Spring

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag bodde i ett vitt hus utanför Svedelunda , ett sånt där ställe som ingen hade hört talas om.
Det kanske inte är så konstigt eftersom det ligger långt upp i Sverige ända uppe vid Haparanda.
Det ända som är populärt här uppe är naturen och friden å tystnaden.
Det är ungefär två mil till närmsta granne.
Men jag trivs med det.
Ibland kan det vara lite jobbigt för att man känner sig lite ensam.
Men jag har ju min lillebror Nicke och min pappa Janne.



- Ring , ring…
Väckarklockan ringde klockan var 0630.
Upp stressa på sig kläderna , ner slänga i sig något i magen.
Varje dag , alltid samma sak.
Men idag var det en alldeles särskild dag , för idag är det Söndag…….eller?
Nej för idag är det Groseentävlingen!
En tävling som jag har tränat inför hela lovet.
Jag hade tränat inför den hela förra året också men jag råkade springa fel väg…jag hade legat först en bra bit å så kom jag till en korsning och jag visste inte riktigt åt vilket håll jag skulle springa så jag sprang helt enkelt rakt fram , men det var fel , man skulle svängt in mot höger.
På grund av det så kom jag sist.
Den som vinner tävlingen får en chans att vidareutveckla sin talang i ännu ett lopp på Rehasvallen och vinner man där så blir man där så blir man känd i hela Sverige och då får man fortsätta sin karriär inom springningen.
Ja , nu gäller det att man fokuserar på loppet och inte på något annat.
Tävlingen börjar inte fören klockan tre så det är en stund kvar.
Så jag tog det lite lugnt och började planera min dag. Jag kom fram till att eftersom det är så fint väder ute så kunde jag ju ta den vanliga lilla rundan som uppvärmning.
Ut ifrån köket igenom hallen och ut genom dörren och ut i morgon solen.
Rakt fram ner för gärsgården och den smala lilla grusstigen som går ner till sjön.Det var verkligen strålande väder denna morgonen….ca ¨17c¨ i skuggan och lite fågelkvitter här och där.
Jag har kommit fram till att löpning är ett väldigt behagligt sätt att starta dagen på när jag hade joggat i ca 20 min så kom jag till Mr Thatch hus…
Mr Thatch är en sån där trevlig friluftsnisse.
Jag har joggat med honom några gånger.
Nu var det inte så långt kvar tills jag var framme , hemma igen.
När jag var framme så så lutade jag mig mot huset och började stretcha vaderna lite , sedan gjorde jag några steppupps och sedan gick jag in.
När jag kom in så märkte jag att dom andra hade vaknat…
- Värst vad du är uppe tidigt Anna , laddar du upp redan?.
- Ja , jag har varit ute och joggat en stund.
- Okey , vill du ha lite frukost?.
- Nej jag har faktiskt redan ätit , men tack en då.

Pappa vill helst att jag skall vara i trim hela tiden… han är nästan som en personlig tränare.
Han vill att jag ska äta rätt och allt sånt där.
Han är en gammal friidrottare själv.
Men det körde för honom efter en tävling som han vunnit , han förstörde knäna genom springningen.
Han vill inte att jag skall gå samma öde till mötes , det är nog därför som han tar hand om mig så.
Ibland kan det vara lite jobbigt tillexempel när jag vill gå på fest eller så och jag inte får på grund av att jag ska träna nästa dag , eller något annat i den stilen.
Mamma dog direkt efter födseln så hon vet jag inte så mycket om.
Pappa säger att hon var väldigt snäll och så men att hon hade ett väldigt dåligt hjärta.
Åter till tävlingen.
Jag har en väldigt svår konkurrent att knäcka , som heter Jenny Lidström.
Hon vann förra året men hon kom sist på tävlingen efter på Rehasvallen så hon
tänker försöka i år igen.
Hon kör jätte långsamt i början men sedan efter ungefär halva vägen så höjer hon tempot totalt så att nästan alla sackar efter, utom jag.
Jag tycker verkligen att jag borde slå henne i år , så hårt som jag har tränat.
Visserligen hade jag nog slagit henne förra året också om jag inte hade sprungit fel.
Jag har sparat ihop till ett par riktigt goa och sköna löparskor i år också som nog kommer att göra susen.

- Anna vi måste åka nu , har du allt fixat?
- Nu?
- Nej imorgon , ”du fattar väl att jag menar nu”!
- Ja det är väl klart att jag gör.
Jag trodde bara inte att klockan var så mycket.
- Jag har fixat allt.
- Okey , då sticker vi.

Vi har en trevlig gammal Volvo som pappa har gjort om till värsta tuffa bilen.
Han har satt i en High-Fi stereo med riktigt gött ljud å han har satt i nya läder säten och allt möjligt roligt i bilen.
Det är inte så jätte långt hemifrån till Groseentävlingen.
Det tar bara femton minuter.

- Anna vi är framme snart.
- Okey.
Du pappa?
- Ja?
- Hur lång är banan?
- Den är en mil hurså?
- Äh , jag bara undra.
- Vi är framme nu.

En tjock gubbe pratade i en megafon så att man fick ont i öronen.
Han hälsade alla välkomna till loppet och han sa att det bara var 15 minuter kvar tills tävlingen skulle börja.
Jag tog upp en banan och satte mig i skuggan och började äta.
Det är ingen ide att börja tanka vatten precis innan loppet , det har pappa lärt mig.
Det är inte heller så smart att vara ute i solen så länge man orkar innan träningen , för att då blir man slö och lite seg i huvudet.
Det bästa är att vila och tanka vatten ca två timmar innan eller mer annars går det dåligt.

Nu var det bara fem minuter kvar tills tävlingen börjar och jag var redigt taggad.
Ungefär som ett hyperventilerande Duracell batteri.
- alla ställer sig på sina platser!
Klara , färdiga , gå!
Tävlingen var i full gång och jag hade fått en ganska bra start.
Jag låg precis i täten bredvid Jenny , som såg väldigt koncentrerad ut.
- Tänker du springa fel igen Anna?.
- Skulle inte tro det du.
- Så du tänker komma tvåa?
- Jag har inte tänkt det heller ,men det har nog du!
Jag höjde tempot en smula för att se om hon skulle haka på , det gjorde hon.
- Hur seg tror du egentligen att jag är Anna?
- Typ , tusen gånger så seg som jag.
- Det ska vi allt bli två om.
Jag kände att om jag kunde höja tempot ytterligare lite högre så skulle inte hon hänga med så det gjorde jag.
Oj vad jag sprang det kändes som att ingen kunde stoppa mig.
Allt gick nästan per automatik , jag var som en dopad kenyan , eller något i den stilen.
Ingen av dom andra kunde hänga med i mitt galna tempo.
När jag hade kommit en bit det vill säga ända till korsningen så sänkte jag tempot till det normala igen , jag trodde att dom andra var ungefär tiotusen mil efter mig men så var inte fallet.
Jag vände mig om och jag såg Jenny komma allt närmare och närmare.

- Orkar du inte mer Anna lilla ?.
- Vad tror du egentligen ?.
- Jag tror att du är lite för trött för att klara av mig i dag.
- Jag tror att du är för trött för att hålla käften , dessutom så är det fortfarande jag som leder.

Hon såg ut som en psykopat i ansiktet , alldeles kylig.
Jag visste att hon var lite smått förbannad för mitt vokabulär , men hon såg verkligen farlig ut.
Kanske berodde det på att hon hade tagit för givet att hon skulle vinna och att jag inte tillåter det.
Jag ska bara vinna det är helt enkelt så.
Nu låg plötsligt Jenny precis bredvid mig.
- Du Anna jag tror nog att jag skallbörja spurta nu bara så att du är medveten om det.
- Men det är ju minst en 5 km kvar Jenny.
Är du helt ifrån vettet eller ?
- Nej det är väl bara att haka på Anna eller orkar du inte ?
- Det är väl klart att jag orkar , det är bara det att jag aldrig brukar spurta en halv mil innan mål.

Hon satte fart med värsta onormala spurt tempot och jag hängde på.
Jag tror aldrig att jag har sprungit så snabbt i hård terräng förut.
Jag tror inte heller att Jenny har det.
Jag kände hur mina ben blev allt tyngre och tyngre.
Men än var hon inte förbi mig.
Jag höll mig stadigt bredvid henne.
Jag kunde bara inte släppa förbi henne så var det helt enkelt , jag var för inställd på att Jag skulle vinna och ingen annan.
Nu började mjölksyran i låren komma också.
Det var ju bar en och en halv kilometer kvar.
Jag såg att Jenny också började bli trött , men hon tänkte inte heller ge sig.

Vi hade kommit ut ur den hårdaste terrängen och hade kommit till asfalten.
Man kunde höra en massa skrik från publiken som försökte lyfta en den sista kilometern till mål som nu var kvar.
Då , precis då jag hörde ropen kände jag att jag orkade mycket mer än så.
Så jag satte ännu högre tempo och kom lätt förbi Jenny som såg helt störd ut när jag rusha förbi.
Alla i publiken började skrika ännu högre.
Jag kände hur svetten kletade i ansiktet och hur benen trampade på per automatik.
Jag var som en robot jag kunde helt enkelt inte stanna.
Så det gjorde jag inte heller.
Nu kunde jag se målet ett par hundra meter framför mig.
Jag hör...