckte – vilket i och för sig aldrig är fel, men detta var ingen sida man såg av Elisabeth i boken.
Den enda karaktär som var sig lik i från boken var John-John och Elisabeths lärare, Janne. Jag hade förvisso sett filmen en gång innan jag läste boken i somras, och det är också möjligt att jag fått hans utseende att stämma in perfekt på den beskrivning som utmålas i boken, av denna person. Som sagt, jag undrar om skådespelarna ens har läst boken, det verkar som om de inte förstod vikten av att vara känslosam i denna berättelse om två förälskade människor. I stället lär de sig repliker av ingen vikt alls, då de mer förstör än förgyller filmen.

Jag kan hitta en enda punkt som var bra, och det var filmmusiken. För att vara inspelad år 1995 är jag riktigt imponerad över hur de lyckats spela något som låter så likt Marit Bergman att det nästan är bra.

En faktor som irriterade mig något oerhört var att de hade spelat in filmen under fel årstid. Om de nu skulle satsa på att göra en bra film, som efterliknade boken kunde de väl ändå välja att spela in filmen under rätt årstid. Tack vare detta skiljde sig detaljer avsevärt från boken, då till exempel John-John gömmer pistolen i något som liknande en papperskorg, när man i boken får läsa om att han har pistolen med sig på sin väg in i skogen där han möter två damer som är ute och plockar svamp. Till slut hamnar pistolen under en sten vid ett träd, något man inte såg bland betong och gatstenar i filmen. Tack vare att de ändrade så avsevärt mycket på vissa detaljer som senare skulle visa sig viktiga – gjorde detta att de var tvungna att ändra på resterande handling för att lyckas få ihop en historia som verkade trovärdig.

Jag väljer att inte gå in på samtliga detaljer som skiljer filmen från boken. Det här var en av de sämsta filmer jag sett, baserad på en bok. Jag satt och tänkte under filmens gång att jag minsann skulle kunna ha gjort filmen tusen gånger bättre själv, vilket säkert är överdrift. De har verkligen misslyckats med att förverkliga handlingen från boken till filmen, och detta bidrog starkt till att man skrattade högt varje gång det var en scen som inte var densamma som i boken.

Alla de faktorer jag berättat om här ovan har också en stor inverkan på slutet av film...