Saknaden

Varför jag? Varför jag av alla människor? Alla borde få en andra chans, även om de inte förtjänar det. Eventuellt, kanske, det är ändå realistiskt att klara av tänkte Erik medan han snyftade. Hans tårfyllda gröna ögon reflekterade det sorgliga och deprimerade liv han levde. Livet var en plåga, en pina, hur länge orkade han? Vad är livets mening, finns det någon mening, vad är meningen med mitt liv förutom att lida, tycka synd om sig själv och leva hela livet som det var en enda stor bakfylla tänkte Erik lika dystert som vanligt. Han hade så många tankar att sväva i, men tanken som hade övertaget var den stora frågan, kommer han någonsin få se henne igen? Han skulle försöka ända in i det sista, även om det var det sista han gjorde, och det menade han. Ytterst motvilligt hade hans inställning till situationen förändrats, hans undermedvetna jag visste att det egentligen var bäst så som det var, men hans icke undermedvetna jag ville inte acceptera det. Han hade också någon slags xenfobi, han trodde att alla visste om hans mörka livshistoria. Erik reste sig upp från den slitna och fläckiga tvåmannasoffan som han ärvt från sin mamma, han gick stelt och trött mot sin halvt fungerande väggtelefon. Erik visste egentligen inte varför han tänkte ringa, han kanske hoppades på det omöjliga eller ett osannolikt mirakel. Erik knappade in numret som så många gånger förr, den ständigt upptagne Rim svarade som vanligt på slutsignalerna. – Hej det är Rim. – Hej det är Erik. – Hur är det Erik, frågade Rim med en spänd och nyfiken röst. – Inte bra, har legat hela dagen och tänkt på henne, och inte nog med det så har jag tappat bort min snusdosa, sa Erik med sorgsen och ledsen röst. Hans sätt att klaga över småsaker retade verkligen gallfeber på Rim. – Jag vet att du har det jobbigt men du måste agera och inte filosofera bort ditt liv, sa Rim. Rim var en person som han associerade till väckarklockor, någonting som väcker en från ens djupa och omedvetna sömn och kräver att man vaknar till liv och gör det rätta. – Jag kan inte ens vara ledsen utan att göra fel, sa Erik irriterat, men ändå så ledsamt som bara Erik kunde. Allt jag gör är tydligen meningslöst, jag kan väl lika gärna gå och hänga mig, ingen skulle bry sig ändå utbrast Erik! – Du vet att jag inte menade så, sen dessutom skulle jag bry mig, uttryckte Rim sig känslosamt. – Ja jag vet men allt känns så värdelöst och ja, jag vet inte hur jag ska förklara, sa Erik. – Jag förstår hur du känner, ringer du angående samma sak som förra gången, frågade Rim? – Jag gissar att jag gör det, sa Erik smått generad. Erik skämdes lite över att återuppta detta resonemang för den femtioelfte gången. – Du vet vad jag kommer att säga, du måste bevisa för både mig och dig själv att du har slutat, om vi ens ska ha en liten chans i rätten, sa Rim bestämt. – Jag har anmält dig till rehabiliteringshemmet i Haninge igen och se nu till förfan att ta dig dit den här gången, sa Rim. Erik började ångra mer och mer att han ringde, det är så provocerande att inte kunna stå upp inför folks förväntningar. – Mmm jag ska jag lovar, sa Erik tyst. – Tänk på att det är för Fridas skull du gör det, lycka till med allting, sa Rim uppmuntrande. – Tack, sa Erik vänligt. – Hejdå Erik. – Hejdå Rim. Ännu en jobbig konversation som ställer en mot väggen, den ständiga tanken om att förbättra sig och starta ett nytt liv gräver sönder en inifrån. Denna gång ska han lyckas, för sin egen skull men främst för Frida. Att han varit en sån dålig fader, han kunde inte förlåta sig själv, hur ska då hon kunna förl&ar...