Kyrkogården

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Mamma, jag går till kyrkogården och hälsar på Sivert !
- Har du gjort dina läxor?
- Ja, jag har nyss gjort dem, vet inte riktigt när jag kommer hem, men jag blir inte borta så länge. Hej då!
- Hej då!

Jag gick ut genom lägenhetsdörren och gjorde som vanligt när jag går någonstans. Jag åker på räcket ner för trapporna och går mot ytterdörren. Det är inte så ofta jag går till kyrkogården, men jag tänkte att jag skulle rensa huvudet på tankar och få prata med min farbror Sivert.
Det var ganska blåsigt ute, träden svajade i vinden och överallt låg gulröda höstlöv. Klockan var 20.00 och det hade börjat skymma, gatlamporna hade tänts och bilar susade förbi på vägen i hög fart. Inte en människa syntes till, det kändes som om jag var ensam kvar i hela världen. Alla människor var försvunna och bilarna kördes av sig själva.

Mina funderingar ändrades snabbt när jag såg allt folk strömma ut från affären en bit bort. När jag passerat affären och kommit in i skogspartiet var det folk tomt igen. De höga björkarna svajade i takt, de såg nästan levande ut. Det såg ut som om de hejade på mig och jag vinkade tillbaka.
Det knastrade ljudligt under fötterna där jag gick fram över grusgången och det doftade friskt av höst. De färgglada löven dalade ner mot marken och det kändes härligt att vara ute i naturen. Det enda som hördes var trädens konversation med varandra.

Väl framme vid kyrkogården rös jag till och stannade tvärt. Jag hade känt mig så levande på vägen hit, men inte nu. Att se alla gråa och sorgsna gravstenar i olika former, stora, små, kantiga och runda, det oklippta gräset som hängde ner mot marken, kråkorna som letade mat och det värsta av allt, en oerhörd tystnad. Inte ett ljud hördes förutom mina egna tankar. När jag började gå mot Siverts gravsten kände jag mig som en inkräktare. Som om i ett krig, jag hade gått in på fiendens område. Kråkorna slutade att leta mat, tittade upp på mig och flög sedan sin väg, ungefär som om de skulle skvallra till någon att jag kommit hit.


Siverts gravsten stod där den skulle, den var vacker. Stora färgglada blommor omringade stenen, två ljus på vardera sida lyste upp texten och den lilla duvan som var inristad. Ordet gravsten låter så dött, det borde heta ”livsbevararen”. Själen från personen i fråga, skulle samlas där och vara skyddad från allt ont som händer på jorden, Slippa uppleva krig, svält och död. Jag kände en kall tår rinna nedför min kind. Sivert hade det svårt då han levde, han var drabbad av ”recklinghausen” en tumörsjukdom som gjorde honom förlamad i nästan hela kroppen. Han var helt döv, hade dålig syn och led något fruktansvärt, och dog när han var endast 31 år gammal.
Jag kände fler kalla tårar rinna nedför mina kinder. Sivert slipper i alla fall lida mer och har det bra där han är nu, skyddad från allt ont.

Jag väcktes ur mina tankar när ett knastrande ljud ekade över kyrkogården. Jag såg en mörk gestalt längre bort på andra sidan av kyrkogården, det såg ut som döden själv. En lång svart rock som fladdrade i blåsten, ett skrynkligt ålderdomligt ansikte med ett elakt ansiktsuttryck.
Det var kolsvart ute nu och endast de smala och långa lamporna lyste upp kyrkogården. Jag blängde lite snabbt på klockan och den var nu 21.10. Gestalten tittade på mig och började gå mot mig, kråkorna hade skvallrat. De hade hämtat döden så att han kunde ta med mig till dödsriket. Jag hade blodsmak i munnen och en unken frän doft i näsan, gestalten kom närmare, jag började långsamt backa mot kyrkogårdsgrindarna.


Det enda jag tänkte på nu var att jag skulle dö, han skulle hinna ikapp mig och döda mig. Jag började gå snabbare, men han hängde med ändå.
När jag kom in i skogspartiet såg inte träden lika vänliga ut längre. De såg högre ut än vanligt, mörkare och ondare. Skogen trängde sig närmare, träden tänkte hjälpa döden att fånga mig. Han var fortfarande bakom mig, han gav inte upp. Jag kände skräcken spridas i kroppen, som ett virus i en dator. Skogen blev ännu mörkare och mer skräckinjagande, jag nästan sprang nu men hörde döden bakom mig. Han ropade något och jag förstod att han pratade med träden om att gå till attack. Gruset knastrade inte längre under mina fötter, det lät mer som om jag sprang på en stig av dödskallar, skallar som en gång hade tillhört de personer som råkat utför döden.


Vid en närmare eftertanke kanske det inte var döden, det kanske var helvetets själsindrivare som var på jakt efter en till. Mina ben var som spagetti, jag kunde knappt springa längre. trädens kraftiga grenar försökte gripa tag i mig och det var då jag kände en hand på min axel……….

……..Jag skrek högt och vände mig om, nu skulle jag dö, han hade lyckats fånga mig.
- Ursäkta!, det var inte meningen att skrämma dig.
Va !, var döden vänlig?
- Vet du vart ”Glasbergsvägen” ligger?