Saknad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kvällen var mörk och molnen låg tunga över himmelen, stjärnorna lyste med sin frånvaro, det enda man kunde orientera sig efter var gatlyktornas sken. Jag var på väg hem genom staden efter en lång dag och mina trötta fötter släpade sig trottoaren fram, kängorna slog i asfalten och ljudet lät dovt. Det var ingen vacker kväll och den påminde mig om en annan dag för flera
år sedan.
Den kalla novemberkylan bet i mina kinder och jag längtade efter min stickade mössa som jag hade glömt hemma eftersom jag haft bråttom därifrån.
Min väska var tung och remmen grävde sig in i vänster axel men smärtan besvärade mig inte, jag hade andra saker att tänka på. Tankarna virvlade runt i mitt huvud och tyngde ner mig. Plötsligt halkade jag på en isfläck och rycktes ur mina funderingar. Under en hundradels se-kund glömde jag allt annat och tänkte bara på min fot och lättnaden när jag åter kände torr mark under fötterna. Maktlösheten under denna korta tidsperiod grundad i ouppmärksamhet gjorde mig vettskrämd. Om jag hade suttit i en bil hade kanske följderna blivit en annan men eftersom jag gick blev resultatet en kort sekund utan kontroll över situationen.
Jag drog ett djupt andetag för att lugna ner mig. Tänk att stunder då allt förändras är så korta att man knappt hinner uppfatta dem innan de är förbi och har förändrat historien.

Jag somnade på biblioteket tidigare idag. Jag hade gått dit efter skolan för att leta fakta om ett religionsarbete jag höll på med.
Biblioteket låg en bit utanför centrum, nere vid vattnet bredvid Posten. Lika nedläggningshotat som Posten är, var vårt bibliotek fram till dess att pensionärsföreningen bestämde sig för att börja driva den på ideell basis. De fick något att göra, vi fick tillbaka vårt bibliotek och det var bättre än någonsin.

Så snart jag hade hittat de böcker jag behövde letade jag upp en av alla mjuka fåtöljer i grön plysch som stod utplacerade. Jag försjönk i böckerna och snart var jag så försjunken i dem att jag somnade. Jag vaknade med ett ryck en kvart före stängning.
Så jag gick.

Nu är jag på hemväg och jag går försiktigt framåt. Jag var hungrig, min mage kurrade hög-ljutt. Jag hade inte ätit så mycket, det hade inte blivit någon vidare frukost och lunchen hade varit pissljummen.
Jag vet att frukosten är det viktigaste målet på dagen men jag hade ändå bara ätit en macka. Jag stod inte ut med stämningen i köket och pappas sorgsna min bakom morgontidningen. Köket som förr hade varit husets självklara samlingspunkt var nu en blek kopia av sitt gamla jag. Skåpsluckorna var fortfarande gula men dess själ var borta. Sen mamma dog var det som om allt dött hemma hos oss; här härskade sorgen.
Tomheten ekade i varje rum och det var som om sorgen absorberades av väggarna. Inget kun-de bryta den tryckande tystnaden. Pappa sa inte så mycket utan gick omkring i rummen och lät sorgen omsluta honom. Inget ljud fyllde rummen och alla försök att hejda tystnadens fram-fart kvävdes av den. Mitt i denna andaktsfulla tystnad var jag och jag vågade knappt tala i den.
En bil passerade, trots att inte klockan var så mycket var få ute. Vädret uppmuntrade inte till överdriven konsumtion av frisk luft…
Jag var trött men dagen hade varit bra. I skolan hade jag fått tillbaka ett matteprov och det hade gått bra- VG och på samhällskunskapen hade Samuel, Petra och jag druckit kaffe på fiket. Vi hade suttit och pratat men försökte ge sken av att vi arbetade flitigt… Böckerna hade legat uppslagna framför oss och pennorna hade var redo i handen ifall någon lärare skulle tittat förbi. Sen hade vi gått och käkat.
Omedvetet hade mina fötter tagit mig förbi avfarten hem och fortsatt bort mot kyrkogården. När jag vaknade upp ur mina funderingar och insåg vart jag var på väg ville jag genast vända. Jag ville inte befinna mig där men det var dit mina fötter burit mig.
Jag stannade med bävan framför grinden och som mot min vilja lyftes min hand mot handtaget och tryckte ned. Med ett svagt gnissel gled grinden upp. Som otydliga skepnader hukade sig gravstenarna vid grusgångarna. De var inte så utsmyckade men flera gravar lystes upp av tända ljus.
Mamma.
Graven låg en bit in på kyrkogården och den vita stenduvan kurade ihop sig på dess kant. Gravlyktans ljus var utbrunnet. Som om alla spänningar jag burit inom mig släppt, började jag gråta. Jag saknade henne något fruktansvärt och jag vill bara kunna ge henne ännu en kram eller vända mig om och fråga henne om något eller berätta om vad jag just läst, men den tiden var förbi, slut, aldrig mer. Jag vet inte h...