Synonym: Respekt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Denna text vänder sig främst till föräldrar och andra vuxna. Hur ska vi tillsammans kunna arbeta för glada miner och ett kravlöst samhälle bland oss mänskliga?

Världen är allt bra konstig.
Det sägs att den största lyckan i livet är när man föder barn, eller när man hjälper en liten till världen. Konstigt är väl då, att ju äldre barnet blir och ju mer egna erfarenheter av livet barnet får – desto mer förändras relationen mellan föräldern och barnet.

Uppväxten blir nästintill sagolik med en lekpark i närheten och en bror som leker kurragömma med dig närhelst du önskar.
Att denna idyll sedan byts ut mot stunder, som speglar på kraven och prestationerna som ställs på dig, gör att man inte går in för något annat än att göra de människor runt omkring sig lyckliga, ingenting annat än det räknas. Man liksom glömmer bort sig själv, och ser sig själv som något liknande en bifigur i den fantastiska sagan. När verkligheten hinner ikapp har man pressat sig så hårt för att lyckas uppfylla alla de krav som ställs från omvärlden att man själv blir förvånad att man ens reagerar på tilltal.

Jag kan bara prata sett utifrån mig egen situation och det jag förvånas över, är att inte någon lägger märke till och har viljan att förändra det som håller på att hända. Jag läste i tidningen för någon vecka sedan att barn som går i femte klass måste sjukskriva sig på grund av stress, tack vare ständig värk i axlar och knän. Varifrån uppstår denna självklarhet att man alltid måste vara bäst, att man alltid måste kunna svara på alla frågor, annars är man inte något att räkna med?

Det är tveklöst så, att om föräldrarna skulle hjälpa i stället för att stjälpa när det gäller motiveringen att fortsätta, även om det inte alltid går som man tänkt sig, skulle resultaten inte bli det samma. Då skulle vi få en värld där människor lärde sig att lita på sin egen kapacitet och samtidigt skulle detta öka gemenskapen bland oss. Att alltid veta att man presterar dåligt när man gör sitt bästa – det är att känna sig förtryckt av ingen annan än samhället självt. Sedan kan man självklart diskutera om det enbart är de vuxnas "fel" att barn i Sverige mår som de mår. Det beror ju också på hur barnet ser upp till de vuxna, och hur bilden av att vara bäst ser ut. Många barn axlar det ansvaret att uppfylla de drömma deras föräldrar hade om deras framtid. När drömmen går i kras är det inte mer än rätt att överlåta ansvaret till sin dotter eller son för att hoppas att denne skall kunna rädda familjeäran. Att barnen själva ställer otroligt högra krav på sig själva och också en viktig faktor - men den speglar sig i det att föräldrarnas dröm går i kras, då är det deras tur att uppfylla drömmarna.

Detta verkar när det gäller det mesta i livet, vare sig det är frågan om att prestera på arbetet, eller på fritiden. Ständigt ligger detta krav kvar över våra axlar, skapat av människan själv. Om någon för en gång skulle få för sig att ändra på det, och befria ett barn från detta, så att denne får en uppväxt utan krav som ständigt ligger och tynger. Då tror jag att det skulle bli en märkbar skillnad. Jag säger inte att alla barn har föräldrar som pressar och tynger, oavsett kategori, men däremot skulle det kännas som en otrolig lättnad att någon gång få höra att man räcker till. Det står självklart inte enbart till de vuxna att ändra på vuxenrollen, det måste ske genom förändring, till exempel genom att barnen vågar säga ifrån när kraven blir för stora. Detta är något som inte är så vanligt, stoltheten växer sig stor i bröstet, och man sväljer för att visa motsatsen till att man inte skulle kunna genomföra kraven.

Vissa vuxna ställer sig inte positiva till något när det gäller ett barns utveckling på detta plan. De tycks tänka att man ska se allt så negativt som möjligt och verkligen sätta barnet i skuld, för att denne ska känna sig motiverad till att visa motsatsen. Sättet föräldrarna uppfostrar deras barn på, kommer alltid att följa med dem i livet, och troligtvis kommer även de överlåta dessa krav och andra självklarheter inom just den familjen till sina barn.

Att tänka på detta sätt är något som är obegripligt för mig. Jag påminner mig gång på gång att när jag själv får barn minsann inte ska tynga, utan i stället stötta mitt barn i dess utveckling. Att känna sig otillräcklig är bland det värsta som finns, som att man vad man än presterar inte lyckas göra det tillräckligt bra. Ändå är jag säker på att när jag, växer upp och inser att det inte alls är de vuxnas fel att kraven hamnar på barnens axlar kommer att försöka sätta mig in i de vuxnas tankesätt kring detta. Det är något jag skulle vilja ägna mer tid åt – att studera relationen mellan barn och vuxna, och sedan kunna göra något åt det att den ständiga pressen finns där. Det, det vore något av en dröm.

Detta handlar nog mer om arbete och om uppgifterna man skall uppfylla i sitt yrkesvägsamma liv. Likaså när det gäller seendet på mat, speciellt för barn i tonåren. Hur tror de vuxna att det upplevs för ett barn om barnet kommer hem till en bantande mamma som fäller kommentarer om sin vikt som inte är menat för ett barns öra? Detta skapar ständiga debatter om nya anorexiafall och liknande, men för vilken anledning? Vi har redan löst en del av problemet om de vuxna kan agera på ett annorlunda sätt. Att be barnen försöka ändra sitt sätt att se på sig själva vore rent ut sagt idiotiskt då världen har utvecklat sig sådan att det gäller att vara så smal som möjligt, men samtidigt ha bröst och kurvor. Detta går inte ihop, det inser vem som helst, men för att finna en lösning på detta måste man börja hos sig själv. Att ändra tilltal och att finna meningen till att vi är skapade på det sättet vi är, inte att försöka motarbeta det kan vara en lösning.

Det absolut finaste en människa kan dela med en annan är ett barn. Ett barn som knyt...