Flickan från ovan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inuti snökupan på pappas skrivbord fanns det en pingvin med rödrandig halsduk. När jag var liten brukade pappa lyfta upp mig i sitt knä och sträcka ut handen efter kupan. Sedan höll han den upp och ner och lät all snö samlas i taket innan han med en snabb rörelse vände på den igen. Jag tänkte på att pingvinen var ensam där inne, och därför tyckte jag synd om honom. När jag talade om det för pappa sa han: ”Du behöver inte tycka synd om honom, Susie. Han har det bra. Han är instängd i en perfekt värld.” Så här börjar boken jag valt att skriva om, på samma sätt som min bokrapport – Flickan från ovan.

Idag är begreppet mord så stort och slitet, och jag skräms av mig själv då jag slår upp tidningen, läser om killen som knivhöggs till döds, och inga känslor eller frustrationer framkallas. Ingenting. Visst är det hemskt, men det slitna orden mord eller död är så välanvända och har tappat dess mening. Endast de anhörigas liv blir ett inferno. Precis som för familjen Salmon. De fick uppleva dessa ord, på riktigt, då deras dotter (även syster, barnbarn och kompis) Susie våldtogs och dödades. Du får som läsare följa hur familjen rasar och följa deras sorgearbete – som bygger på att orka gå upp ur sängen då du vet vad det kommer att innebära, att orka vistas bland andra människor då du vet vad som sägs, men som du själv inte får ta del utav. Att orka leva, då du vet att din dotter inte längre gör detsamma.

Det finns dock en annan sak som gör denna bok så unik. Vi får en inblick av det vi inte vet något om – livet efter döden. Inblicken kommer ifrån Susie, även fast hon är död följer vi med henne, från hennes utkiksplats i himlen. Även hon har sorgearbete – att acceptera hennes egen död.

Jag uppfyllde majsfältet, jag skickade eldar genom det för att lysa upp det, jag sände skurar av hagel och blommor, men inga varningar fungerade. Jag var förvisad till himlen: jag var en iakttagare. – s 132

När jag kommit halvvägs i boken dök plötsligt en fråga inom mig upp, vem kan ha skrivit en sådan här bok, och hur kan hon veta? Veta, det kan hon förstås inte göra eftersom hon själv fortfarande är en kontrast, levande varelse. Alice Sebold. Men hon har en förmåga att få det abnorma att framstå som verkligt. Hon är inte som dessa författare till fantasyböcker som beskriver himlen där de goda (oftast ljusa gestalter med vingar och otroliga krafter) möter de onda (ofta mörka, elaka varelser, med tjugo klor och vassa tänder) i en ändlös strid. Hon får det som vi inte vet något om – livet efter döden, att låta som om hon själv har upplevt det. Att kunna skriva realistiskt om döden, kan väl inte vara så svårt. Det är bara att fantisera, och föreställa sig en värld – en låtsasvärld. Men att beskriva känslor och sinnen man själv aldrig upplevt, är en annan sak. Detta gör hennes talang unikt anser jag. Men kanske är det precis så det är, hon kanske har haft känslan av att vara död, levande död eller kanske osynlig?

Alice föddes 1963 i Wisconsin, USA. Och det var inte en självklarhet att hon skulle bli författarinna. Deltidsjobb, och jobb som lärarinna på universitet är exempel på sådana jobb hon arbetade med innan. Många författare börjar sin författarkarriär för att dem haft denna dröm sedan barnsben. Alice karriär började pga en dröm – en mardröm. Hon våldtogs som artonåring. Från ett normalt liv förändrades allt. Precis som för familjen Salmon. På bara några minuter förändrades hennes liv. Men Alice beslutade sig för att skriva, kanske för att hjälpa sig själv att bearbeta hennes inferno, men också för att hjälpa andra i sorg. Idag, är Alice gift med författaren Glen David Gold och hon har bosatt sig i Södra Kalifornien. Denna magiska, unika bok jag skriver om har tryckts i över två miljoner exemplar, och översatts till 33 olika språk. Flickan från ovan blev en världssuccé. Jag ser anledningen. Den går inte att missa – på ett otroligt skickligt sätt ger hon hopp, eller hjälper oss att finna hopp. Att man har en familjemedlem som dött hör ju inte till vanligheterna, men det kan ju vara någon annan form av sorg man bearbetar.

Kanske drar hon en parallell med sig själv till familjen Salmon, hon är familjen, som tillsammans bearbetar en sorg. Även om ämnena är olika så är det känslan som framstår, sorg. Men förhoppningsvis kan hon, som familjen, efter mycket lidande, gå vidare.

Som tur är, har jag ingen död syster eller bror, men en kompis. Vi hade tappat kontakten, för ålderskillnaden var stor. Hon var storasystern jag drömt om, och hon var min absolut största förebild. Men åren gick, och plötsligt blev det annorlunda. Hon var inte längre denna varma, lekfulla person, hon blev tonåring. Och du vet lika bra som jag, att tonåren innebär så mycket mer än att lära sig att kunna ta ansvar, och känna på vuxenlivet. Du står kvar på vägen, där en skylt pekar mot ”tiden då du är barn” och den andra mot ”vuxenlivet”. Föräldrar drar, och sliter i dig, ber dig ta ansvar och bli vuxen, samtidigt som du inte har tillåtelse att agera som en och vara det. Förvirrande, är det ord som bäst beskriver vår tid. Så kände nog Sofia, och när hon en mörk natt, berusad, åkte med sina vänner hem i båt såg dem inte båten framför dem, i hög hastighet. Och det annars så fridfulla, lugna havet blev hennes öde. Ordet ”dog” hugger inte lika kraftigt i bröstet efter denna bok. Det känns nästan lite kusligt, spännande att veta, att hon kanske just i denna stund ser på mig, läser den text jag skriver, och är hos mig.

Det hade börjat snöa. Det var den första snön sedan jag dog, och detta förbigick inte pappa. ”Jag hör dig vännen”, sa han till mig, fastän jag inte sa något. ”Vad är det?” Jag fokuserade mycket intensivt på den döda pelargonian mitt i hans blickfång. Jag tänkte att om jag kunde få den att slå ut i blom skulle han få sitt svar. I min himmel blomstrade det. I min himmel virvlade pelargonieblom i drivor som räckte mig till midjan. På jorden hände ingenting. – s 56

Med en blandning av sorg, kärlek och hopp blir språket relativt bra. I den tragiska och sorgsna texten finns där även det som lyfter kvalitén på boken flera steg, det finns ett sting av nyfikenhet och ömsint värme. Vilket gör att det inte känns betungande att läsa den, det känns sorgligt och tragiskt, men värmen finns där. Och det behövs i sådana här böcker för att man psykiskt ska orka, orka vara mentalt med i boken. Och hade inte värmen funnits där hade jag inte tyckt om boken på det sätt jag gör. Jag är lättmanipulerad, och känslosam, men när det gäller böcker är det inte ofta jag både skrattar och gråter. Det lyckades boken bra med. Och jag kan förstå att det låter som en klyscha, men när man väl kommit hem och börjat läsa boken, kunde man inte släppa den ifrån sig! En annan sak jag vill lyfta upp, är författarinnans poetiska ådra som dyker upp, ibland. Istället för att beskriva exakta känslor som ”jag kände mig väldigt ledsen” – kunde hon dra paralleller då hon jämför sinnestillståndet med t ex en vissen blomma.

”Men även solen har fläckar” - det var dock lite rörigt mellan alla olika hoppen i tempusformerna. Eller ur vems synvinkel den skrivs ur. I den största delen av boken var den skriven ur Susies synvinkel, men när de hoppade över till någon annan för en kort stund hann man inte alltid uppfatta det, vilket ledde till missförståelse.

Döden. En lång bok med begränsat antal kapitel, ett kapitel för olika delar ur livet. Men ju längre du arbetat dig igenom boken blir det trögare och trögare, till det plötsligt tar slut. Du stänger boken och inser att den nu är slut, att det inte finns något kvar. Kanske är jag negativt inställd, men det var så jag såg på livet, att det får ett slut. Så visst fick jag mycket att reflektera över när jag stängt denna bok. Kanske är döden så mycket mer än slutet?
Självklart är jag medveten om att Alice inte kan veta exakt hur det är att vara fysiskt död, men det känns betryggande. Betryggande att ha ändrat uppfattning, att tro att man trots allt träffar sina anhöriga igen, tro att döden inte måste innebära ett slut.

Jag är nog inte ensam om att ha lekt ”anden i glaset” då man kallar på anden, viskar någon spännande fråga man vill ha svar på i glaset, och alla ställer vi samma, förbjudna fråga; när kommer jag att dö? Alla trycker sina fingrar på glaset. Och något magiskt händer, glaset förflyttar sig till olika bokstäver och formar ett svar. Men lite konstigt är det när svaret blir ”ja”, inte är väl det svaret på frågan? Och det är klart, man blundar för ägaren till det hårt pressade, vita fingret. Jag tror inte på anden i glaset.


Men det var dock en sak som kändes obehagligt med boken, framsidan. Framsidan föreställer en liten, ensam flickan som sitter på ett stort gräsfält. Hon sitter och gråter. Det är dock inte hennes tårar som skrämmer mig. Det som skrämmer mig är att hon sitter ensam, och stängslet som omringar henne. Vad vill den säga? Är himlen, det stora fältet med en gräns som markerar gränserna? Finns det gränser i himlen? Obesvarade frågor, och jag finner inte direkta svar på dem. Boken representerar motsatsen anser jag. Kanske är den tänkt som en kontrast, men det tvivlar jag på. Det gör mig frustrerad och rädd, måste allt, även döden, bygga på gränser?

Jag skulle vilja berätta för er att det är vackert här och att jag, liksom ni en dag kommer att göra, har funnit en evig trygghet. Men den här himlen handlar inte om trygghet. Inte handlar den om tråkiga och praktiska saker, vilket är en nåd. Vi har roligt. - s 302

Susie är en tonåring, med ovanliga omständigheter. Hon är död, och finns, men bara i abstrakt form. Men, det som gjorde mig konfunderad, var att hon inte ändrades som person för att hon var död. Hon framställer inte hat för den mannen som mördade henne – Mr Harvey, utan blir bara mer kärleksfull mot sina nära. Vilket är fantastiskt! Hon följer ju alla nere på jorden och ser allt, all den sorg som kvarstår. Den enda negativa känsla som framstår ifrån hennes sida är sorg, sorgen att hon inte längre lever bland sina anhöriga, mer än i drömmarna. Jag beundrar Susie, att acceptera sitt öde och inte spendera tid på faktan att hon är död, och mer tänker på sina anhöriga. Ständigt bevakar hon dem, kärleksfullt. Det finns så mycket orättvisor och hemskheter på vår planet, men det gäller att finna det som är bra. Det kan inte vara lätt att vara död, att se sanningen, och all den sorg som cirkulerar runt på jorden, och inte kunna göra något, mer än att vaka över dem, och med hela sitt hjärta dela medlidande för sin egen död.

Det var den dagen jag förstod att jag ville berätta om min familj. För den fasa som är på jorden är verklig och finns där varje dag. Den är som en blomma eller som solen: ingen kan hindra den. – 176

Fysisk smärta, nämner Susie inte alls. Hur det var att knivhuggas till döds. Men det finns saker som är så mycket hemskare än den fysiska smärtan, den inre, den psykiska. Men konstigt nog beskriver hon inte den särskilt väl utifrån henne själv. Det är som om hon var sin familjs känslor. En ande, ett spöke som inte har egna känslor, utan känner bara de andra omkring sig känner. Hon är en iakttagare. Jag fick aldrig en klar bild i huvudet av hur hon egentligen såg ut som död, mer än att hon är precis som oss till utseendet, bara att hon bor ovan för oss, som bokens rubrik lyder, flickan från ovan.

När någon dött brukar man alltid trösta den kvarstående med den konstiga repliken ”såja, han/hon har det bra, det är dem kvar på jorden som lider mest”. Jag håller inte med, men jag måste erkänna att jag dels håller med, det är dem kvar på jorden som lider mest. Sorgen efter någons död är den värsta som existerar. Saknaden. Som läsare får du följa familjen Salmon, en lycklig familj. Men när Susie dör förstörs deras liv. Ingenting blir sig längre likt. Plötsligt saknar man Susies tonårsuppror. Man saknar någon att tjata på, någon att bråka med. Insåg hur mycket hon betydde. Hur mycket vi betyder för varandra. Det var mild sagt chockerande att följa en lycklig familj som sedan bryts ner fullständigt. Pappan går in i en djup depression och folk kallar den annars så vardagliga idealpappan för ”fullständigt galen” eller dylikt. Han bär på en fruktansvärd sorg, och tvivlar på att någonsin bli lycklig igen. Mamman klarar inte längre av familjen, utan är otrogen med självaste polisutredaren. Syster Lindsey klarar inte att se sig själv i spegeln, hon vet hur mycket hon påminner om sin döda syster, inte ens hon kan undgå det. Lillebroderns var liten när Susie dog, men även hans liv förstörs. Allt rasar samman. Saknaden efter Susie gör så ont att de inte kan leva ett normalt liv. Vår planet består utav sex miljarder invånare. Susie var en utav dem.

Varje dag steg han upp. Innan han hade vaknat riktigt vad han den han alltid varit. Sedan, när med vetandet klarnade, var det som om han genomsyrade en gift. Först orkade han inte ens ta sig ur sängen. Han låg där med en stor sorg över sig. Men därefter var det bara rörelse som kunde rädda honom, och han rörde sig och han rörde sig och han rörde sig, fat ingen rörelse var tillräcklig för att utplåna den. Skulden vilade över honom, Guds hand som tryckte ner honom och sa: Du var inte där när in dotter behövde dig – s 58.

Jag förstår hur mycket denna här boken betytt för mig, då jag t o m tänker på den när jag inte läser ur den. Jag har kommit på mig själv att sitta och drömma mig bort, i drömmen besöker jag Susie. På radio spelas orden ” Just the other night, I thought I heard you cry, asking me to come and hold you in my arms” och tankarna dras genast till familjen Salom. När detta inträffar, då vet jag att boken gjort haft en betydelse för mig. Och i detta fall, att jag tyckte mycket, mycket bra om den.

Men, så kommer denna utnötta fråga ”var är vår värld på väg? Hur kan sådant här hända?” Faktum är att boken, på sitt sätt, är mycket realistisk, detta händer, barn mördas, barn våldtas och barn misshandlas. Alice levde sig in i en utav de olycksdrabbade familjerna, och föreställde sig deras sorg, mycket skickligt. Så att påstå att boken är fantasi, är lögn. Jag nämnde tidigare i boken att jag är blir rädd då jag läser tidningen och jag inte känner någonting. Jag ångrar mig. Efter att ha läst klart denna bok, och läser tidningen kan jag se längre än rubrikens slitna ord ”pojke mördad”, jag inser följderna av det. Barn är vår framtid, så att mörda barn, måste vara att långsamt utplåna vår framtid, eller?

”Om du tror att du inte behöver gör...